Trimstrams

Dagens citat

2012-01-26T16:48:00.005+01:00

Måste bara få citera Therese Konstig för att hon är så klok:

"De som anser att en timmas träning om dagen är för mycket - är det samma människor som tycker att en timma framför TV:n om dagen är för lite?"

Kommentarer på den frågan?

Gnället

2012-01-22T18:49:00.004+01:00

Ja, jag vet att det finns finfina spår i Storvik och Hohälla, liksom norr om Falun och Harsa... men det går utmärkt att åka på golfbanan också.

Sätter på mig (slit-och-släng)-skidorna precis utanför dörren hemma och åker hela vägen ned till golfbanan, där det inte är någon trängsel i de handgjorda spåren precis. Helt fantastiskt egentligen. Jag åker runt på 2,7-kilometersrundan med ett stort leende på läpparna och snackar lite med hundägarna längs vägen. Döm om min förvåning när jag idag träffade på en surmulen skidåkare (som körde moturs, vilket innebar att vi träffades två gånger varje runda) som varje gång vi sågs hade nya klagomål att förmedla:

- Vilka sladdriga spår! (Vad förväntar han sig på en golfbana?)
- Vad trögt det går! (eh, ja, det ligger helt underbar nysnö i spåren)
- Du ser ju ut som Sixten Jernberg när du åker. Sträck på dig!

Sådär höll det på och jag funderade på vad som driver ut en människa i skidspåret över huvud taget när allt som rör sig i huvudet är negativa tankar. Den inverkan han fick på mig var bara att jag åkte snabbare och snabbare för att klå honom. Moget va?

Kan iallafall inte släppa tanken. Varför göra det jobbigare och tristare än det behöver vara? Och hur ofta gör jag det själv utan att tänka på det? Varje gång jag ska städa, vika tvätt, tömma diskmaskinen, leta rätt på kvitton som aldrig finns där de borde... Det finns massor av tillfällen varje dag när jag säkert gör likadant. Låter negativa tankar ta över så att det blir ännu mer tröstlöst... Ska genast börja träna bort den ovanan och skänka den buttre skidåkaren en tacksamhetstanke när jag lyckas. Börjar redan nu med att plocka undan efter kaosmiddagen. Vad KUL det ska bli!

Fyra veckor

2012-01-20T07:11:00.004+01:00

Det tar fyra veckor att etablera en ny vana, berättar psykolog Kerstin Grundén som föreläste för oss på onsdagen.

Efter fyra veckors idogt tragglande kommer jag automatiskt att kasta sig ned på golvet och göra plankan så länge jag kan alltså. Utan att reflektera. Ungefär som tandborstning eller frukost... Nja, jag vet inte om jag tror på det. Men jag lär ju ge det ett försök.

Kerstin pratade också om vikten att inte ändra på för mycket på en gång. En ny vana i månaden tycker hon räcker gott. Det innebär alltså att vi kan ge ett nyårslöfte i månaden utan problem. Plankan i januari, armhävningar i februari, hopprep i mars... Det kommer inte att bli några problem att få dagarna att gå precis. Framåt pensionsåldern har man så många nya fina vanor att man knappt hinner gå till banken. Det är väl annars det man gör när man är pensionär?

Vilka nya goda vanor behöver du etablera? Börja redan idag, så är det klart om en månad!

Plank-ångest

2012-01-17T17:04:00.004+01:00

I vanlig ordning saknar jag helt förmåga att avstå en utmaning, vilket innebär att jag tillbringar större delen av kvällarna just nu med plank-ångest.

Det hela började med att Mrs Moets och VimleAnna pratade planka på Twitter, vilket i sin tur härrörde sig från MarathonMias utmaning. En utmaning som uppenbarligen inte gick att avstå enligt min reptilhjärna.

Frågorna som snurrar handlar förstås om dagsform, tecken på skador i armar, rygg eller mage, om det är bäst att göra det innan middagen (för lite näring i kroppen) eller efter (för tung mage) och så vidare. När är det egentligen bäst att lägga sig ned på golvet i plank-position och härda ut så länge jag kan? Ångesten över att jag borde orka tio sekunder längre än igår... Den.

Du förstår allvaret i det här va? Och att det måste planeras ordentligt. Vi snackar ju trots allt två minuter här - idag minst 2:10. Är du med? Antar du utmaningen? Den 16/2 är den stora dagen då allt ska avgöras.

Kommit över det

2012-01-15T09:11:00.008+01:00

Det har snart gått en vecka och jag har kommit över min nära-döden-upplevelse så pass mycket att jag faktiskt kan skriva ned vad som egentligen hände.

Måndagen den 9:e januari 2011 går till historien som den vackraste av vinterdagar. Fem minus, lite vind, strålande sol från en klarblå himmel och svarta, blanka isar över hela sjön. Magiskt! Tog med mig barnen på en tur på förmiddagen i allt det gnistrande och fick lite panik över att inte få susa fram i full fart över fjärdarna, så när alla plötsligt försvann till kompisar var jag snabb som en iller ned till strandkanten med mina skridskor, isdubbar och ispik.

Njöt i fulla drag där jag skrinnade fram över de hisnande isarna. Tänkte mig en liten tur runt typ fem öar eller så, men så ringde telefonen. Fortsatte åka i ganska snabbt tempo medan jag pratade med banken, som ville ha massor av uppgifter, och när jag la på stannade jag upp och såg mig omkring. Inte en aning om var jag var. I en vik uppenbarligen, men vilken vik? Öster, väster, norr eller söder om Sandviken? Allt såg likadant ut. Letade febrilt efter Aga-skorstenarna som man brukar se från ganska långt håll, men icke. Letade andra skridskoåkare - det var ju så många nyss? Lyssnade efter ljud från stålverket. Inget. Allt var bara lugnt och frostigt vitt.

Åkte på måfå för att få tillbaka orienteringen - hitta något att hänga upp kartbilden på och plockade till slut fram telefonen för att försöka reda ut var jag var. Ingen täckning. Så kom skymningen. Där stod jag, ensam mitt på isen medan mörkret la sig, utan extrakläder, helt utan kontroll på var jag var. Jag vet att det finns råkar och tunna isar på flera ställen, men det började bli svårt att se. Började fundera över hur jag skulle göra om jag plurrade... Min vanliga tänkta strategi är att snabbt ta sig upp och tokåka hem. Nu visste jag inte åt vilket håll det hemmet låg ens... Paniken började helt klart visa sitt grinande ansikte. Dunk, dunk, dunk hälsade hjärtat.

Fortsatte att åka på måfå men hamnade hela tiden i nya vikar. Hela landskapet hade tappat konturerna och det gick inte att se vad som var öar och vad som var fastland. Svor, åkte och letade täckning på mobilen. På kompass-appen gick det att se koordinaterna och jag kröp till korset. Ringde maken och sa lite försiktigt: Jag är vilse. Här är jag (koordinaterna). Kan du ta reda på åt vilket håll jag borde åka för att komma hem? Jag behöver kanske inte berätta att han blev lite upprörd?

Medan jag började se ut lämpliga sommarstugor att bryta sig in i, lade sig mörkret över vidderna och maken med ett helt räddningsteam började försöka hitta koordinaterna och någon typ av livsriktning för mig. Själv åkte jag planlöst runt en ö... och plötsligt hade det blivit mörkt nog för att gatu- och huslampor började tändas här och där. Långt borta i fjärran kunde man faktiskt ana en större ansamling ljus, vilket skulle kunna innebära Forsbacka, men jag la hela förhoppningen på att det skulle vara Sandviken och drog på som ett spjut. Struntade i att titta ned på isen efter råkar. Bara tokkörde. Pang! hördes lite vagt i fjärran. Stålverket? Yes! Rätt håll! När jag kunde ana Aga-skorstenarna långt borta, ringde jag tillbaka till maken och avblåste räddningsarbetet på Mossvägen 10.

Lättnaden. Den gick att ta på. Jag fick en chans till helt enkelt. Den ska jag ta vara på.

Världens kortaste VAB

2011-08-30T15:38:00.005+02:00

Man blir ju så rädd när barnen blir sjuka! Imorse ringde åttaåringen klockan halv nio och var hur ynklig som helst. Pratade med fröken som var orolig eftersom han hade så uppenbart ont i magen. Jag skyndade mig förstås dit och blev själv väldigt orolig för han hade så ont att han inte kunde gå. Svetten rann av smärta och jag tänkte AKUTEN!

Staplade upp den lille kvidande kroken på pakethållaren och ledde varsamt cykeln med den ömtåliga lasten hemåt. När vi nästan var framme:

Nils: Mamma, jag kanske kan gå själv nu.
Jag: Känns det lite bättre?
Nils: Det känns faktiskt helt bra!
Jag: OK, men ska vi gå in och ta lite fika så du får känna efter ordentligt?
Nils: Nej, Då missar jag ju gympan! Kom igen nu mamma, så åker vi tillbaka till skolan!

Kom således tillbaka till jobbet innan någon märkt att jag försvunnit. Så ska en VAB attackeras! När jag hämtade ville fröknarna säkerställa att jag inte tyckte att de ringt i onödan, och jag ville säkerställa att de inte tyckte att jag var en dålig mor som lämnade tillbaka barnet till skolan, men faktum var ju att ungen hade galet ont i magen och att det gick över helt på nolltid. Vi var rörande överens om att det var en ganska lyckad form av VAB.

Orkanen Irene

2011-08-26T16:49:00.005+02:00

Svischade in i hemmet som orkanen Irene efter jobbet och började tokstäda. Inte nog med det. Barnen fick sig också en släng av sleven och blev bryskt tvingade att städa sina rum, plocka ur matkassar och akta sig för alla grejor som flög omkring runt runt i orkanens kölvatten.

Nu pustar jag ut på altanen med en välsignad kopp kaffe och undrar hur mina barn står ut med mig egentligen. Tänk tanken. Chefen reser sig hastigt upp på fredag eftermiddag och bestämmer att nu ska alla släppa allt de har för händerna, för nu ska vi göra en kommunikationsplan för radioaktiv stålbearbetning. Allihop. NU! Allt som medarbetarna själva valt att lägga sin tid på skulle plötsligt vara en fet felprioritering.

Ungefär så måste det ju te sig för mina stackars barn, som kommit hem från skolan efter en hård första vecka, bara för att mötas av en obegriplig människa som på ett synnerligen brutalt sätt bestämt sig för att alla ska städa. Bara för att vi får gäster om en timma. Lille N som plötsligt fann sig panikartat städande ihop alla barnens träningskläder: Mamma, vill du att de ska tro att vi är en välstädad familj? Ja, man kan ju fråga sig.

Tips från cykelcoachen

2011-08-21T15:47:00.004+02:00

"Hög kadens, låt cykeln hitta vägen, sitt ned i sadeln, titta bara på stigen där du ska köra - inte på allt läskigt runt ikring. Växla ofta och håll ganska hög fart." Tips från coachen i mountainbikespåret. Jag insåg ju efter Cykelvasan att jag behövde en coach och idag var första passet.

Sitter nu på altanen och njuter i augustisolens bleka strålar efter en ganska lång runda med superproffset Åsa S. Hon kör över stock och sten i ett rasande tempo, medan den här Åsa hänger efter som en liten nervös vante som inte ens vågar klicka i skorna när det blir lite steningt.

Vad är jag rädd för? Jag blir galen på mig själv när jag kliver av och går förbi steniga partier. Visserligen höll jag på att ramla ned i en å idag, men det var inte för att jag körde för snabbt, utan för att jag bromsade precis när jag kom upp på den såphala bron över. Jag ramlade också på ett ställe, men inte för att jag körde galet snabbt, utan tvärt om - för att jag saknade styrfart precis när stigen svängde 90 grader. Suck.

När sanningen ska fram är det ingen cykelcoach jag behöver, utan en psykolog, som kan förklara för mig varför jag är rädd för att cykla mountainbike, men inte tvekar inför att hoppa fallskärm, klättra uppför höga berg eller dyka i de djupaste av hav.

Det positiva med dagens runda är att jag inte kände dödsångest en enda gång. Ej heller blodsmak i munnen av skräck. Däremot är det knappast normalt att kliva av cykeln och gå, redan innan det tagit stopp... Ett steg i taget på min recovery-resa...

Det var en gång...

2011-08-20T14:17:00.003+02:00

... en familj, som hade väldigt många barn och alla barnens kompisar försökte ständigt och jämt överträffa varandra med de mest fantasifulla födelsedagskalasen. Som alla vet är det förenat med dödsstraff om en förälder skulle glömma bort ett födelsedagskalas, och därför går varje förälder ständigt omkring lite nervös över att drabbas av denna fruktade glömska och råka ut för barnens missaktning.

Denna morgon slängde den ömma modern ett öga på kylskåpskaoset och såg till sin oförblommade skräck att ett födelsedagskalas var i analkande. Samma dag, en knapp timma senare! Ishockeykalas. En iskyla spred sig i den ömma modern som insåg att present saknades, skridskorna låg i ide och dess storlekar antagligen inte alls hade någon likhet med barnens fötter, att hon själv skulle vara någon annanstans precis den tiden då kalaset börjde och att sonen inte alls hade förstått allvaret i situationen.

Det här var den sedelärande berättelsen om en moder som tappat greppet redan innan skolstarten. Det gick bra den här gången, men hur går det nästa gång? Där inte mycket som talar för att hon någonsin kommer att bli en bättre människa med bättre ordning på så viktiga saker som födelsedagskalas och skostorlekar, men kanske kan den här berättelsen hjälpa dig som inte riktigt sjunkit lika djupt?

Hur det gick egentligen

2011-08-17T16:58:00.006+02:00

Eftersom det blev två blogginlägg innan Cykelvasan kom jag mig inte för att skriva efteråt. Men här kommer iallafall en återgivning av vad kloka människor skulle ha kallat för ett stölleprov.

Njöt i fulla drag av att köra ensam upp mot Sälen och av att strosa omkring på Lindvallentorget utan en blekaste aning om vad helgen skulle ha att erbjuda. Fick min nummerlapp och handlade bussbiljett för att säkerställa att jag skulle slippa cykla tillbaka från Mora till Sälen på lördag kväll. Twittrade ihop mig med Håkan och Jens och sedemera även Johannes, Gunnar och Sara. De finns på riktigt.

På lördag morgon var det en nervös samling twittrare som tramsade omkring i stugan. Vissa packade ned imponerande mängder power bars, gel, tabletter och sportdryck, medan jag smög ned en påse paranötter i min rygga. Och vatten.

Att Gustav Larsson, Ida Ingemarsdotter och många andra som orättvist nog fick starta först, inte heller är mountainbikecyklister, gör inte automatiskt att vi hamnar i samma division. Innan jag startade i mitt 25:e startled hade de nästan redan gått i mål, medan jag blev mer och mer nervös, kissnödig, hungrig och rädd. Vad gjorde jag där?! Starten gick och alla i min startgrupp körde om mig redan i första backen. Orutinerat, tänkte jag. De kommer krokna strax och då susar jag bara förbi dem. Lätt. Efter tre kilometer körde jag om den förste med punka och det kom att bli många fler. Jag borde ha tränat på att byta slang...

Den skräck som kunde anas i mina ögon i nedförsbackar, på grusvägar och överallt där det var sten och bök, var överväldigande. Medan dödsföraktande människor från senare startled flög förbi mig i de trassligaste av nedförsbackar, höll jag krampaktigt i bromsarna och längtade efter slät och nylagd asfalt. Jag borde ha tränat på att cykla mountainbike... Jag borde ha hållt mig till landsvägscykling...

Kort sammanfattning av loppet:

Snyggast i Smågan
Risigast i Risberg - övergav utan omsvep #lchf-kosten och kastade mig över blåbärssoppan.
Väldigt förvånad i Everstberg - bara hälften kvar!
Instängd i Oxberg, för då hade kreti och pleti hamnat i spåren. Både 4,5-an och 3-milagänget, bestående till stor del av små barn och överviktiga tanter, hade då startat och drev omkring till synes helt planlöst i spåren. Jag hade kraft kvar och jag hade nästan hunnit lära mig cykla mountainbike, men spåret var fullt av blåbär.
Piggast i målet - 5:13 h senare.

Jag borde ha kört snabbare i början...

Solen sken hela dagen och det var hur kul som helst. Nu vet jag att nio mil i skogen är långt och långsamt, att Gustav Larsson och Ida Ingemarsdotter visst kan cykla mountainbike och att det inte alls går lika långsamt för dem, att jag orkar mer än jag tror och att jag måste skaffa mig en mountainbike-coach.

Sen vet jag också att twittermänniskor finns på riktigt och om jag får dra alla över samma kam överträffar verkligheten dessutom dikten - om twitter får passera som dikt. Nästa år står vi där igen. Det är jag helt säker på!

Lyckoruset

2011-08-11T17:36:00.003+02:00

Idag är det torsdag och två dagar kvar till Cykelvasan. Kom på mig själv med att sitta och fånle stort för mig själv idag när jag insåg att jag ju har en guldsemester framför mig!

Efter lunch imorgon sätter jag mig i min redan packade bil, svänger förbi Statoil och köper en stor latte, bränner på stereon på högsta volym och kör alldeles ensam upp till Sälen där jag får träffa världens trevliga människor i dagarna tre; god mat, vin och bara kul. Det enda jag måste göra är att cykla nio mil. Kan jag väl!

Visst, absolut kan man hitta mer vältränade personer än just mig på startlinjen på lördag, men vad gör väl det? Jag får väl hålla på så länge jag vill? En friluftsdag mellan Sälen och Mora är väl aldrig fel. Hur skönt som helst. Till och med vädret ska ju bli fint.

Vid lunchbordet idag berättade jag för mina arbetskamrater om den fantastiska husmorssemestern som väntar mig och min stackars chef såg ut som en brevlåda. Hennes mest framträdande kommentar var:

- Jag är väldigt noga med att uppfostra mina döttrar att aldrig dela med sig av telefonnummer, adress eller något personligt på nätet. Och vad gör du? Flyttar in i en liten stuga med folk du bara känner från Internet! Ge mig lösenorden till datorn innan du åker. Hälften av de där människorna kan ju vara massmördare!

Jag älskar min chef. Verkligen, men det känns ändå hårt att det är datorn hon känner sig mest oroad över. Själv är jag helt övertygad om att jag har en guldhelg framför mig!

Ambvivalent

2011-08-09T20:17:00.004+02:00

Det är dags för Cykelvasan på lördag. Idag är det tisdag och här sitter jag och dricker vin i godan ro. Har inte cyklat på en dryg vecka och dessutom har jag ont i knät.

Var det någon som sa kolhydratuppladdning? Nej, Low carb high fat #lchf heter det. Det där som inte innehåller just några kolhydrater. Går säkert utmärkt att köra nio mil cykel utan kolhydrater i depåerna, eftersom jag ju har testat det så många gånger. Eller nä.

Vad håller jag på med? Har jag ställt in sadeln enligt konstens alla regler? Har jag massor av mil i benen? Har jag kondis och benstyrka som en häst? NEJ på alla frågor. Jag har inte ens haft vett att känna mig nervös ännu. Nio mil är ju bara tre varv runt sjön korta varvet. Eller till Gävle och tillbaka fyra gånger. Just ja, fast på sliriga stockar och skitvassa stenar...

Jag vet i ärlighetens namn inte ens var jag ska bo. Det är sant. Det enda jag vet är att jag ska bo, där jag nu ska bo, tillsammans med fyra-fem personer som jag aldrig träffat i levande livet, utan som jag hittat på Twitter. Seriöst? Tja, det känns som det lilla problemet just nu. Mycket kan man säga om den här tanten, men särskilt planerad är hon inte. Det här med kontrollbehov är inget som slagit mig med full kraft precis.

Började kolla i resultatlistan från förra året för att få en känsla för hur lång tid det kommer att ta. Det verkar kunna ta lång tid. Eller kort tid, beroende på hur snabbt man cyklar... Gissar på mellan 4,5 och 5 timmar. Under fem får det banne mig ta.

Det regnar i Sälen, det regnar i Mora och det regnar säkerligen hela vägen däremellan. Blött och lerigt kommer det att vara. För tillfället ser jag mest fram emot lördagskvällen med hela twittergänget samlat i stugan så att vi kan prata om dagens upplevelser som var leriga och blöta men vad bra det gick för alla! Och vad roligt det var!

Årets mest prestigefyllda tävling avgjord

2011-07-24T19:42:00.003+02:00

Då var det dags igen för årets höjdpunkt; det prestigefyllda eventet Flatanäsets kusintriathlon som avgjordes för tredje året i rad.

Gällöfalangen ställde detta år upp en imponerande styrka, trots att både Ronny och Mats vek ned sig, medan Sörviksfalangens uppställning varit intakt sedan premiären 2009. Som vanligt blev det si och så med sömnen natten innan eftersom jag hade fullt sjå att köra igenom banan i huvudet och jag kände på mig att det skulle bli en strid på kniven i år. Hanna är stark som ett lokomotiv och betydligt bättre tränad än jag detta år och mitt enda trumfkort var ju simningen. OM jag skulle klara att komma iväg med cykeln innan hon kom upp ur vattnet fanns en chans att jag skulle klå henne.

På damernas startlinje stod förutom Hanna och jag även kontrahenterna Karin och Malin, Ann, Cina och imponerande nog, Ebba, 12 år. Hennes närvaro satte extra press på de andra. Att bli slagen av en tolvåring kändes säkerligen som ett föga attraktivt scenario.

Adrenalinhalten vid (absolut inte på) bryggan var ovanligt hög och när hagelskottet genljöd över Landsomfjärden kastade sig sju hysteriska simmare ut mot vassen. Jag hade tyvärr glömt att träna på det där med att simma rakt och till min fasa klev Hanna upp ur vattnet endast 45 sekunder efter mig. Yr var jag också, men eftersom Hanna hade andnöd och bröstsmärtor kändes min yrsel hanterbar där jag stapplade upp mot cykeln med en korvig tröja hastigt dragen över simkläderna. Blodsmak redan innan jag nådde cykeln.

Träffade en stackars tant på grusvägen mot Bergvik. Hon såg förvirrad ut redan när jag kom flygande med tungan vid knäna och jag kan tänka mig att hennes förvirring ökade med antalet cyklister senare på banan. Sneglade bakåt och såg Hanna tidigt, så jag låg i allt vad jag hade. När hon gick förbi mig strax innan Sörviken gav jag helt oväntat upp! Blev HELT desillusionerad och samtidigt förbannad på mig själv. Jäkla unge!

Hur som helst verkade hon inte ha speciellt mycket kraft när allt kom ikring och jag la mig bakom och småfes i största allmänhet fram till saftkontrollen där pappa och Ronny tog våra cyklar. Stappling är väl den mest korrekta benämningen på vår framfart nedför backen mot Näset. Eftersom LCHF satt stopp för min löpning de senaste tre månaderna var jag mycket förvånad över benen när de passerade Hanna på raksträckan. Speciellt med tanke på att jag faktiskt givit upp hela tävlingen bara tio minuter tidigare.

Med en dåres frenesi attackerade jag backen upp mot Landsom och liksom bara pinnade på i ren och skär hjärndödhet. I helvete att jag skulle låta henne vinna! Förstaplatsen är min och inte hennes. Kastade mig över mållinjen i tron att hon låg mig i hasorna och ingen var mer förvånad än jag när det dröjde en dryg minut innan hon visade sig uppe på krönet. YES! Men jag måste nog träna lite bättre till nästa år om jag ska få behålla förstaplatsen...

I ungefär en timma fick jag dessutom inneha världsrekordtiden på sträckan - 35:29. Malin fick klå Karin detta år och efter dem glider Ebba in som klar femma. Gissa om mamman fick en tår i ögat av stolthet! Cina sedan och slutligen Ann, som också gjorde personbästa.

Herrarnas startfält bestod detta år av en ohotad Hans-Åke, Olov och Anders som säkra tvåa/ trea, även om ordningen hela tiden var oklar, Stefan, samt de modiga kusinerna Oscar (10 år) och Joel (9 år). Hans-Åke var sammanbiten som bara han kan vara. Han hade en svår tid att slå detta år, men tyvärr klarade han den också, med nästan en hel minut. Den nya världsrekordtiden 34:34 gick han in på, den envise jäkeln. En mycket stark Anders seglade in strax efter på 36:34 och därefter Olov, men vem dyker upp där på krönet efter Olov, om inte världens bästa Oscar? Vilken liten hjälte, som med nästan samma tid som storasyrran, glider in i mål som fyra i herrarnas heat. Ytterligare en stolthetstår i mammas öga. Stefan kommer långt senare och slutligen en trött Joel som konstaterar att han måste träna cykling inför nästa år.

Vilken dag! Strålande solsken, värme, fantastiskt arrangemang av Sörvikenfalangen och fantastiskt trevligt. Nu blir det till att träna inför nästa år!

Sträckor:

Simning: 400 m

Cykel: 8 km

Löpning: 2 km

Facebook-marknadsföring

2011-05-15T18:31:00.004+02:00

Idag hade jag bestämt mig för att gå in på Stadium och köpa mig ett par nya skor. Ett par Asics GT2160 som jag visste skulle kosta kring 1.299. Jag köper likadana skor varje år, så det är inget svårt val. Tänkte bara kila in och "hämta" dem, men så blev det nu inte.

Vid ingången fanns nänligen denna skylt, som ställde till det för både personal och konsumenter.

- Vad betyder det där? (skosugen person)
- Ja, alltså, man ska söka upp Stadium på Facebook... ehhh... (rodnande personal)
- Jaha... vänta. (knapp knapp på smartphonen) Jag hittar det inte? Ska jag typ bli vän med Stadium, eller?
- Mm. Typ. Tror jag. Jag ska höra med någon annan (ännu mer rodnande personal)

Eftersom jag inte kör Facebook Places kände jag plötsligt att jag inte ville köpa skorna där och då. Jag skulle ju "förlora" 20% på att inte checka in. Pratade med en kassörska när jag gick ut och informerade henne i förbifarten att de troligen förlorar massor av skokunder på den där annonsen, eftersom folk inte får till det och därmed känner att de förlorar pengar.

- Jag vet! Vi säljer inga skor alls och vad f-n är Facebook Places? Vi fattar ingenting! Vissa har faktiskt fått fram nåt' värdebevis på sin telefon, men ingen annan handlar skor idag.

Till saken hör att kassörskan var ung och inte ens hon hade koll på Facebook Places.

Snacka om misslyckad kampanj! Personalen var frustrerad och visste inte hur de skulle hantera de frustrerade kunderna som bara ville ha 20% rabatt på sina skor. Folk gick tomhänta från Stadium och kände sig antagligen korkade eftersom de inte fått till det. Jag tänker att det hade varit smartare att bedriva kampanjen på Facebook istället och låta de som "gillar" Stadium på där få erbjudandet istället. Kanske kan de även få information om Facebook Places där, men det är verkligen helt misslyckat att annonsera i den fysiska butiken om kampanjer man bara kan få via Facebook.

Vad tror du?

LCHF-bröd. Lyckan är gjord!

2011-05-14T17:28:00.002+02:00

Om det är något jag saknat under mina tre första LCHF-veckor så är det bröd. Här kommer så Ulrika Davidsson med ett riktigt gott bröd. Med Philadelphiaost och parmaskinka på är det gudomligt!

50 g smör

100 g blandade nötter

4 dl hela linfrön

1 dl sesamfrön

1 dl torkade gojbär

50 g kruskakli

2 tsk bakpulver

1,5 msk malda brödkryddor

1 dl creme fraiche

250 g keso

6 ägg

2 msk solrosfrön

Sätt ugnen på 175 grader. Smält smöret. Hacka nötterna grovt. Blanda alla ingredienser utom solrosfrön i en skål och häll över blandningen i en smord brödform. Strö över solrosfrön och grädda i nedre delen av ugnen i ca 1 timma.

Tokträning i Karlskoga

2011-05-02T06:23:00.004+02:00

När väckarklockan ringde klockan sex var det med blandade känslor jag ramlade ur sängen, vevade runt tandborsten lite i ett ansikte som mer liknade en pandabjörn än en atlet om vi säger så...

Karlskoga badhus öppnade speciellt för oss denna morgon, så att vi skulle kunna få första passet redan klockan sju. Eftersom Cambrex måste utgöra läkemedelsindustrins allra mest simkunniga företag handlade det naturligtvis inte om tantsim med småprat utan hardcore crawl i en halvtimma. Min #lchf-kropp fick bryskt vakna till liv där under ytan.

Efter en välbehövlig skratt- och omelettfrukost (för mig - de andra åt fil och mackor) begav vi oss snabbt iväg till gymet Aero där en bitig man i sina bästa år placerade oss på varsin roddmaskin och började ge order. Jag som brukar lessna efter fem-tio minuter i en roddmaskin, tyckte att det var riktigt kul. Intervaller, pyramid, biceps, triceps, ben, mage - inte klokt vad man kan göra med en roddmaskin! Och så trött man kan bli på fyra kilometers rodd!

Andningspaus och sedan TRX. Förvillande likt RedCord men här med mer hopp, puls och mjölksyra. Den bitige mannen var fortfarande med oss och hetsade oss likt rottweilers i våra rep. Det var inte bara jag som skrek rakt ut av mjölksyresmärta :-) Banantillskott på parkeringen. Föga #lchf, men nöden har verkligen ingen lag.

Innebandy. Hur jobbigt kan det vara? Exakt hur jobbigt som helst. En avbytare per lag och laguppdelningen var kanske inte heller helt klarlagd, men byte skedde enbart vid reell nära-döden-upplevelse. Jag skulle nog vilja säga att vi vann, men målsiffrorna sa något helt annat. Jag fick iallafall in ett snyggt mål och då vann jag väl?

Äntligen ett lågintensivt blowlingpass i Degerfors, där de också öppnat hallen enbart för vår skull. Eller lågintensivt var kanske att ta i, eftersom vi var max två pers per bana, men för mig var det ilska och förbannelse som fick upp pulsen, snarare än själva träningsmomentet. Kul var det iallafall, trots att jag faktiskt kom helt sist!

Lunch! Det var en fnittrig och ganska darrig samling människor som ramlade omkring hemma hos Tord och åt lunch. Moussaka till de vanliga människorna och lax med philadelfiaost till mig, blev en välbehövlig paus och näringstillskott innan det var dags att sätta sig på cykeln. Återigen. Det här är inte gänget som sätter sig på cykeln och småtrampar sig fram i sakta mak. Fullt ös. Vinden ven och pulsen steg. Låg och drog Anders och AnnaKarin halva vägen men sedan fick de dra den andra halvan. Moa for som en tätting fram och tillbaka i ett tempo som jag inte alls känner igen... medan vi hann tillbaka med några minuters försening.

Ef anfådd Moa höll sedan ett yogapass som vi inte kan kalla för vila. Det var väldigt skönt, men varenda muskel fick sig en släng av sleven och framför allt blev det återigen sådär otrevligt uppenbart hur stel jag är... Gällde för övrigt alla deltagare utom Kajsa, men iallafall.

Vad gör man när man toktränat hela dagen? Beger sig ut på ett löppass? Ja, naturligtvis! Off we went med en snabbfotad Anders i täten. Jag hängde på ett bra tag, men nu protesterade kroppen högljutt och ansåg att måttet var rågat. Inga kolhydrater på hela dagen. Bara prestationskrav. Jag fick ge mig. Springa fyra lampstolpar, gå en, springa fyra, gå en...

Nu var det kaffepaus och sedan stod promenad och spinning på agendan, vilket jag blev tvungen att skippa om vi inte skulle komma hem mitt i natten. Men herregud vad kul det var! Och herregud vilka underbara arbetskompisar som tycker att sånt här är kul!

Om jag var trött? Ja. Om jag stupade i säng när jag kom hem? Ja. Om jag sov som en stock? NEJ! Kroppen brann. Den brinner fortfarande, dagen efter. Vad är det med den? Håller den på att tugga i sig muskler eller vad sysslar den med? Jag vet för lite om kombinationen #lchf och tokträning för att kunna svara på det, men jag ska ta reda på det.

Det enda man kan säga är väl att det är värre för Bin Laden. Han dog på riktigt.

Mitt liv med lchf - dag sex

2011-04-27T19:26:00.003+02:00

Första dagen med bacon till frukost. Första dagen som jag lyckats fullt ut med balansen mellan fett, kolhydrater och protein också. Stolt! 76% fett, 17% protein och 7% kolhydrater.

Det jag oroar mig över är att jag äter för många kalorier per dag. Jag har inte riktigt fattat om jag ska bry mig om det eller inte, men kommer upp i 2000 kalorier varje dag. Enligt Ulrika Davidsson ska man inte bry sig om hur många kalorier man äter, men det känns inte rimligt. Eller?

Dagens löppass blev en fadäs ur orkessynpunkt. Kände direkt att jag inte orkade med Staffans tempo och vi brukar alltid hålla samma ungefär. Jag var nära döden vid flera tillfällen och vid en korsning bad jag helt enkelt Staffan ta en extra sväng medan jag stretchade ut musklerna som hotade att sprängas i benen. Jag tog i för allt jag hade och orkade knappt hålla 5:20-tempo. Läskigt. Det tar väl en stund för kroppen att vänja sig vid den här dieten måhända.

Annars, inga konstigheter idag. Hjärtklappning emellanåt, eller åtminstone hög puls, men det är väl också omställningen. Nöjd med dagen, men nu vill jag börja se resultat!

Mitt liv med lchf - dag fem

2011-04-26T19:38:00.002+02:00

Inget illamående alls idag, men däremot en kamp för att hålla fettsiffran och få ned kolhydratsandelen till under tio. Jag är således ingen riktigt lyckad lchf än så länge. Efter jobbet tog jag dock tag i mig själv och landade på ICA, inhandlandes grädde, bacon, feta ostar och diverse feta fiskar, så nu ska det väl bli ordning. Får se till att ta med lite allt möjligt till jobbet, för det är ju där mina dagar bedrivs som mest.

Det enda problem jag har haft idag är taskig smak i munnen. Kanske borde skaffa lite munskölj till jobbet också för att inte utsätta mina kollegor för onödig smärta.

Nu är jag så mätt att jag nästan spyr och dagens fråga lyder: Bör jag tänka på antalet kalorier också, eller är det bara att tokäta så länge fetthalten hålls på en hög nivå?

LCHF - dag fyra

2011-04-25T16:47:00.003+02:00

Ytterligare en dag i LCHF-branschen. En lika varm och fantastiskt solig dag som igår och i förrgår. Gårdagens problem har varit mycket mildare idag. Det var tungt att springa idag, men jag kanske sprang för snabbt och dessutom hade jag cykelben. Går bättre än väntat.

Fördelar:

Fortfarande inga hungerkänslor och definitivt inget sockersug.
Funkade att springa 7 km på mina tunga cykelben i femtempo
Pigg!
Kan knäppa shortsen utan ansträngning :) vilket antagligen beror på vätska som kroppen inte känner att den måste spara på sig.
Magen mår prima och sköter sig med den äran.
Har inga problem med illamående, äcklighetskänsla inför allt fett osv. Istället känns det extremt lyxigt att kunna frossa i ost.

Nackdelar:

En liten huvudvärk har kunnat anas, men bara om jag anstränger mig.
Är darrigare än vanligt efter träningspass, men det går över om jag stoppar i mig något direkt.

Summa summarum är jag stolt över min kropp som helt förbehållslöst ställer upp på detta och jobbar på för att lära sig att hantera denna nya situation.

Lärdom för dagen: 60% fett, 10% kolhydrater, 30% proteiner är riktlinjerna. Det är svårt att få i sig så mycket fett, men det går.

Mitt liv som LCHF - dag tre

2011-04-24T17:33:00.004+02:00

Vi kallar detta dag tre, trots att förrgår var mer GI än LCHF. Trots allt var det en mjukstart. Jag ska försöka komma ihåg att notera hur det går med detta initiativ, för att inte glömma det sedan. Alla verkar så sjukt positiva till LCHF, så innan jag blir hjärntvättad ska jag se till att vara balanserad.

Det hela började med att Kicki utmanade mig att gå ned tre kilo innan 11 juni. Det hände för två veckor sedan. Då satte jag omgående igång att äta så lite som möjligt. 50% kolhydrater, 30% fett och 20% proteiner. Jag gick faktiskt ned ett kilo första veckan och även en centimeter i midjan. I måndags var jag på hälsokontroll via jobbet och fick veta att jag borde gå ned åtta kilo och minst fem centimeter runt midjan. Kommentaren "Vid en okulär besiktning kan jag inte se att du är överviktig, men faktum är att du borde gå ned några kilo." blev för evigt inristade i min hjärna.

Hanna och H-Å har under veckan i Jämtland fått mig på GI-tankar och nu är jag helt såld. Jag ska ge det en chans. De förlösande orden kanske var Hans-Åkes "Björn Ferry kör också GI". Där stöp mitt enda argument mot GI - att man måste ha kolhydrater för att kunna träna.

Jag slår ihop gårdagens och dagens upplevelser nu:

Positivt:

Aldrig hungrig
Orkade en sexmilarunda kring sjön utan problem i högre hastighet än förra helgen!
Midjan har minskat och vikten likaså

Negativt:

Taskig smak i munnen
Lite yr och konstig
Huvudvärk igår
Ständigt törstig
Förbannat less på ägg och fet mat
Illamående

Summa summarum är det 6-3 till den negativa sidan idag, men ändå är de positiva punkterna så grymma att det väger upp. Jag har inga problem att köra vidare ett tag till så får vi se om det jämnar ut sig bland punkterna. Trots allt är det en ganska stor förändring som ska ske i kropp och hjärna. Inte konstigt om det blir lite skumt ett tag.

Dagens #twainingpass

2011-04-12T17:39:00.003+02:00

Ca 30 min. 3 set av varje och 15 i varje set.

Knäböj
Rumplyft
Rygglyft
Armhävningar
Dips
Situps
Upphopp

Avsluta med Plankan så länge du kan!

PS. Plankan - orkade bara en minut.

Utmaningen

2011-04-09T20:03:00.004+02:00

Jodå, jag ska svara på dagens frågor, men först måste jag bara få ned min djävulska plan på pränt. På ett föga upphetsande sätt har sju kilo smygit sig fast runt midjan de senaste 13 åren. Väldigt sakta och lika säkert. Så kan vi ju inte ha det!

Sju kilo ska bort. Helst åtta om vi ska vara petiga. Vi säger åtta helt enkelt. Detta år. Ett kilo i månaden. Ett kilo är ca 7700 kcal, vilket innebär att jag därmed måste ha ett underskott på ca 260 kcal per dag.

Nu till frågorna - Nej, jag har inte riktigt varit i balans idag eftersom jag fokuserat väldigt mycket på vad jag stoppat i mig och på att röra mig massor, vilket slutade i huvudvärk och total matthet. Imorgon blir det andra tag. Mellanmål och annat väsentligt.

Energi har jag fått från den otroliga målmedvetenhet som uppenbarade sig. Det var ju Kicki som avkrävde mig på tre kilo till den 11/6 och som sedemera ledde till åtta innan årets slut. Therese har varit konsult idag och jag har lärt mig mer om kosthållning och kalorier än vad jag någonsin vetat.

Mest energi tog det att prova kläder på Esprit när det blev så uppenbart var dessa åtta kilo satt sig. Runt midjan.

Det blev inte riktigt fullständigt idag, men jag fick en ny utmaning att fokusera på... Tjipp på er!

Veckans utmaning - Torsdag och fredag

2011-04-08T18:47:00.003+02:00

Två dagar får dras över en kam, eftersom de liknar varandra våldsamt.

På vilket sätt har mitt liv varit i balans (inte i balans) dessa dagar? Balans! Rolig kurs, bra tid med barnen och tidiga kvällar, så jag har hunnit sova OK. Dessutom har jag tagit mig tid att träna och promenera båda dagarna.

Hur har jag tagit vara på mig själv idag?
Bra! Sovit bra, ätit bra, tränat bra.

Hur har min uppmärksamhet varit idag?
100%

Hur har jag behandlat mina närmaste idag?
Bra!

Vilka känslor upplevde jag mest av idag?
Glädje, förvåning och tacksamhet.

Vad upplevde jag som mest obehagligt idag?
En övning på kursen som tog fram de sämsta sidorna hos några, vilket blev väldigt jobbigt för dem, och drog fram ilska och obehag hos oss andra.

Vad gav mig energi idag?
Kursen och människorna där. Feed-back från alla deltagare som visar att jag är ganska bra och massor av lärdomar om mig själv och hur jag beter mig i olika situationer.

Vad tömde mig mest på energi idag?
Den där övningen.

Veckans utmaning - Onsdag

2011-04-06T21:06:00.004+02:00

Jag fortsätter på den inslagna vägen och ger mig på de dagliga frågorna.

På vilket sätt är mitt liv i balans (inte i balans) idag?
Balans! Prioriterade rätt idag och hamnade därmed i balans istället för i dåligt samvete och stress.

Hur har jag tagit vara på mig själv idag?
Bra! Jag har inte tränat på fyra dagar, vilket skulle kunna stressa mig i vanliga fall, men eftersom jag vetat att denna vecka skulle vara så här, accepterar jag bara faktum. Skönt och lite olikt mig.

Hur har min uppmärksamhet varit idag?
100% hela dagen!

Hur har jag behandlat mina närmaste idag?
Bra! Jag tog sovmorgon (alltså klev jag inte upp klockan fem som i vanliga fall) vilket gav mig en underbart lugn morgon med barnen. Sedan prioriterade jag bort middagen med kursgänget mot en myskväll med barnen, vilket var helt rätt och mycket uppskattat bland barnen som trodde att både mamma och pappa skulle vara borta på kvällen.

Vilka känslor upplevde jag mest av idag?
Kärlek till barnen är det första. De är underbara. Glädje. Går en kurs om kulturella skillnader, kommunikation, konflikt och förändringsarbete, vilket är väldigt roligt. Massor av helt okända människor som visade sig vara supertrevliga allihop och alla är sugna på att dela med sig av sina erfarenheter.

Vad upplevde jag som mest obehagligt idag?
Att ramla nedför trappen och fundera över om armarna var av eller brutna båda två.

Vad gav mig energi idag?
Barnen och människorna i kursen.

Vad tömde mig mest på energi idag? Kan inte komma på något.

Veckans utmaning - Tisdag

2011-04-05T17:30:00.006+02:00

På vilket sätt är mitt liv i balans (inte i balans) idag?
Balans! Klev som vanligt upp strax efter fem för att ta en skön promenad till tågstationen. Skön tågresa till huvudstaden och sedan intressant dag tillsammans med övriga gänget i ERFA-gruppen för sociala medier. Massor av idéer och tankar finns nu i hjärnan, redo att plockas fram och realiseras. Nu tåg tillbaka mot Sandviken.

Hur har jag tagit vara på mig själv idag?
Inte en enda stress-känsla på hela dagen!

Hur har min uppmärksamhet varit idag?
Inte hundra procent men nära på nittio. Har haft mailen uppe och svarat på både chat och mail under dagen trots att det varit fullt fokus i Erfa-gruppen. Nu försöker jag blogga samtidigt som jag lyssnar på ljudbok, vilket kanske inte heller är fullt fokus. Funkar dock ganska bra :-)

Hur har jag behandlat mina närmaste idag?
Inte alls ännu så länge. Har inte träffat dem ännu. Kommer att läsa godnattsaga och mysa med barnen när jag kommer hem och sedan förhoppningsvis hinna prata lite med maken innan det är dags att somna in.

Vilka känslor upplevde jag mest av idag?
Imponerad över vad mina vänner i Erfa-gruppen lyckas åstadkomma och glädje över att vi kan dela kunskap och erfarenheter.

Vad upplevde jag som mest obehagligt idag?
Gästföreläsaren. Han försökte sälja på oss sitt företag i förtäckta ordalag. Gav inget, utan tog mest kraft och energi.

Vad gav mig energi idag?
Erfa-gänget.

Vad tömde mig mest på energi idag?
Gästföreläsaren

Veckans utmaning - Måndag

2011-04-05T08:20:00.008+02:00

Veckans utmaning från Therese är att svara på frågorna nedan varje dag denna vecka och jag gör ett första försök.

På vilket sätt är mitt liv i balans (inte i balans) idag?
Balans idag eftersom jag klarade av att prioritera bort jobbet till förmån för det viktigaste – barnen. Ebba skulle göra två konståkningstest i Leksand och det första började halv fyra. Istället för att försöka stressa ihop möten och sedan tokköra till Leksand tog jag ledigt från lunch, hämtade upp Ebba och hade en fantastisk eftermiddag med henne. Harmoni och tid till samtal och många skratt.

Hur har jag tagit vara på mig själv idag?
Vi lagade lunch hemma, vilket var både gott och betydligt trevligare och nyttigare än det enkla – Ett stressigt MacDonalds på vägen. Jag har faktiskt lyckats äta bra hela dagen trots att vi var ute på glid. Dessutom fick jag till en promenad ensam medan Ebba värmde upp med de andra tjejerna och en lång promenad tillsammans med Ebba mellan testen.

Hur har min uppmärksamhet varit idag?
Helt och hållet uppmärksam. Fullt fokus på jobbet imorse och full fokus på Ebba resten av dagen. Trött på grund av tidig morgon och lite för lite sömn, men helt OK.

Hur har jag behandlat mina närmaste idag?
De flesta har jag inte behandlat alls eftersom jag gick hemifrån innan killarna vaknat och kom hem när de redan somnat, men i det stora hela har jag fokuserat på den äldsta dottern och haft en underbar dag med henne. Inga konflikter. Bara kul, mysigt och utvecklande.

Vilka känslor upplevde jag mest av idag?
Glädje.

Vad upplevde jag som mest obehagligt idag?
Utsattheten som konståkningstjejerna måste hantera. De är så små och ger sig helt ensamna ut på den stora isen för att prestera framför två bistra domare som med ett pendrag kan stryka dem från listan. Anspänningen innan det är deras tur och sedan den stora känslan av eufori eller misslyckande som följer på domarnas pennstreck. Stor sorg, många tårar – jag undrar vad det gör med självförtroendet. Samtidigt föder ett godkännande från domarna en oerhörd styrka. Jag är ambvivalent i frågan. Obehaget av att se den stora sorgen var dock stor.

Vad gav mig energi idag?
Ebba

Vad tömde mig mest på energi idag?
För lite sömn.

Hundra procents insats

2011-02-07T06:43:00.005+01:00

Upplevde mitt första Redcord-pass igår. Det var ingen lek. Ledare, Ove, visade hur jag skulle göra med repen och sedan tittade han strängt på mig och sa: Jag vet att det är första gången du är här och jag kräver bara en sak av dig: Hundra procents insats.

Jag tog i - som vanligt ungefär, ganska hårt, men inte max. Aldrig max. Jag vågar inte det. Tänk om jag inte orkar hela vägen? Det är därför jag kommer i mål efter tre mil Lidingölopp och gör hoppsasteg, eller känner att jag skulle kunna bränna en mil till utan problem. Och jag avundas dessa människor som ramlar över mållinjen, i stort behov av både dropp och akuten för att de tagit ut sig så hårt.

Naturligtvis såg Ove den omutbara, min uppenbara personlighetsbrist. "Åsa, jag ser att du inte tar i. Ta iiii nu. Kom igen!". Herregud, jag tog i så att jag nästan kräktes och insåg att jag nog aldrig har tränat förr. Inte ordentligt. Inte hundra procent.

Tänk om en arbetsgivare skulle säga så där på en anställningsintervju: När du är här, kräver jag hundra procent. Inget mindre än så. Då skulle facken protestera. Man måste få fika. Jovisst, men tänk igen. 100 procent insats, behöver inte betyda utbrändhet och akuten. Det kan betyda hundra procents fokus på det man gör just nu. Skriva en text, planera en produktion, delta i ett möte, fika - men gör det med hundra procents insats. Försök inte göra tre andra saker samtidigt.
När du spelar spel med barnen, läser läxor med dem, lyssnar på grannens problem med svärmor. Gör det fullt ut, utan att tänka på andra saker. Var där du är. Till hundra procent. Jag tror att det var precis vad omutbara Ove menade.

Och det är veckans utmaning: Försök i varje handling vara närvarande till hundra procent. Varje arbetsmöte. Varje möte med en annan människa. Om du inte hinner - säg nej till mötet, be att få återkomma till den människan som vill prata med dig, så att du verkligen har möjlighet att göra det bra.

Allt jag kräver är hundra procents insats.

Chockvågad

2011-02-03T16:33:00.005+01:00

Kände mig som en riktigt avancerad idrottskvinna när jag ramlade ut från sjukgymnasten idag, precis färdigbehandlad med chockvågsterapi. Sjukgymnasten hade dessutom beskrivit hur exklusiv denna maskin är och att den på nolltid fixar vad flera timmars hard core massage eventuellt skulle kunna åstadkomma. Dessutom gjorde det ont.

En vad som behandlas med en sådan exklusiv metod måste ju vara väldigt prioriterad. Eller hur!?

Googlade nyss på chockvågsterapi och blev mer och mer irriterad, när det visade sig att varje sökning resulterade i långa listor på cellulitbehandling. Va? Det där superidrottskvinneskimret som omgivit mig under dagen falnade snabbt. Smärtfri behandling. Pyttsan!

Nåja. Jag har iallafall ingen cellulit på min högra vad. Så det så.

Överbevisad

2011-02-02T18:34:00.007+01:00

Imorse hade jag en träningsvärk som kom raka vägen från helvetet. Kunde nästan inte ens stödja på höger ben, eftersom jag tillbringat ett helt aerobicspass hoppandes på just det benet (tack sjukgymnasten för det oanvändbara vänsterbenet).

När jag precis överlevt promenaden till kaffeautomaten och tillbaka, twittrade jag: Dagens utmaning: Att bära min träningsvärk med glädje.

Snart dyker det upp ett tweet från bästa Moniqa som säger:

Det blev en lång rad tweetförvecklingar men till slut hade jag förstått att hon på allvar tyckte att jag skulle klämma på örat - inte på låret. Om jag var skeptisk? Åh, herregud så skeptisk jag var. Rodnade nästan inför mig själv där jag stod och klämde på örat, precis där jag fått rådet att klämma - mellan knä och höft, ja fast i örat då alltså.

Efter ett tag sprang (javisst!) jag ut till skrivaren och stannade mitt i hoppsasteget i fullständig mållöshet. Musklerna i höger lår hade slappnat av så mycket att det inte var några problem att valsa runt som vanligt. Helt otroligt. Helt orimligt om du frågar en skeptiker som mig... men faktum var att det funkade!

Så vänner. Jag vidhåller att man ska njuta av sin träningsvärk, men ibland är det svårare än annars och då är det bara att klämma på örat en stund. Försök!

Tack för den kunskapen, Moniqa!

Tema 4: Antik

2011-01-11T18:55:00.003+01:00

Det här är en riktigt gammal goding som jag haft i min ägo i nästan hela livet. Jag fick den av min mamma när hon köpte en ny på 70-talet och jag har faktiskt aldrig önskat mig någon ny. Den går som en klocka och bråkar aldrig, trots att den fått lite skavanker under åren - saknar en högst vital del som tråden ska löpa igenom på baksidan bland annat.

Tema 3: Allvar

2011-01-09T11:15:00.003+01:00

Jag kan inte låta bli att bjuda på ytterligare en orangutangbild, som får uttrycka temat Allvar. Man kan stå i många timmar och bara titta på uttryckssätt och kroppsspråk och man inser ganska snabbt att släktskapet mellan människa och orangutang är ganska nära. Dessa små organgutanger, fotade på Borneo, har en del allvar med sig i bagaget. Tillfångatagna av mindre nogräknade människor som tycker att deras barn ska få ett gulligt husdjur, som sedan behandlas som skit och lämnas att dö i minimala burar någonstans.

Tema 2: Akrobat

2011-01-09T10:42:00.004+01:00

I Sabahs nordvästra hörn på malaysiska Borneo ligger en förhållandevis liten, men fantastiskt vacker regnskog som huserar fyra orangutanger som rehabiliteras från fruktansvärda öden som otvetydligen hade avkrävt dem livet om de inte blivit räddade. I denna lilla regnskog får de kasta sig fritt från gren till gren och sakta acklimatisera sig, trygga med att någon kommer och ger dem mat varje dag och ser till att de mår bra. Så småningom får de ta steget vidare till de betydligt större regnskogarna på östra delarna av ön.

Tema 1 - Accessoar

2011-01-08T19:40:00.003+01:00

Ganska udda accessoar, men dock en accessoar. Edvard Munchs skriet i ny tappning. Masken är köpt i Kota Kinabalu i Sabah på Borneo. Ungen är Ebba, tolv år.

Day 16 - Your first kiss

2010-12-20T09:26:00.003+01:00

Tanken med den här rubriken är antagligen något helt annat än vad jag har för avsikt att skriva om, men det som ligger närmast till hands är gårdagens upplevelser.

Eftersom flyget till Borneo ställdes in på lördagen, beslutade vi oss för att åka till Kungsberget på söndagen. Jag och mina fyra barn, samt en kompis till Ebba. Jag var mycket noga med att flera gånger säga åt barnen att köra försiktigt. Ville inte ha några brutna ben nu - om vi skulle få chansen att åka till Borneo på måndagen. Det fullkomligen vräkte ned snö i en aldrig sinande ström och aldrig kommer man väl att få uppleva ett Kungsberget med sådan off-pist-känsla igen!

Fram emot fyra packade jag in fem trötta men glada ungar i bilen och började köra hemåt i sakta mak. Det ymniga snöfallet fortsatte i oförminskad styrka och hastigheten var inte imponerande. Jag satt och funderade på om jag skulle ringa maken och be honom sätta på bastun, Mix Megapol höll stämningen uppe och de flesta barnen hade somnat. Jag ser inte mycket av vägen, men försöker hålla koll på bilen framför och dess billyktor för att veta ungefär var vägen går - speciellt när vi får möten. Obehagligt. En snöplog kommer farande från andra hållet och helt plötsligt stannar bilen framför. Stannar. Helt stilla. Jag bromsar förstås, men det händer inte mycket. Bilen bara glider, obönhörligen mot bilen framför. Jag hinner tänka: För i helvete - KÖR! innan vi kör rakt in i den. Ingen hög hastighet. Jag hade nästan lyckats stanna, men ändå. Sitter bara och tittar rakt fram och får ingen ordning på tankarna, när nästa smäll kommer. Mycket hårdare och rakt bakifrån. PANG!

Spänner mig och väntar på nästa, men det kommer ingen fler. Det känns som om det är helt tyst i bilen, men tjejerna storgråter och Erik längst bak gråter. Från hans panna rinner blod. Jag är chockad. Kollar honom och försöker prata lugnande med tjejerna, men hör i bruset att Ebbas kompis ringer sin mamma och berättar en helt osannolik historia om fullständig förödelse. Orkar inte ta tag i det just då, utan går ut för att bli totalt överfallen av tjejen i bilen framför. Hon är så chockad att hon bara kan skrika åt mig. Helst hade jag velat säga åt henne att det var osedvanligt korkat av henne att stanna i detta före, men jag förstår någonstans att det inte skulle hjälpa någon.

Vi plockar ut alla ur bilarna och försöker reda ut om någon ringt larmnumret. Det har någon. Jag hittar Fredrik i bilen framför och det känns tryggt mitt i kaoset att jag känner någon i bilen framför. Bilen bakom är i fullständig upplösning. Ungdomar ligger på marken och röker, skriker och drar till sig sjukvårdarna, som till sist hittar oss också och ger oss lite filtar att svepa om oss i kylan. Ebba och hennes kompis har lugnat sig och jag har pratat med hennes mamma; försökt lugna henne. Både Ebba och hennes kompis har ont i nacken och ryggen och det känner även jag av. Vi blir till slut hämtade av en taxi som tar oss till sjukstugan i Sandviken för kontroll och omplåstring av Erik. Jag, Ebba och hennes kompis åker till Gävle sjukhus för röntgen, tillsammans med gänget från bilen framför. Känns skönt att prata med dem och höra att det går bra för dem.

Strax före tio är vi hemma igen. Chockade, ömma och oerhört tacksamma över att vi lever. Vilken kyss!

Day 15 - Your dreams

2010-12-18T08:01:00.004+01:00

Oj, vad jag kom av mig! Hade ju tänkt skriva varje dag i en månad, men något hände - livet kom i vägen. Nu kanske jag får tid att skriva igen, under julledigheten.

Mina drömmar. Vad drömmer jag om egentligen? Jag brukar ställa mig frågan ibland, men svaret uteblir. På riktigt alltså. Jag drömmer om att åka till Borneo. Det kom på skam - i alla fall igår, när avresan faktiskt skulle gå. Vi skulle ha varit framme nu. Borrat ned tårna i den varma sanden och känt solens varma strålar mot huden. Svalkat mig i Stilla Havets badkarsljumma vatten och tagit en kall öl i baren innan djungelvandring med glada barn bland orangutanger och näsapor. En dröm. Imorgon kanske vi får åka. Kanske inte. Allt beror på flygplatsernas förmåga eller oförmåga att skicka iväg vårt flyg.

Drömmar. Kanske behöver de inte vara mer avancerade än så? Att se till att göra det bästa av livet - fånga möjligheterna när de kommer och njuta så mycket man bara kan.

Day 14 – What you wore today

2010-11-28T21:09:00.002+01:00

Denna blogguppmaning känns som en upprepning. En bloggupprepning.

Söndag och ledig med massor av snö att pulsa omkring i och försöka förflytta till lämpligare ställen, gör att min klädsel denna dag mest varit mössa, jacka, storskor, dubbla vantar och överdragsbyxor av märket REI, inköpta 1995 och flitigt använda året om i femton år således. Snacka om kvalitet!

På REI hamnade jag av en slump 1995 då lillasysterns dåvarande pojkvän bestämt sig för att jag skulle inhandla klätter-friends åt honom på just REI i Washington, där de var extra billiga. Att de var skrymmande och tunga var inget som bekymrade honom det minsta. Jag minns än idag vilken glädje det var att komma in i den butiken dock. Flera våningar med friluftsgrejor. Allt fanns där! Väl hemma i Sverige igen handlade jag flera gånger därifrån via nätet, vilket ju i sig var ganska tidigt jobbat av dem, men slutligen kom tullen på att folk börjat näthandla och då var det slut på sötbrödsdagarna. Skatten åt upp allt det roliga och därefter har jag inte ens varit in på deras websida.

Jag ska inte berätta historier om resten av klädseln. Det skulle ta länge. OK, en kortversion. Mamma har stickat vantarna. Skorna ser varmare ut än vad de är och jackan är inhandlad på Outlet i Sälen. Mössan fanns en gång för många år sedan i tältet vid Vasaloppsstarten och när man står i begrepp att åka ett Vasalopp finns inget stopp för hur mycket man anser sig kunna handla. Mössan är nog ett av de mer lyckade köpen i det tältet.

En bloggupprepning var det, men utfallet blev iallafall helt annorlunda. Tack och lov.

Day 13 - This week

2010-11-28T20:35:00.005+01:00

Tiden går så osannolikt snabbt att det nästan är omöjligt att hålla ordning på en hel vecka, men jag gör ett försök eftersom blogguppmaningen avkräver mig detta.

Det skulle bli en vanlig arbetsvecka där alla är hemma och jag kan pipa iväg tidigt till jobbet och hinna umgås med barnen på eftermiddagen. Just den där biten med att jag kunde åka till jobbet före klockan sex varje dag funkade faktiskt, men snön satte käppar i hjulet för umgägesdelen. Det började nämligen snöa något så osannolikt mycket att hela eftermiddagarna gick åt till att försöka hitta huset bakom resultaten av snöplogens framfart. Barnen lekte i de växande snöhögarna medan den arma modern skottade, svettades, skottade och slet. Det är roligt med snö! Tja, det slutade faktist inte att snöa förrän på söndagen och då var det mesta översnöat.

I övrigt har pappan hittat en bil som han anser att familjen får plats i och som vi fått låna hem över helgen. Hans argument för bilen är skrämmande lika bilhandlarens och hans min över min totala dissning av bilen var identiska med bilhandlarens på frågan om vi gillade lånebilen. Jag misstänker faktiskt en komplott.

Jennie fick tillbaka sina barn efter 68 dagar i socialens klor. Det var nog den största händelsen denna vecka egentligen. Det sprutade glädjetårar överallt och förbittringstårar riktade mot socialen, som verkligen uppvisat sin mest inkompetenta sida under denna långa tid.

Två utvecklingssamtal i skolan avklarade och på jobbet går det också bra. Icke! Alla mina projekt verkar vara i skottlinjen för åtminstone någon, som gör allt för att sätta dem i sank. Det tar massor av energi och som ett mantra har jag upprepat för mig själv: Det är bara ett jobb. Det är bara ett jobb. Det är bara ett jobb.

Världen har fått ett nytt ord att peta in i alla världens SAOL:er. Twaining. Träning på Twitter. Varannan dag kämpar vi på med fler och fler armhävningar, situps och utfallssteg. En vacker dag kanske magrutorna tittar fram, även om det verkar rätt osannolikt för tillfället. Själva krockkudden kanske måste bort för att de ska synas?

Sjukgymnasten har slutligen konstaterat att vi nog får ge upp det här med att försöka få ordning på mitt knä medelst utfallssteg och vila. Två år senare kom vi fram till det och nu inväntar jag en remiss till Sabbatsbergs sjukhus för magnetröntgen och vidare åtgärder som förhoppningsvis leder till våldsamt hållbara knän...

Så kom helgen varpå pappan reste till Kina och ersattes med Gunilla. Vilken fruktansvärd tragedi att hon flyttat härifrån! Stora mängder vin och brasved passerade revy medan livet analyserades in i detalj och nattimmarna övergick i morgontimmar.

Första advent innefattade allt från tennisträning, julmarknad, snöskottning, läxor och allehanda adventsljusstakar i varenda fönster. En vecka gick och lämnade ett vitt skimmer över sig.

Day 12 - What's in your bag

2010-11-26T06:21:00.002+01:00

Ända sedan Åke Nordin introducerade Fjällräven Kånken 1978 har jag burit ryggsäck.

Där de flottare kompisarna kommer med snygga handväskor, kommer jag dragandes med min ryggsäck, full med bra-att-ha-grejor. Ibland tömmer jag den och blir alltid lika förvånad över hur mycket skit jag samlar på mig. Den sväljer ju en del och ofta hittar jag allt från cykellås och träningskläder till stenar som barnen släpat med sig och viktiga papper som blivit kvar i ryggan istället för att betalas eller något annat klokt.

En sådan här dag, hade jag behövt tre saker i väskan: Datorn, telefonen och en frukostmacka. Nu kommer uppräkningen av de fynd man kan hitta där:

3,86 Zloty
2,5 pennor
3 plastpåsar
1 roll-on
Ett USB-minne
En hemmanyckel
En telefon
En karta ipren
Visitkort från Hotel Swing i Krakow
Ett knallrosa klistermärke från Photomic
Läppglans
En frukostmacka
En liten ängel
Kort till B-hallen på Jernvallen
Mina egna visitkort med fel telefonnummer på
6 biobiljetter - oanvända!
En att-göra-lista

Japp, då fick jag den genomgången och städad. Det tackar vi blogguppmaningen för!

Day 11 - Your siblings

2010-11-25T06:20:00.002+01:00

Karin föddes bokstavligen i farstun, så vid två års ålder hade jag redan varit med om en förlossning. Jag har fått berättat för mig att jag blev djupt besviken eftersom jag trott att det skulle komma ut en cykel. Fyra år senare dök Hanna upp, men då var jag sex och hade bättre koll på förväntningarna.

Syskon är det bästa föräldrar kan ge till sina barn. Jag fick två och tacksamheten över dessa två systrar är större än jag kan beskriva i en bloggpost. De finns där när det blåser och när solen skiner och det finns snart inget vi inte gått igenom tillsammans. Hanna, som ju var rätt meningslös när hon var liten - ja, hon var inte ens tio när jag flyttade hemifrån - har vuxit upp och blivit världsbäst att göra saker med. Skida över Grönland och sova i tält i minus trettio till exempel. Karin och jag har nästan gjort allt tillsammans. Vi fortsätter med det.

Världens bästa systrar finns 40 mil bort, men ändå alltid nära. Det finns inga bättre vänner.

Day 10- What I wore today

2010-11-24T06:23:00.004+01:00

Funderar ibland på hur mycket tid och kraft människor lägger på sin klädsel och har en krypande känsla av att andra människor har full koll - inte bara på vad de själva ska ha på sig, utan även på vad jag har på mig och vad jag hade igår...

Antagligen är det inte så. Man blir förvånad över hur lite folk bryr sig om hur andra människor ser ut. Jag har ett lysande exempel på det från jobbet. Jag var ute och sprang på lunchen och efter duschen hade jag bråttom för att hinna äta innan nästa möte. Så fortsatte dagen och när jag kom hem frågade min dotter direkt: "Mamma, har du gått omkring så där på jobbet? Med blusen ut och in?". Ingen hade sagt något och det hängde lappar både i nacken och på sidan. Knapparna ut och in - utan tvekan uppenbart.

Nästa dag ställde jag några kollegor mot väggen och frågade varför de inte sagt åt mig. Tror ni att de hade sett något? Näe. Alla har fullt upp med sitt eget och märker knappt om någon kommer utan kläder.

Så därmed är det dags att berätta vad jag har på mig idag. Svarta strumpor, vita jeans - så vita att de konkurrerar med snödrivorna utanför - bruna skor och en cerise tröja med rosa och vita rutor på från Benetton. Ganska fin faktiskt.

Day 09 - My Believes

2010-11-23T18:31:00.004+01:00

Dagens blogguppmaning ska handla om vad jag tror på. Här kommer de fem saker som först slog mig när jag såg rubriken.

Barns klokskap
Att kvinnor är starkare än män
Att alla människor klarar så otroligt mycket mer än de tror
Enchinaforce. Eller rättare sagt Röd solhatt.
Att man blir en gladare människa av att le - även om tvingar fram ett leende.

Vissa rätt knäppa saker egentligen, men dock de jag kom att tänka på först. Tron på människors lika värde och att man ska behandla andra människor som de vill bli behandlade känns inte som jag behöver skriva. Det är självklart, liksom att de tio budorden är bra att hålla sig fast vid. Jag kan däremot inte säga att man stenhårt och fast ska hålla sig inom lagens råmärken, eftersom det verkligen inte stämmer överallt här i världen. Ja, det blir inte bättre. Sorry!

Day 08 - A moment

2010-11-22T16:26:00.002+01:00

Ett ögonblick. Ja, det är otroligt vad som kan hända på ett ögonblick. En bil som inte märker barnet som springer ut i vägen för att hämta en boll, en kär mor som får en stroke och inte finns mer, ett barn som föds eller ett oväntat telefonsamtal. Ögonblick som förändrar livet. Dramatik och brutala förändringar som ställer allt på ända.

Sedan finns det mindre brutala ögonblick som inte förändrar världen ett dugg, men som får dig att tänka i andra banor. Något som någon säger, något som du själv kommer på. Odramatiskt för världen, men nog så stort för den enskilda människan.

På tennisplan händer det ofta sådana ögonblick, som andra inte ens märker, men som påverkar mig. Jag kommer till insikt om många stora saker på mina tennisträningar. Som den med servarna och den med blickarna. Igår hade jag ett nytt ögonblick att lägga till handlingarna som ett sådant viktigt ögonblick.

För ungefär en månad sedan spelade vi dubbel och jag spelade tillsammans med en kvinna som inte tar våra tennisträningar som träningar utan på fullt allvar. Hon blir galen när hon förlorar och vid det här tillfället låg vi rätt mycket under. Då började hon skälla på mig. Högt inför de andra. Förnedring på hög nivå i stil med: Får man byta partner? Det är för ojämnt, jag vill inte spela med henne. Osv. Jag blev sämre och sämre och kunde till slut inte ta en enda boll.

Gången efter ville jag inte spela alls. Skyllde på knät. Självförtroendet i botten. Ytterligare en vecka senare gick jag dit för att jag visste att hon inte skulle komma. Jag bad alla om ursäkt över hur kass jag var på tennis och stackars den som skulle drabbas av att spela med mig. Jag vann varenda game mot den som jag spelade mot, och inte förrän på slutet av matchen kunde jag börja tänka positivt.

Så igår. Jag visste att hon skulle vara där och kände självförtroendet dala i snabb takt. En ängel frågade om jag ville spela singel med henne så första halvtimman blev fredad, men efter det kom den fruktade kvinnan över på vår sida och ville spela singel. Min ängel sjappade och lämnade en trasa till Åsa kvar. Hon vann första game. Lätt. Andra game vann jag! Helt otroligt och jag bortförklade det med tur och fick en smärre chock när hon sa: Det var ditt game. Du spelade skitbra. Det var då det där ögonblicket kom. När jag slutade fegserva och började satsa. Jag visste ju att hon skulle vinna, men det gjorde inget. Inget alls! För mig blev det en halvtimma helt utan prestige. Det lilla lilla erkännandet ändrade på hela min inställning. Det säger en del om min självkänsla, jag vet och jag blir ledsen över att konstatera det, men det där var ett viktigt steg på vägen. Ett ögonblick. Helt obetydligt för världen. Viktigt för mig.

Day 07 – Your best friend

2010-11-21T17:02:00.002+01:00

Direkt när jag såg rubriken för dagens blogguppmaning fick jag instinktivt panik. En konstig panik som jag först hade svårt att förstå, men som jag efter ett tag insåg härrörde sig från barndomen när alla som inte hade en bästis var ufon och värda allt förakt.

Jag ville vara bästis med Annika som var tuffaste tjejen i klassen och ibland fick jag vara med henne, men alltid på hennes villkor och när hon var på det humöret. Inte var vi bästisar precis. Till min stora sorg. Istället fanns där Anna, som struntade högaktningsfullt i de tuffa tjejerna i klassen och som det alltid var kul att vara med. Helt bekymmersfri och med en integritet som vem som helst borde avundas henne. Tillsammans välte vi berg och var oövervinnerliga.

Försöker tänka på vem som är min bästa vän idag. Det är inte Anna, Vi växte ifrån varandra. Det är inte Susanne, en annan Anna, David, Jonny eller Peter heller - bästisarna från gymnasiet och ända upp i 25-årsåldern. Det är kanske inte ens är världens bästa Helena eller världens bästa Mia, eller Jenny - alla tre helt underbara människor som jag träffar för sällan men när vi väl ses är det precis som om vi setts varenda dag. Inget finns emellan som stör.

De älskade systrarna är det förstås. Och Anna - den tredje Anna. Såklart. Och Tord. Och Gunilla, och Åsa och Kicki. Förstås. Alla har en given plats i mitt hjärta och jag kan inte välja ut en av dem. Jag har kommit ifrån den där panikkänslan från låg- och mellanstadiet när man skulle ha en bästis. Jag har flera och jag älskar dem allihop.

Day 06 - Your day

2010-11-21T13:53:00.003+01:00

Denna blogguppmaningspost gäller för igår. Det är för svårt att skriva ett blogginlägg om en dag som ännu inte passerat.

Som vanligt vaknade jag lite för tidigt för mitt eget bästa, eftersom de flesta barnen började rumstrera runt vid sju. Tystnad på morgonkvisten är inte deras främsta gren. Klev upp och för ovanlighetens skull hade jag inget pressat morgonschema utan kokade mig en kopp thé och satte mig i favoritfåtöljen och flanerade planlöst mellan nyheter, twitter och facebook innan det var dags att ufodra hungriga ungar som skulle iväg på innebandy.

Tack och lov hade jag ingen bakläxa i Berghskursen Interactive communication denna vecka så att jag kunde kasta mig över själva läxan, vilken behandlade Content and digital PR. Kursen är grymt bra på att få mig att tänka lite långsiktigt och ifrågasätta i princip allt. Det tog några timmar att få till en hyffsad inlämningsuppgift med sökordsanalyser och funderna över strategier för bloggosfären.

Lunchen fick för dagen bli köttfärssås och spagetti av köpt nötfärs för ovanlighetens skull. Älgfärs i all ära, men nötfärs är definitivt mer lättflörtad. Dessutom hade den en fantastisk effekt på min städiver. Helt plötsligt hade garaget städats, trainern fanns på plats med cykeln monterad och alla tolv (!) cyklarna i ordning bland tält, liggunderlag, sovsäckar, takbox, spadar och allt däremellan. Två trappor upp hittade min städiver nya utmaningar, i en tioårings kaos. Innan någon egentligen fattat hur det gått till, hade ungen ett helt skinande rent rum.

Plötsligt var det dags att samla ihop de äldsta barnen och åka iväg till Gävle på Harry Potter och Dödsrelikerna del ett. Hur underbart är det inte att sjunka ned i biomörkret med popcorn och förväntansfulla barn och bara bli road? Jag var lite besviken på filmen men det berodde bara på att jag hade för höga förväntningar.

Hem igen i snöslasket för att stryka kläder och piffa till mig lite. Det var ju dags för finmiddag med inneskor två hus bort. Premiär för att låta barnen vara barnvakt till varandra. Vi tänkte att det skulle bli en stel tillställning, men det visade sig vara helt fel. Felaktiga förväntningar igen. Andra gången för dagen, men det är roligare när det är åt det här hållet. Riktigt trevligt var det och maten var fantastisk. Kom sent i säng och barnen hade haft en toppenkväll.

Så blev den dagen. Ganska normal i sin hektiskhet, men kanske inte helt normal i typen av aktiviteter.

Day 05 – Your definition of love

2010-11-19T19:20:00.003+01:00

På banan igen, med blogguppmaningen. Min definition av kärlek. Hoppla.

Det finns ingen starkare kärlek än den till sina barn, tänker jag. Oavsett hur mycket man älskar sin man eller hustru kan den kärleken aldrig mäta sig med den till barnen. Men definition...

Tänker också på känslan när man ser mycket gamla människor som levt ihop nästan hela livet och vandrar fram, hand i hand och bara älskar varandra. Deras kärlek har förstås övergått till något utöver vad jag kan förstå. Den är antagligen starkare än den till deras barn, eftersom barnen vuxit upp och lever sina egna liv. Men definition...

Att hjärtat hoppar över ett slag när man tänker på personen? Att man känner doften av den personen bara genom att tänka på honom/ henne? Att man längtar ihjäl sig, nästan, när man är ifrån varandra? Att man åtminstone teoretiskt skulle simma över ett helt hav för den personens skull? Är det en definition på kärlek? Ja, det är iallafall min definition av kärlek.

Day 04 – What you ate today

2010-11-19T19:00:00.002+01:00

Missade en dag igår. Undrar vad man får för straff? Jag kör två idag istället.

Hm. Hur gör man ett blogginlägg om mat spännande? En sån här dag dessutom. Jag skulle vilja berätta om hur jag botaniserade på Östermalmshallen och valde ut de allra läckraste råvarorna och tillagade en fantastisk sjurättersmiddag som jag sedan bjöd mina närmaste tio vänner tillsammans med vinet som jag nogsamt valt ut efter att ha konsulterat senaste Allt om Mat.

Istället var det så här: Åt frukost med barnen till stearinljusets sken innan de flesta begav sig till skolan. Fil, flingor och juice. Hade sedan möte här hemma eftersom lillen var hemma från skolan för femte dagen i rad och det började bli ohållbart att avhålla sig från möten. Kaffe, thé och en C-vitamin slank ned innan det var dags för lunch med lillen. Rester från igår, toppat med en god sallad.

Telefonmöte med collaboration-gänget och sedan var det dags att hämta den andra sjuåringen på skolan och åka och handla innan dagens första #twaining-del tog vid; det vill säga träning på Twitter. Var därmed tvungen att förbereda maten innan så det blev tandorikyckling och ris. Föga upphetsande och föga likt den där önskningen som jag inledde inlägget med, men en vanlig dag i ett vanligt liv. Så blev det!

Day 03 - Your parents

2010-11-17T15:34:00.006+01:00

Dagens blogguppmaning handlar om föräldrar. Mina föräldrar.

- Varför har du alltid så bråttom, grät väninnan vid min mammas kista på begravningen för ett år sedan. Min mamma hade bråttom i livet och bråttom att dö.

Kanske verkar det konstigt att jag inleder ett blogginlägg om mina föräldrar med att tala om döden, när det är livet som ska behandlas, men den där brådskan är något som genomsyrar min familj. På gott och ont. Min man brukar säga att hela familjen är som små gnagare som rusar runt och förbrukar oss själva på nolltid. Det är en egenskap som vi barn har ärvt av båda föräldrarna och som vi antagligen för vidare till våra egna barn.

Jag anser att föräldrars viktigaste uppdrag är att ge barnen kärlek, vettiga värderingar och en tro på att de ska klara sig här i livet. Ja, förutom det självklara - mat, tak över huvudet och hela, rena kläder. Det har mina föräldrar gjort bra. Hur medvetet de uppfostrat oss till självständiga personer som tror att det mesta är möjligt känns oklart, men det är iallafall resultatet. Inget gnäll och kämpa på nu är sånt som sitter i ryggmärgen. På gott och ont, precis som det där med brådskan. Att be om hjälp är helt enkelt överkurs.

Jag har en far som fixar allt. Mina barn säger att morfar är världens bästa på att snickra, på att laga trasiga grejor och på att hugga ned träd. Han fixar allt, även om vägen till tillfixat ibland är lite krokig. Som när han ordnade så att hela bostadsrättsföreningen i Vasastan blev svart efter att ha klippt av fel elsladd. Bagateller. Det löser sig alltid. Världens bästa pappa.

Barnen säger också att mormor är världens bästa. Det är hon. Hon är visserligen inte fysiskt hos oss längre, men i tanke och samtal är hon fortfarande med oss hela tiden. Världens bästa mamma och mormor.

Day 02 – Your first love

2010-11-16T11:10:00.004+01:00

Ett blogginlägg om min första kärlek... Tänker så det knakar, men svaret måste bli Håkan.

Det började redan första dagen i första klass. Den väna lilla fröken kallade in vaktmästaren i klassrummet och bad honom såga av benen på tre bänkar och tre stolar och ställa dem längst fram. Därefter blev jag, Håkan och Susanne kommenderade att sätta oss på dessa pygméplatser, eftersom vi var så korta i rocken. Fruktansvärt pinsamt, redan i första klass. Håkan, som nu är närmare två meter lång, hade vid tillfället lika stora fötter som jag och ungefär samma längd som jag och Susanne - det vill säga inte så mycket att skriva hem om. Tycke uppstod hur som helst i vår yttersta förnedring.

Åren gick och vissa tjejer trädde imponerande snabbt in i puberteten och skaffade sig äldre killar på löpande band, medan jag mest tävlade med killarna i vem som låg först i matteboken. Någon av dessa mer utvecklade tjejer bjöd in till party, vilket i stora drag gick ut på att det skulle dansas tryckare och lekas ryska posten. Läskigt som tusan, men snart var det en trend och alla blev ihop med alla. Det här var väl i fyran och jag förstod inte riktigt vitsen med att vara ihop, men alla som inte var ihop med någon var konstig. Därför blev jag ihop med Håkan. Förstås.

Därmed får dagens blogguppmaning, dag 2, tillägnas Håkan.

Day 01 - Introduce yourself

2010-11-15T18:52:00.006+01:00

Läste idag Sara Ödmarks fina beskrivning av sig själv i hennes blogg Älskade Dumburk och kan förstås inte låta bli att hänga på en utmaning. Trettio blogginlägg på trettio dagar. Jag som inte har tid att sova, äta, jobba eller motionera. Det är bara att göra.

Det kanske är den allra lättaste beskrivningen av den som är jag. Jag säger ja till utmaningar. Stora som små. Två Vasalopp på en vecka, femtio armhävningar om dagen eller ett blogginlägg om dagen i trettio dagar. Det går inte att motstå. Jobbar med mig själv för att inte säga ja till alla uppdrag på jobbet eftersom jag redan har för många, men allt verkar ju så kul. Om bara jag fick slippa tidsrapportering, budgetuppföljning och fakturakontering. Överskattade detaljer om man frågar mig. Instruktionsböcker är andra oviktigheter som jag kan gå över berg för att slippa konfronteras med, medan jag blir galen på människor som inte klarar av att skriva ihop ord som ska skrivas ihop.

Jag har läst imponerande många A-kurser på Uppsala universitet. Helt plötsligt fick jag nog av pluggandet och tvärslutade läsa. Var arbetslös i en vecka och helt säker på att jag aldrig skulle få ett endaste jobb, men sedan dess har jag aldrig lidit brist på arbete. När jag var trettio trodde jag att jag inte skulle få några barn. När jag fyllde 35 hade jag fyra stycken.

Så där går det på. Lite hipp som happ. Försöker ibland styra upp mig privat med tidplaner, att-göra-listor och långsiktiga målsättningar, men det är som att begå på våld på mig själv. Jag ser till att barnen har med sig gympakläder och fika på rätt dagar och jag försöker verkligen vara strukturerad på jobbet, men det bor en anarkist i mitt väsen som kräver sin rätt till spontanitet. Flexibilitet kan man säga om man är på det humöret.

Morgonpigg, social, tidsoptimist på lång sikt och tidspessimist på kort, vilket leder till att jag alltid är i tid till möten, men alltid överskattar vad jag ska hinna göra. Det är nog jag i korta drag.

Ja, och här kommer listan på inlägg som uppmaningen ska behandla:
Day 01 – Introduce yourself
Day 02 – Your first love
Day 03 – Your parents
Day 04 – What you ate today
Day 05 – Your definition of love
Day 06 – Your day
Day 07 – Your best friend
Day 08 – A moment
Day 09 – Your beliefs
Day 10 – What you wore today
Day 11 – Your siblings
Day 12 – What’s in your bag
Day 13 – This week
Day 14 – What you wore today
Day 15 – Your dreams
Day 16 – Your first kiss
Day 17 – Your favorite memory
Day 18 – Your favorite birthday
Day 19 – Something you regret
Day 20 – This month
Day 21 – Another moment
Day 22 – Something that upsets you
Day 23 – Something that makes you feel better
Day 24 – Something that makes you cry
Day 25 – A first
Day 26 – Your fears
Day 27 – Your favorite place
Day 28 – Something that you miss
Day 29 – Your aspirations
Day 30 – One last moment

Bloggågren

2010-10-23T10:19:00.002+02:00

Jag har drabbats av plötslig existentiell ångest över mitt bloggande. Varför bloggar jag och för vem? Och framför allt, till vilken nytta?

På jobbet bloggar jag om sociala medier, marknadskommunikation och annat arbetsrelaterat, som jag visserligen skulle kunna kopiera även till denna blogg, men det känns ytterst tramsigt att skriva samma sak på flera ställen. Kvar finns denna blogg som verkligen lever upp till sitt namn - trimstrams. Ingen ordning. Bara tankar om vad som helst och när som helst. Ibland kan jag tänka att det är en träningsblogg, men vips så har det blivit en konsumentblogg eller en skadeblogg, gnällblogg eller en hyllningsblogg i största allmänhet.

Har den något värde för någon annan än mig själv? Antagligen inte. Och därmed kan jag ju bara bestämma mig för att ha den kvar och skriva när jag känner för det. Sluta ha ångest för att jag inte uppdaterar den regelbundet, utan bara skriva när jag känner för det.

Nytta. Nja. För mig själv kanske. Den får vara kvar så länge.

Jag handlar lokalt

2010-10-11T19:22:00.004+02:00

Drabbades av en plötslig lust att köpa ett kamerastativ idag och stretade in på Expert i Sandvikens centrum. Vips uppenbarade sig en personal som hälsade vänligt och sa: Visst har du en Nikon 5000D? Jag kommer ihåg att du köpte den av mig.

Självklart köpte jag ett stativ av karln. Hur kan han komma ihåg mig och vad jag köpte för ungefär ett år sedan? Jag har ju inte varit där sedan dess! Istället har jag mumlat omkring i grumligt vatten och handlat Scheißebilligt på Mediamarkt, blivit illa behandlad och nekad service. Varför?

Eftersom jag handlat min kamera på Expert fick jag nu trettio procents rabatt på stativet. Med uppmaningen: Gå hem och testa stativet. Om du inte gillar det, så är det bara att lämna tillbaka det; helst inom en månad. Visst, prislappen på stativet visade antagligen en högre siffra än den på Mediamarkt, men trettio procents rabatt är svårslaget.

Personligt bemötande, fantastisk service och engagemang är värt ganska mycket mer än Scheißebilligt. Att det dessutom är billigare i den lokala butiken gör inte saken sämre. Det enda jag är ledsen över är att det tog så länge för mig att lista ut det.

Omtanke

2010-10-02T21:50:00.005+02:00

De senaste dagarna har jag haft anledning att fundera över hur människor behandlar varandra egentligen och det ger inga roliga insikter. Vad är det som driver oss människor egentligen?

När vår familj reser någonstans brukar det ta en dag eller två innan barnen hunnit landa i det nya och eftersom de är fyra starka viljor med ett åldersspann på lika många år, kan det bli ganska besvärligt. Då ställer vi regelmässigt upp två regler för dem. Två saker kan de hantera. Man måste vara snäll mot varandra. Man måste uppföra sig på restaurangen. Det brukar bli lugnt då. Det finns något konkret att relatera till.

Tänk om det kunde finnas någon som med jämna mellanrum kom förbi alla människor och gav dem ett par regler att hänga upp sitt liv kring. Regel nummer två kan vara skräddarsydd för varje människa, men regel nummer ett är alltid att Man måste vara snäll mot varandra. Tänk vad enkelt det vore att ta rätt beslut om man alltid följde den regeln! I alla situationer är det den regeln som går före allt annat. Prestige, karriär, egoism, intriger, ekonomisk vinning... Vad det än må vara. Prio är att vara snäll mot varandra. Hur svårt kan det vara?

Världens sämsta kundbemötande

2010-09-27T19:17:00.004+02:00

En liten tioårig son med 20 kronor i veckopeng, sparade och sparade sina pengar för att slutligen få köpa en efterlängtad iPod Touch på Mediamarkt eftersom den var billigast där. Lyckan var total och spel efter spel laddades ned i den nya, fina iPoden, som behandlades som vore den gjord av skiraste kristall.

En vacker dag gick iPoden inte att ladda. Det gick bra att spela spel på den om sladden satt i, men inte annars. Till sonens stora glädje kunde föräldrarna berätta om konsumentköplagen och garanti och den kära ägodelen lämnades in på service, där en till synes förtroendeingivande servicekille tittade på den medan vi var kvar och kunde konstatera mjukvarufel, varpå grundligare service skulle behövas.

I förvissning om att sonens iPod nu var i tryggt förvar väntade vi med spänning på att få den tillbaka. Några veckor senare piper det till i telefonen och följande meddelande visas: "Bästa kund, de ungefärliga kostnaderna för er order uppgår till ca 1767,00 skr." Inget mer. Försökte förstås svara på sms:et, vilket inte gick, varpå sonens ömma fader traskade in på Mediamarkt för att reda ut missförståndet.

Vattenskada, hävdade killen som för tillfället huserade i den tragiska del av varuhuset som går under benämningen Service. Den ömme fadern trodde inte sina öron, eftersom han visste att iPoden vårdats som ett barn och att den dessutom aldrig vistats utomhus, men lämnade Mediamarkt i chocktillstånd.

Någon vecka senare ringer Christer från Mediamarkt och undrar hur vi ska ha det. Vi har tre alternativ: Låta service skrota iPoden, betala 330 kronor för att få tillbaka den i trasigt skick, eller betala 1,767 kronor för en hel iPod, som dock blivit av med alla de spel som sonen laddat upp i den. På frågan om varför vi ska betala för något som fortfarande är trasigt får jag det fantastiska svaret: Du skrev på ett papper. Det står väldigt finstilt att vi kommer att ta betalt för att titta på produkten. Skratta eller gråta?

Eftersom jag numer vet hur osannolikt enkelt det är att se på en iPod Touch om den är vattenskadad, är förfarandet synnerligen märkligt. Den egna servicekillen kontrollerade produkten ingående utan att hitta något anmärkningsvärt. Därefter skickar Mediamarkt produkten i post (?) någon annanstans, varpå den plötsligt uppvisar utlöst vätskeindikator och garantin är satt ur spel.

Sonen gråter. Modern är arg. Fadern är fortfarande chockad. För första gången i livet är det dags att kontakta Konsumentombudsmannen.

Ett rop på hjälp

2010-09-26T19:16:00.004+02:00

Vaknade kallsvettig härom morgonen efter en jobbig dröm, där jag liksom av misstag anmält mig till ett fruktansvärt terränglopp på 5,8 mil utan att ha tränat och utan att ha någon som helst utrustning med mig. Väckarklockan skonade mig från startskottet. Undrar vilken analys Freud skulle ha gjort av den drömmen.

Saken är ju den att den 30:e juli nästa år, går Swiss Alpine Marathon av stapeln. 7,8 alpina mil i trakterna kring Davos. Jag har bestämt mig för att stå på startlinjen; ett beslut som föddes ur den totala frustrationen efter ett brutet Vertex Fjällmarathon. Efter det har imponerande sega förkylningar avlöst varandra och Swiss har liksom förskjutits långt bak i medvetandet i en slags slö dimma. Så även när förkylningarna skrämts på flykten har träningen bestått av myslöpning i skogen med en likaledes dekadent kollega som inte heller fått upp farten.

Den brutala drömmen väckte mig ur denna villfarelse om att livet är en lek och att träning endast ska utföras när man verkligen har lust och då i ett trevligt tempo. Paniken kryper sig på och det är ju bara att sätta igång! På en gång. Vem gör ett träningspass till mig så att jag är stark och extremt uthållig den 30 juli nästa år? Det enda kravet är att det inte får ingå en enda påse Vitargo carboload. Någon?

Valet mellan pest och kolera

2010-09-21T06:51:00.000+02:00

Det blev morgon den 20 september 2010 och Sverige vaknade upp till en ny verklighet, med Sverigedemokraterna i vågmästarroll mellan de trygga politiska blocken, som inte nämnvärt skiljer sig mellan varandra. Visst finns det skillnader; framför allt rent ideologiskt, men verkligheten klämmer lätt ihop utrymmet för ideologiska skillnader när det väl gäller.

Ilska, besvikelse och uppgivenhet var de känslor som dominerade min hjärna när jag fladdrade igenom nyheter, twitterflöde och en och annan blogg på måndagsmorgonen. Hur är det möjligt att vi låtit ett främlingsfientligt parti få nästan sex procent av våra röster? Hur jävla dumma är folk? Maria Wetterstrand ger Reinfeldt kalla handen och säger att hon aldrig kan tänka sig stödja ett parti utan miljöpolitik; ett parti som utförsäkrar sjuka människor. Ett omänskligt parti.

Men Maria, vad är alternativet? Blir det mänskligare av att Alliansen tvingas söka stöd hos Sverigedemokraterna i varje fråga? Knappast troligt. Förhoppningsvis vaknar Sverige upp ur chocken snart och inser att det är dags att kavla upp armarna och börja jobba. Det finns en anledning till missnöjet. Hitta det. Åtgärda. Det finns en anledning till att var femte förstagångsväljare inte gick och röstade. Hitta den anledningen. Åtgärda. Inse att skillnaderna mellan Miljöpartiet och Alliansen inte alls är så stora. Samarbeta. Svälj stoltheten, Maud, och släpp in Maria i samarbetet. Det finns bara vinster. Det blir svårt att förbise Sverigedemokraterna hädanefter, men låt oss gemensamt se till att de får så lite utrymme som möjligt. OK?

Ambvivalens

2010-09-19T09:22:00.006+02:00

Aldrig har väl en valrörelse varit hetare än i år? Eller är det förflyttningen från tidningsmediet till de sociala medierna som gör det så påtagligt och nära?

Politikerna blir personer - ja, åtminstone de som vaknat upp och upptäckt kraften i sociala medier. Nästan samtidigt som Fredrick Federley blir nedslagen mitt i valdebatten, finns det statusuppdateringar på Twitter och bloggar. Snart finns han där själv och berättar från sjukhuset, följt av otaliga kommentarer från oroliga "followers". Självklart känns en sådan politiker mer personlig än den som bara omtalas i tredje person i pressen.

Alla partier finns på Twitter idag. Även Jimmie Åkesson har vågat sig dit, men naturligtvis inte förstått mediet. Han följer tio personer och beskriver sig själv så här: Vi gillar SVERIGE och det som är SVENSKT. Det är det bästa! 26 statusuppdateringar. Nej, naturligtvis har han inte förstått. Han är ju Sverigedemokrat.

Jag kräks av Sverigedemokraterna och tar bestämt avstånd ifrån dem på alla tänkbara sätt. Inte minst på Twitter. Ändå hajade jag till över Expressens förstasida idag, där tidningen tar avstånd till ett politiskt parti som hotar tippa över det trygga och välkända i höger mot vänster. Jag känner mig otroligt ambvivalent inför detta. Vad som helst, bara SD inte blir vågmästare säger hjärtat. Samtidigt skaver förstasidan som ett ganska stort gruskorn i demokratin och det fria ordet.

Det blir ett ovanligt spännande val och antagligen har de sociala medierna spelat en vågmästarroll denna gång. Må SD falla i glömska och samtidigt: må det fria ordet få frodas.

Ambvivalens.

Det blev inget

2010-09-12T21:34:00.002+02:00

Nej, det blev inte det. Och tack och lov för det. Vaknade på lördag morgon med snor i hela huvudet, hosta i hela lungorna och förkylningskänsla i hela systemet. Samt en stor uppgivenhet. Hur länge kan en förkylning hänga sig kvar? Eller är det flera förkylningar som följer på varandra?

Fredagsmorgonen vilade i total dimma som Staffan och jag joggade oss igenom. Riktigt skönt och kroppen kändes helt OK. Staffan var tröttare än jag och det bästa var att vi redan var färdigstretchade och klara när morgongänget kom utklampandes för sina intervaller, kvart över sju. På eftermiddagen skulle jag hålla föredrag för en massa människor i hela företaget om social collaboration och kände mig helt enkelt som en snorigt vrak. Igen.

Nej, något Stockholm halvmarathon blev det inte i år och tack och lov för det. Sprang en mil idag och var nära döden flera gånger. Nu är det bara att börja om igen. Man kanske ändå skulle fundera på en karriär som snuvig soffpotatis?

Medialt utrymme efterlyses

2010-09-03T15:35:00.008+02:00

När jag sprang Lidingöloppet 2007 sprang jag en timma och åtta minuter snabbare än Renata Chlumska.

Ja, det är sant. Hon bestiger Mount Everest hur lätt som helst och paddlar runt hela världen utan att blinka, men jag sprang ifrån henne rätt rejält.

Och det var ju kul, ända tills jag slog upp Svenska Dagbladet, DN, Expressen och Aftonbladet nästa dag, där hon hade fått allt utrymme i världen att beskriva hur ont hon hade i knät och att hon bara gick Lidingöloppet för att det var en del i Klassikern. Vad fan! När man kollar i resultatlistorna från 2004, när jag gick Lidingöloppet för att jag hade ont i knät men ändå var med för att det var en del i Klassikern, ser det bara ut som om jag var riktigt långsam. Tittar man efter Renata i resultatlistorna tänker man genast: - Ja, just ja, hon var ju skadad.

Varför gnäller jag över stackars Renata helt plötsligt? Jo, för att jag ska springa Stockholm Halvmarathon om en vecka och jag vill gärna att alla som möjligtvis läser resultatet från Stockholm halvmarathon ska tänka: - Ja, just ja, hon har ju varit svårt förkyld och dessutom haft ont i hälsenan! Är det OK? Jag tror nämligen inte att jag kommer att ha tillfälle att beskriva det i dags- och kvällstidningarna tyvärr...

Hälseneelände

2010-08-09T19:07:00.005+02:00

Kände imorse att höger hälsena försökte säga något till mig. Inte samma klagovisa som tidigare, utan snarare bara en stel godmorgonhälsning när jag sträckte på vristen. Viftade bort orosmolnet med att det kanske bara är träningsvärk. Helt jämnt i låren men bara i höger häl. Troligt. Not.

Kilade upp till Team Sportia och köpte mig ett par nya Asics 2150 efter jobbet och gav mig ut i Trebo på ganska stappliga ben. Kändes dock väldigt skönt i lårmusklerna att bli lite uppvärmda och snart gick det hur bra som helst. Underbart! Plötsligt det första sticket i hälsenan. Det liksom strålar upp i benet när jag sätter ned foten på vissa sätt. Stannade och stretchade efter ett par kilometer och valde sedan den korta rundan. Sprang på hem och svor över strålningarna som skickades ut som ständiga påminnelser om sårbarheten.

Nu blir det till att sluta springa igen och börja med excentrisk träning. Så trist!

Hade det varit en cymbal hade det väl varit OK...

2010-08-09T14:42:00.003+02:00

Ingen kan i efterhand komma och hävda att jag inte laddat inför årets upplaga av Vertex fjällmarathon. Löpningen hade gått ganska bra och jag hade ju dessutom ett Fjällräven halvclassic i benen. OK. Kanske inte så många back-pass och kanske lite för få långpass, men ändå. Jag hade ätit bra och sovit bra och inte minst köpt sex påsar carboload. Tapetklister i portionsförpackningar á 25 kronor. Vitargo.

Onsdag kväll intogs den första, som sköljdes ned med en fin flaska Amarone någon timma senare. Torsdag frukost intogs #2 efter det sista lugna löppasset i Trebo och #3 slank ned på torsdagskvällen. Fredag morgon gick tåget norrut och Gunilla och jag smaskade i oss varsin flaska redan från morgonen. Allt enligt regelboken, eller hur? Gunilla drack även #5 på tåget; lugnt och sakta. Jag hällde i mig min på fjällstationen. När det var dags för middag mådde jag illa. Gunilla skällde på mig för att jag inte åt. Jag försökte skyla över lite och låtsas äta, men det gick inget vidare. På morgonen kände jag direkt att jag inte skulle klara av att äta någon frukost så jag klev upp lite tidigare än väckarklockan och hällde i mig en flaska Vitargo för att få i mig något. Till frukost blev det en liten tugga av mackan och ett par skedar filmjölk. Blä.

- Jag är spyfärdig, utbrast jag förtvivlat strax innan bussen mot starten skulle gå, varpå Gunilla kontrade med att det är bara bra, eftersom det bara är tävlingsnerverna.

Starten gick och vi sprang iväg. Solen sken som galen från en klarblå himmel och det var så vackert! Första kilometrarna i bra tempo på grusväg innan uppförsbackarna mot Väliste tog vid. Eftersom Patrik detta år gjort startled med tänkt måltid var tempot perfekt redan från start. Jag sprang där jag kunde och gick där det var för blött eller för brant. Illamåendet hängde över mig, men det var ingen fara förrän runt fem kilometer. Uppför. Uppför. Uppför.

Sexhundra höjdkilometer på sju kilometer. Förra året trodde jag att det var Väliste som var den stora utmaningen, men i år visste jag bättre. Illamåendet steg i takt med att pulsen ökade och strax innan skogsgränsen kastade jag mig in bakom ett träd och kaskadkräktes så att det blixtrade framför ögonen. Det kändes bättre i illamåendet men istället var hela magen i kramp. Sprang när det gick men gick när pulsen blev för hög och huvudvärken började mala i huvudet.

Hade det varit vänster knä hade det väl varit OK... jag kan hantera det. Jag kan prata med knät och berätta att det blir bättre. Känslan av knäont är så bekant att det hade funkat. Hade det varit höger hälsena hade det väl varit OK. Det går att leva med. Nu vacklade jag i jämmermod. Jag kan inte bryta det här loppet. Det går inte. Vad som helst, men inte bryta. Jag har inte brutit ett enda lopp i hela mitt liv, förutom Stockholm marathon 2008 och då var det ju bestämt redan innan loppet att jag skulle bryta. Det gills inte. Jag har varit i princip medvetslös men ändå fortsatt lopp, haft fruktansvärda knäsmärtor utan att bryta och alltid haft som mantra: Vad som helst, men aldrig att jag bryter. Vad händer när man brutit sitt första lopp? Bryter man alla då? Tappar man något väsentligt då? Är man kanske helt misslyckad som människa rent utav? Tankarna virvlade i min nu alltmer omtöcknade hjärna. Hade det varit ett mindre lopp hade det väl varit OK... men Vertex!

Efter Välistes topp började det gå nedför och jag kommer ihåg förra årets lyckokänsla av denna lutning. Ren och skär lycka! Den infann sig inte i år. Istället kräktes jag igen och började få riktigt svårt att fokusera blicken på stigen. Det gick inte. Ottsjökontrollen var några kilometer bort. Det blev mitt mål och det enda jag förmådde tänka på. Ett steg i taget. Knivar i magen så fort jag ansträngde mig för mycket. När Ottsjökontrollen dök upp utan förvarning sjönk jag ned i ett blåbärsris och bara andades. Jag hade brutit ett lopp. Vertex.

Resten av dagen gick åt till att hjälpa Henke med vattenpåfyllning, snitselnedtagning, skyltbortforsling och silversmedsletande. Min hjärna försökte bearbeta misslyckandet och eftersom det helt enkelt inte fanns något alternativ, gick det ganska bra att övergå till positiva tankar.

Väl tillbaka på fjällstationen fick jag några trevliga timmar med Hanna i målområdet där vi gassade i solen och hejade in folk i strida strömmar in mot målet. Gunilla framför allt förstås, som med imponerande styrka och målmedvetenhet passerade mållinjen på mirakulösa 5:35:35. Som fjärde kvinna. Vilken bragd! Hans-Åke började bulla upp med mackor, kruttar och kaffe och till slut kunde till och med jag trycka i mig en macka.

Hade det varit en cymbal hade det väl varit OK, men basen tar jag med mig till restaurangvagnen, kommenterade vår odräglige medpassagerare på tåget mot Gävle/ Uppsala. Tänk om. Tänk nytt. Nu var det inte ett ont knä. Det var inte ett lopp nära Sandviken. Det var inte hälsenan. Det var inte ett brutet ben. Det var inte ens en cymbal som ställde till det. Det var tapetklister i portionsförpackningar från Vitargo. Någon sådan tar jag ALDRIG mer med mig till restaurangvagnen. Så det så. Dyrköpt lärdom.

En djävulsk plan tar form

2010-08-04T20:15:00.003+02:00

Förra veckan sprangs det Swiss Alpine Marathon och jag blev så sugen... 78 km alpin löpning. Jag vet, det är helt uppåt väggarna, men det vore så himla kul att göra något så otroligt krävande. Skulle jag klara det? Håller kroppen, knoppen, knäna...? Visst skulle jag klara det!

Kastade ut frågan till Tord idag och han nappade nästan direkt. Jag vill inte göra det ensam. Gärna med massor av kompisar, men inte själv. Jag vill ha någon att dela upplevelsen med. Tänk att få med sig hela Fjällräven Halvclassic-gänget. Det vore kul.

Nåväl. Om vi nu bestämmer oss för att köra Swiss Alpine Marathon den 30 juli 2011, så krävs det nog lite mer träning än vad jag lyckats med detta år. Fler backar. Fler långpass. Mer styrketräning. Mer pannben. Det är inte intervallerna som är viktiga, eller ens farten. Det är bara styrka och uthållighet i många, långa timmar. Hur länge tar det att springa 78 alpina kilometer? Tio timmar? Med tanke på att Vertex tog mig sju timmar förra året kanske tio är optimistiskt. Men jag skulle ju träna förstås... Håller andan i väntan på Tords besked.

Barnen...

2010-08-01T16:42:00.003+02:00

...blir stora.

Imorse cyklade jag och Oscar till Jernvallen och spelade tennis. Jag fick slå snälla bollar och han blev lite less när hans gick in i nät hela tiden, men det är så nära att han verkligen funkar som motspelare och därefter kommer han att slå mig tusenfalt på vilken tennisplan som helst.

Efter lunch lastade vi cyklarna på bilen och körde till Högbo för ett mtb-pass. Jag är själv rudis på mtb och ganska feg, och jag kunde konstatera även här att det inte kommer att dröja länge innan Oscar cyklar i åttor runt mig. Nu hör jag honom fortfarande bakom mig när han kommit lite efter och jag saktar in, men han är modig och kör hårt över rötter och stenar, medan jag fegar. Han fyller tio om fem dagar. Jag är så överlycklig över att få träna med honom!

Vilken aktiv dag...

2010-07-31T10:27:00.004+02:00

... och här sitter jag och dricker kaffe i lugn och ro. Isabellah Andersson försöker i skrivandes stund upprätthålla Sveriges heder i EM genom att springa allt vad hon kan under ett par timmar. Samtidigt är min kompis Sara ute och cyklar så fort hon kan i Kalmar triathlon. Upp i ottan och ut i Kalmar sund. 1:25 tog det henne att simma 3,8 kilometer. Så imponerad och så förvånad över att inte hitta henne bland de första tio kvinnorna. Där hittar man förstås inte 40-åriga tanter...

I Davos har Maria startat Swiss Alpine Marathon. 78 alpina kilometer. Och här sitter jag och dricker kaffe. Det gäller att verkligen njuta. Snegla lite på resultatlistan från Kalmar och Swiss (där det inte verkar finnas någon realtidsuppdatering dock), på Isabella på TV och rätt vad det är dra på mig löparskorna och jogga en sväng. Nästa helg är det min tur.

Gruvensamt

2010-07-30T21:05:00.005+02:00

Jag vet inte om det finns ett svenskt ord som motsvarar jämtskans gruvensamt, men gruvensam känner jag mig just nu. Om en vecka sitter Gunilla och jag i Vålådalen och går igenom de sista detaljerna inför Vertex. Tre uppförsbackar och lika många nedförsbackar. Hur svårt kan det vara?

Tre backar och 2800 höjdmeter ska avverkas. En, två, tre, ... ettusensjuhundrasextiofem, ... tvåtusenetthundratjugofyra, ... och så vidare. Och det är bara på höjden. På bredden är det 43,000 meter som ska avverkas. En, två, tre, ... tjugoniotusenåttahundratrettisju... Många steg. Tre backar. Upp till Väliste, upp till Hållfjället och sannerligen upp till Ottfjället. Den sista backen, som mest handlar om bergsklättring, när benen redan är så trötta och tunga.

Fast jag vet ju hur underbart, fantastiskt det är att komma upp på det sista krönet där på Ottfjället och blicka ut över den vidunderliga fjällvärlden och veta att det bara är nedför kvar. Att svänga in på de sista kilometrarna innan fjällstationen och målet, där heta badtunnor och massage väntar. Det är värt allt. Varenda steg, varenda meter både i sidled och höjdled.

En vecka kvar.

Kusintriathlon 2010

2010-07-30T20:59:00.000+02:00

Morgonen den 25 juli 2010 såg mörk ut. Den soliga eftersmaken från lördagens högsommarväder förtogs snabbt av regntunga moln och tio graders "värme". I Gällö laddade vi med Moa-tårta till frukost innan det bar av till Anders och Malins stuga. Där dallrade det av nervositet i väntan på startskottet. Det är definitivt prestige i Flatanäsets kusintriathlon. Ingen kan säga något annat.

Damstarten gick först och på bryggan stod Anders redo med geväret. I båten spejades det febrilt mot andra sidan där Hanna enligt överenskommelse skulle starta medelst rodd, för att förhindra mjölkstockning för den ammande modern. Ingen Hanna syntes till och vi bestämde oss för att starta på utsatt tid ändå. I vattnet stod fem frusna men taggade deltagare - Cina med våträkt och vi andra utan. Det var ju trots allt tjugo grader i vattnet. Där gick starten!

Fem entusiastiska damer kastade sig handlöst ut i det mörka vattnet och jag stoppade huvudet under vattnet med föresatsen att crawla hela vägen. Varje gång jag kommer upp och andas hör jag en kör av barnaröster som skriker åt mig. Jag hör inte vad de säger eftersom örat direkt åker ned i vattnet igen, men jag förutsätter att de ropar "Heja mamma!". Det gör de inte. De ropar "Fel håll!" Jag är på väg mot campingen och märker det själv efter ett tag när jag tittar upp och hittar målet någon helt annanstans än jag trodde. I en vid båge tar jag mig till målet och kravlar mig upp på land, letandes efter min påse som Stefan lagt ut så fint i regnet.

Torka fötterna, på med strumpor och skor, tröja och byxor ovanpå de blöta simkläderna. Visst ja, cykelnyckeln! På stappliga ben joggar jag upp till cyklarna och känner både Karin och Malin i hasorna. Hanna har dykt upp och står och väntar på att de sista ska komma upp ur vattnet. Hon får köra duathlon istället. Precis som förra året rinner det sjövatten ur näsan hela vägen till Bergvik ungefär. Det blåser dessutom kallt så armarna huttrar i fartvinden, men vägen är helt tom och snart övergår utförsbackarna till brutala uppförsbackar. Sega, långa. Så korsningen vid Floden och asfalt sista vägen till Sörviken där pappa Lars står och tar emot cykeln och erbjuder dricka. Jag springer. Jag ska ju slå Hans-Åke i år. Springer så gott jag kan nedför backen, men det är något fel på benen. De är liksom inte med i matchen. Stolpar. Stapplar nedför backen är nog rättare sagt. Snart övergår även den fina backen i sega långa uppförsbackar upp mot Landsom. En bil kommer åkande efter mig, fylld av Hans-Åke och ett stort antal barn som faktiskt inte skriker "fel håll!" utan "Heja mamma!".

Mållinjen flankeras av åror, tidtagare och hejarklack. 36:49 blir tiden. Tio sekunder bättre än förra året! Hans-Åke ser blek ut. Snart kommer en stark Karin in på upploppet med en tid som är betydligt mer än tio sekunder bättre än förra året. Tävlingsreglerna var förändrade detta år och den som förbättrade sin tid mest från förra året skulle stå som vinnare. Det stod tidigt klart att det inte skulle bli jag. Snart kom även Hanna in på upploppet, följd av Malin, som var upprörd över att ha blivit omkörd av Hanna på cykel och att inte ha slagit Karin. Cina kommer sedan med pigga ben nedför backen, följd av Ann som på ett synnerligen imponerande sätt kapat sin tid med sju minuter, trots graviditet, förlossning och spädbarnsvård det senaste året. Starkt och en värdig vinnare!

Regnet tilltar i styrka, liksom vinden och snart är det dags för herrarnas start. Ronny står på andra sidan och väntar på startskottet, eftersom han ska ro. Han har ingen skräck för mjölkstockning, men en mycket stark vilja att leva vidare även efter denna tävling, varför han skippar simningen och greppar årorna. Pang! Hanna skjuter startskottet och fem herrar kastar sig i vattnet. Åsa och Karin försöker förtvivlat komma ihåg hur man ror en eka. Det är ju vi som ska rädda alla drunknande män i vattnet! Vi får till det till slut och kan klocka herrarna vid uppstigning. Den som imponerar mest är Stefan, som tagit av sig både cyklop, snorkel och simfötter detta år, men ändå ligger Hans-Åke hack i häl med välplacerade crawltag. Den som har störst förbättringspotential är definitivt Anders som inte tycks ta sig framåt. Ronny väljer att lägga sig efter Anders och vänta in honom innan de båda cyklar iväg samtidigt.

Karin och Åsa står redo med målsnöresåror och dubbla tidtagarur och hoppas, hoppas att Hans-Åke ska dröja ytterligare en minut... Hoppas, hoppas. Nej, där kommer han på upploppet! Starkt jobbat. 36:25. Två sekunder sämre än förra året, men dock 24 sekunder före mig. Så nära! Snart kommer Olov in på upploppet och defilerar mållinjen, följd av en rafflande kamp mellan Ronny och Anders, som Ronny tar hem. Snart kommer även Stefan springandes över mållinjen. Ännu ett lyckat kusintriathlon var just avgjort.

Det foto jag helst av allt hade velat ha, är det som aldrig togs, av Stefan som rodde ekan med Anders i fören, iklädd en ljusblå mössa och mönstrad sjal. En obetalbar bild som definitivt hade kunnat visa kylan, vinden och huttrigheten.

I stugan väntade sjutton barn, ett stort antal tävlanden, samt Lars och Elisabeth med världens godaste hamburgare, cheese-cake och kaffe. Diskussionerna gick varma kring hur vi alla ska träna mer till nästa år. Simma rakare, springa fortare, cykla fortare, byta om snabbare...

Tack igen för ett lyckat arrangemang!

Fjällräven HalvClassic

2010-06-16T22:13:00.006+02:00

Vaknar flera gånger under natten av att det smattrar obönhörligen där ute. Massiva mängder vatten timma in och timma ut. När väckarklockan ringer har det inte avtagit. Tvärt om. Ligger en stund och tittar på maken som snusar ned sig ännu djupare i kudden, drar täcket över sig och somnar om med ett leende på läpparna och ett lite ironiskt "Lycka till". Medan jag försöker övertyga mig själv om att det är en riktig höjdaridé att kliva upp och ge sig iväg till Medskogssjön för att springa fem och en halv mil i detta fruktade väder, börjar det skramla på övervåningen. Tord och Anna Karin verkar ha övertygat varandra. Jamen dåså.

Korttröja eller underställströja? Kicki ringer och berättar att hon tar ullfrottéunderställ, vilket helt utesluter kort T-shirt för oss. Det är ju trots allt bara nio grader och ösregn. Underställ och cykeljacka samt knälånga tights får det bli. Två mackor eller tre? Jag tar tre till slut, samt oanade mängder tejp, vaselin och ipren, vis av erfarenhet. Ett par torra strumpor åker också ned, liksom en camelbak full med vatten. Jäklar vad tungt det blev! Kicki kommer som vanligt med sjutton kassar grejor, stickningar och kläder och skor i långa rader, men det mesta blir kvar i hallen på Roddargatan 5.

Snart sitter vi vid starten, tittar ut genom bilrutefönstret och drar oss fortfarande för att utsätta oss för det vi föresatt oss, men till slut finns det ingen återvändo och vi letar rätt på Åsa och Daniel vid starten. Innan dess hinner vi sugträna med Anna Karin som inte fattat att man måste bita för att det ska komma vatten. Plockar på oss påsar med frystorkad gröt och allehanda grytor som dock får följa med Åsas pappa hem igen. Med en karta var i våra förhållandevis små ryggsäckar börjar vi jogga förbi vandrare i olika storlekar. Den gemensamma nämnaren för de flesta är rejäla regnkläder och stora ryggsäckar.

Snart är vi förbi de flesta och kampen om den smala stigen begränsas till att själv få plats, snarare än att försöka hoppa förbi andra.Terrängen är rätt brutal får man nog säga. Stock och sten avlöses av sly och dyngsura kärr. Helt plötsligt en bred stig att sträcka ut på, för att sedan återgå till hard core-terräng. Vrickningsrisken är påtaglig, och vi snubblar fram med höga knäuppdragningar, kilometer efter kilometer. Eftersom terrängen begränsar tempot rätt rejält är det fullt möjligt att prata och ta sig framåt samtidigt. Vi växeldrar och konstellationerna förändras hela tiden vilket gör att man hinner prata länge med alla. Vilken bonus! Det är dessutom alltid någon som har något uppmuntrande att säga, som gör att det aldrig är någon fråga om huruvida det här faktiskt var en riktigt lyckad idé.

Benen. Ett helt eget kapitel. Redan vid den första kontrollen, där kontrollanterna ännu inte fått ordning på materialet och stämplade våra vandringspass med en morakniv istället för stämpel, var benen upprörda. Det där med höga knäuppdragningar har vi inte kommit överens om, protesterar de. Snabbt är de så tunga att det är en stor ansträngning att få dem att lyfta sig över alla hinder. Höger hälsena gör väldigt ont efter en mil och jag försöker förklara för den att det kommer att gå över. Någon annan dag. Vänster knä sällar sig till klagomuren men får samma bistra svar. Det går över. Någon annan dag.

Lite materialproblem uppstår efter vägen. Skosnören som hela tiden löser upp sig, Anna Karins camelbak som kräver enorm lungkapacitet för att få ut något vatten och Tords bröstrem på ryggsäcken som går sönder. Inget allvarligt, men det blir retsamt efter några timmar för de drabbade – likt ett skavsår på ryggen av ryggsäcken, eller ett barr i skon. Det känns märkligt att springa förbi Högbo, Sandviken och Valbo köpcenter. Det ger perspektiv på hur löjligt långt vi faktiskt håller på och springer. De glada hurraropen blir färre och färre, men plötsligt utbrister Kicki: Personbästa på maradistansen! I det ögonblicket är min enda tanke: Fyra kilometer kvar. Det klarar jag.

Stigarna blir finare ju närmare Hemlingby vi kommer och målförväntningarna dallrar i hela gruppen. Vi klarar det här tillsammans. Hur beskriver man känslan av att tillsammans, med armarna om varandra, springa över mållinjen, 46 kilometer senare, sex timmar och åtta minuter senare? Det har ingenting med ösregn och tio grader, smärta eller trasig utrustning att göra. Bara ren och skär glädje.

Perspektiv på tillvaron

2010-05-07T19:29:00.003+02:00

Har jag slagit ihjäl mig eller bara brutit alla ben i kroppen? Jag ligger kvar på marken och känner efter, alldeles stilla.- Hur gick det, hörs en ängslig röst någonstans ovanför mig. Barr i munnen. Lyfter långsamt på huvudet och tittar upp. Kicki brister ut i skratt och jag med. Lättnad. Det verkar ha gått bra.
- Men herregud, utbrister hon och tittar på något i mitt ansikte. Nu känner jag också att det är något som verkar leva ett eget liv i min panna! Snabbt som blixten kastar jag mig ned till strandkanten för att lägga pannan i det iskalla vattnet. Kanske, kanske kan det få stopp på den skenande bulan.
Nästa dag får jag en chock när jag ser mig i spegeln. Hela den enorma bulan som vuxit trots tidigt vattenläge har liksom ramlat ned över och under ögat och transformerat sig till ett osannolikt blåöga som vilken boxare som helst skulle avundas. Det är nu den intressanta resan börjar. Jag anar det först när jag går ifrån boxningen denna morgon. Boxarkompisarna skrattar och frågar och skämtar om att de nog ska kunna fixa till ett blåöga på andra sidan också. Skönt avslappnat och helt odramatiskt.
Efteråt, när jag plockar fram stora sminkväskan och försöker dölja blåögat med täckstift visar det sig att det funkar hyfsat, men inte tillräckligt för att det inte ska synas. Folk som möter mig rycker till, men säger inget. Jag vänder bort ansiktet för att de ska slippa se och undra. Helst skulle jag vilja ha en skylt på magen där det står: Jag är medveten om att jag har ett blåöga. Fråga om du undrar.
I varje möte känner jag instinktivt att jag måste förklara mig. Trovärdigt. Någonstans gnager det en oro att någon ska få för sig att jag är ett offer för kvinnomisshandel. Varför då? Män som slår kvinnor, har väl en tendens att slå så att det inte syns? Men jag ser verkligen ut som om jag fått en hård smocka och anstränger mig för att förklara trovärdigt. Jo, jag ramlade i skogen… titta här – det var inte ögat jag slog, utan på sidan om ögat… och jag hade med mig en kompis som kan intyga att det var så här det gick till… Så går jag på, som för att förklara att min man är snäll. Framför allt låter jag så när folk hajar till, men ignorerar min knepiga uppsyn.
Jag ska hålla föredrag för ledningen. Blåögat lyser som bäst denna morgon, två dagar efter kraschen. In kommer VD med sin stålblick som han sveper över rummet, stannar till vid mig där den dröjer en sekund extra, innan han sätter sig ned, synligt störd över hur jag ser ut. Jag säger: Ja, det stämmer. Jag har ett blåöga. Han brister ut i ett skratt som bullrar i hela lokalen och alla andra följer hans exempel. Då kommer frågorna. Lättnad! Vilken ice breaker! Föredraget går hur bra som helst och jag är helt avslappnad. Betydligt mer avslappnad än om jag sett ut som vanligt. Helt grå.
Vad är det som är så laddat med utseendet? Vi kämpar som aldrig förr för att se snygga ut. Snygga, men ungefär lika alla andra. Smink säljs för mångmiljardbelopp varje år till människor som inte vill annorlunda ut på dagen än på natten när de sover. Det är viktigt att man inte sticker ut och har för rött läppstift eller för blå ögonskugga. Lagom ska det vara. När något sticker ut för mycket blir uppmärksamheten stor. Ett blått öga, ett födelsemärke som sitter illa, ett harmynt eller ett ärr som skär genom ansiktet. Hur jag än tänker på vad det är som är så laddat och varför vi är så noga med vårt utseende, kan jag inte svara på frågan. Det enda jag vet är att det är nyttigt för perspektivet att ibland befinna sig utanför normalfördelningskurvan.

Nyttiga lärdomar för en tävlingsmänniska

2010-05-05T06:48:00.004+02:00

Söndag kväll och tennis igen. Kul! Jag hamnar tillsammans med Maria på banan bakom det vita galonskynket, medan de andra spelar tre på förstabanan.

Jag servar. Fegservar. Vinner mitt game och känner mig nöjd. Det här blir en enkel match. Maria har problem med servarna, men de servar som går in, sitter som smäck! Omöjliga att ta. Hon vinner andra game. När det är min tur igen känner jag pressen. Jag måste vinna! Maria ser helnöjd ut på andra sidan och jag blir arg på mig själv över att jag känner mig stressad över 1-1 medan hon känner sig hur lugn som helst.

- Det är verkligen min dag idag, utbrister Maria glatt när det står 5-2. Det är inte hon som har fem och jag två. Nej, det är jag som har fem vunna game och hon har två. Hur nöjd som helst. Det är Maria som får peppa mig för att jag bara får till mes-servar. Själv strålar hon av självförtroende eftersom hon fått in 4-5 servess, medan jag inte fått in något.

Hennes mål med tennisen idag var uppenbarligen inte att vinna, vilket jag kämpar med att förstå. Hon ville få till sina servar och satsade allt på det. För henne spelade det ingen roll att jag vann game efter game, eftersom hon ju fick till sina servar bättre och bättre för varje game. På andra sidan nätet har hon en stackare som inte blir ett uns bättre under den timma som går; som inte vågar chansa alls utan feg-servar och slår säkra bollar hela tiden, utan att försöka tänja det minsta på gränserna. Visst vinner fegisen nästan alla gamen, men vänta bara! Jag är helt säker på att Maria gick hem med ett segervisst leende på läpparna, medan jag faktiskt gick hem med en skrällseger, utan att vara särskillt nöjd. 7-2 blev det till slut.

Jaha, vad lär vi oss av detta? Klara, väl definierade mål. Inte luddiga och övergripande. Fira segrar. Inte bara vinsten, utan framför allt delsegrar. Jag fixar antagligen inte att springa milen under femtio minuter nu, eftersom jag inte tränat på ett halvår. Då måste jag sätta upp delmål för tusan. Tack Maria för lärdomen.

Blickars makt

2010-04-18T14:10:00.000+02:00

Tio barn på tennisen i morse. Tio föräldrar. En tennisfröken med en ängels tålamod och hennes två medhjälpare som är för unga för att kunna få tio sjuåringar att ställa sig på led eller lyssna på vad de har att säga.

Mammor och pappor på rad längs kanten, ängsligt iakttagande sin egen lilla sjuåring som tjoar runt på plan med stora shorts och strumpor som korvar sig runt smala barnben. Så mycket energi det finns i de där små kropparna! Så mycket glädje och så mycket kraft. En mamma tar tag i sin lille pojke och spänner blicken i honom. Den rymmer så mycket, den där blicken. Trötthet, leda, uppgivenhet. Hon säger argt: Nu lyssnar du på vad fröken säger! I de orden fanns det mycket mer än så. Hon hade lika gärna kunnat säga: Jag är trött på dig, du är hopplös, jag orkar knappt vara din mamma längre, du förstör alltid allting. Nu håller du käften och gör som fröken säger!

En annan mamma sätter sig på huk framför sin sjuåring. Hon säger ingenting men håller i honom en liten stund. Med ett milt tillrättavisande leende på läpparna. Den blick hon ger sin lille pojke följer mig resten av dagen. Den innehåller så mycket kärlek och omsorg om sin lille vilding som flyger omkring på plan med sitt racket i allt annat än forehandposition. Hon hade lika gärna kunnat säga: Jag älskar dig över allt annat i hela världen och kommer att gå genom eld och vatten för din skull om det skulle behövas. Jag förstår att du tycker att det är jättekul att leka med alla kompisarna och att du är uppe i varv, men nu måste du lyssna på tennisfröken och göra som hon säger.

Två sjuåriga vildbattingar med omåttligt mycket energi i sina små kroppar. De går i samma klass och kommer att ha samma läxor och prov framöver. Samma fröknar och kanske samma vänner, men jag förstår redan nu vem av dem som har störst chans att lyckas här i världen. Jag vet ingenting om ekonomi, utbildning eller vem som bor i det finaste huset eller det finaste området, men jag vet att den ena av dessa killar har sin mammas och förhoppningsvis också sin pappas stöd i allt han gör. De kommer att hjälpa honom, stötta och visa rätt. Oavsett vilka projekt han sätter igång vet han att han har ett par hängivna supportrar som tror på honom. Den där blicken utlovade allt detta. Till och med tennisfröken stannade upp i steget och log när hon såg den - så van vid att höra den andra sortens tillrättavisningar från föräldrarna vid tennisplanens kant.

Vad vi säger till våra barn är inte så viktigt egentligen. Det är hur vi säger det och vad vi egentligen menar med det vi säger. Det var vad den mammans blick berättade för mig idag. Jag är henne evigt tacksam utan att hon vet om det, men jag tar med mig lärdomen och lovar att alltid uttrycka Jag älskar dig till mina barn, även när jag inte säger något, eller när jag säger åt dem att lyssna på sin tennisfröken.

Hur svårt kan det vara?

2010-04-10T20:12:00.000+02:00

I dagens Svd står att läsa om magsäcksoperationer som den enda metoden som fungerar för överviktiga människor som försökt allt. Att jojo-bantningarnas berg och dalbana tar knäcken på dessa människor som bara blir större och större.

Men vad fan, tänker jag. Hur svårt kan det vara? Har jag blivit helt empatilös som inte kan förstå den avgrund dessa smällfeta människor hamnat i? Nej, det har jag inte. Jag kan mycket väl tänka mig in i deras situation som sådan. Att de liksom givit upp vid någon tidpunkt och låtit fetman ta över och att de nu kämpar på olika sätt med att komma tillbaka till en rimlig omkrets.

Jag kan se hur de inte kan låta bli godis och chips fast de vet att de inte borde. Att de snaskar i sig något varje gång de går förbi skafferiet, trots att det är givet att måttbandet kommer att håna dem ännu mer nästa gång det läggs runt midjan. Det har jag inga problem att förstå.

Men att man kan tänka sig att plocka hundra tusen kronor ur sin egen ficka och för den nätta summan betala för en plågsam operation som för evigt stympar kroppen, bara för att vakna upp ur narkosen och ha ett besvärligt liv framför sig där det tar timmar att stoppa i sig mat och där man måste äta små, små portioner av viss mat massor av gånger per dag, eftersom det inte får plats något i den nya magsäcken i en storlek som motsvarar 25% av den medfödda. Det är det jag har oerhört svårt att förstå. Varför inte bara bestämma sig för att äta lika små måltider, lika ofta, men med bibehållen magsäck? Hur svårt kan det vara? Hur illa ute är det med oss människor egentligen? Har vi ingen makt alls över vårt eget beteende längre?

Frågan man ställde sig i reportaget var vem som skulle behöva betala sådana operationer själv och vilka samhället ska ta ansvar för. Mitt svar är: Varje människa som hellre opererar bort 75% av sin magsäck för att de helt saknar självbevarelsedrift borde få betala ingreppet själv. Ge mig gärna ett argument som talar emot min rigida inställning. Jag vill förstå.

Vinterljus och fågelkvitter

2010-02-10T09:04:00.003+01:00

Vilken vinter! Imorse klättrade jag över snövallen (tack igen snöplogen) och tjavade iväg till jobbet i storskorna igen. Minus sex. Bländande vitt överallt. Ljust, trots att det egentligen är alldeles mörkt. På kvällarna är det ljust i sovrummet – inte på grund av grannens lampor eller världens största fullmåne, utan tack vare snön. Fluffig och vit ligger den utanför fönstret och lyser upp tillvaron med självklarhet. Ett ljus som bara kan åstadkommas av mörker och snö. Magiskt. Vinterljus.

På dagarna har fåglarna börjat göra sig hörda. Trots kylan tar de ut våren i förskott. Det obekymrade kvittrandet får den buttraste att dra på smilbanden, den olyckligaste att se ett möjlighet, den argaste att för ett ögonblick släppa alla oförrätter. Kanske till och med Usama där nere i källaren skulle släppa sin argsinta min om han fick höra detta sällsamma fågelkvitter, dämpat av meterdjup snö?

En vinter som denna lämnar ingen oberörd och även om det gnisslas om snöskottning och kyla, tycker jag mig märka en sprittande vinterlycka hos människor jag möter. Alla ser lite friskare ut, hostar lite mindre, ler lite mer. Utan vinter vore våren intet. Utan vinter blir sommaren blek. Jag njuter av snöhögar, fågelkvitter och vinterljus.

När jag blir inbjuden till Oprah

2010-01-22T07:14:00.003+01:00

Vi borde väl ha nått fram till framtiden nu. Den där framtiden där varenda människa skulle kunna få 15 minuters berömmelse i Andy Warhols 60-talstes. Vi har nått fram till framtiden, men inte får människor sin kvart i strålkastarljuset inte. Tvärt om blir det svårare och svårare att höras i bruset. Ju fler TV-kanaler det finns, desto färre tittare på varje kanal. Ju fler bloggar som skrivs, desto färre vill läsa varje blogg.

Människor vill uppenbarligen vara kända. Erkända, godkända, underkända – vad som helst, bara de blir kända. Folk blir som galna, klär av sig alla kläder, har sex i direktsändning och öser ur sig hela sin tragiska barndom i sensationslystna TV-program, bara för att få lite berömmelse. Vad är det för märklig drivkraft egentligen? Man ska marknadsföra sig själv, skapa sig ett eget varumärke och bli lycklig, lyckligare lyckligast. Lycklig som i nöjd räcker inte på långa vägar. Framgångsrik ska det vara. Så framgångsrik att så många människor som möjligt vet om hur framgångsrik du är. Det är lycka!

Med det resonemanget har Oprah Winfrey verkligen lyckats. I snart 25 år har hon haft sin pratshow på TV med 20 miljoner tittare bara i USA. Hon har överskridit sin kvart ganska många gånger vid det här laget. Hon har träffat världens alla andra kändisar och tjänar mer pengar än vad man kan räkna. Hon har till och med fler tår på fötterna än vad de flesta andra kan uppvisa. Vad skulle jag prata med henne om?

Jo, när jag, vilken dag som helst får en inbjudan till Oprah Winfrey, tänkte jag kontra med att bjuda henne till mig. Vi kunde packa ryggsäckarna och ta natttåget upp till Gällivare station, där bussen mot Ritsem väntar. Vi plockar fram trangiaköket vid Akkajaures strand och fikar medan vi tittar på kartan och väntar på båten. Kanske måste Oprah nu byta ut sina stilettklackar mot ett par kängor. I samma veva kanske hon får uppleva känslan av lycklig som i nöjd. På andra sidan sjön får vi nog ta och byta ut glitterdräkten mot ett rejält goretex-ställ eftersom det har börjat dugga lite lätt. Kanske vi rent utav kan göra det redan på båten över Akkajaure och ge dräkten och stilettklackarna till den där lilla lappflickan, som kan ha den som utklädningskläder på fjället.

En vecka senare har vi vandrat genom Rapadalen i total fjällycka. Inte lycka som i berömmelse och kändisskap, utan lyckan i att få uppleva jordens vackraste plats, att känna sig liten i en stor vidunderlighet. Den lycka som man aldrig kan få av att ha sex i direktsändning eller dela med sig av sin tragiska barndom med alla som vill lyssna. För det är inte lycka som i att vara STOR och framgångsrik. Det är lyckan av att vara liten i något större.

Och om du någonsin kommer förbi det majestätiska Akka och helt plötsligt ser en liten flicka trippa omkring i skyhöga stilettklackar och glitterdräkt invid renvistet, så vet du vad som har hänt!

Bokslut

2010-01-16T19:39:00.005+01:00

Igår fick jag ett mail från kommunen som lyder:

I samband med att vi påbörjat arbetet med kommuns bokslut har vi påminnts om att kommunen lånat ut pengar till Friluftsfrämjandet. Vi ser i vår bokföring att ni har en skuld till oss på 23 000 kronor. Den uppkom för länge sedan. Jag har kopior på inteckningsreverser från 1966 och 1968.

Jag blir orolig. Gör inte kommunen bokslut oftare än vart förtioandra år? Alla andra måste ju göra bokslut varje år. Eller?

För Friluftsfrämjandets räkning är det i alla fall dags för bokslut. Böckerna ska fram, verifikationer granskas och bedömmas; vilka aktiviteter har varit lyckade under året och vilka borde vi ha skippat helt? Konton fylls med debet och kredit. Sida upp och sida ned. På nedersta raden blir det plus eller minus. Ett bra år eller ett dåligt? Varje år gör jag detta bokslut för Friluftsfrämjandets räkning, men hur ofta gör vi bokslut i livet?

Vissa gör bokslut i ålderskrisers spår och granskar kritiskt det liv som gått. Jag har en vän som tar med sig en stor termos kaffe och sätter sig på en vacker plats för årligt bokslut. Klokt att avsätta tid till det och fundera vad året har gett och vad året har tagit. Analysera och lära sig av sina misstag. Det blir inte så laddat när ålderskrisen kommer om man gjort bokslut varje år. När Friluftsfrämjandet går minus ett år är det inte så dramatiskt, eftersom åren av plus är räknade och väger upp ett enstaka minus-år.

Jag gick minus förra året. Att förlora mamma tog knäcken på alla räkenskaper och sorgen över dels förlusten och dels över att pappa står ensam kvar, späddes på ytterligare när pappas bästa vän gick bort i slutet av året. Rejält minus alltså, men jag gör ett bokslut och tar förlusten på 2009. Det här året ska jag göra allt för att det ska bli vinst!

Jag springer

2010-01-16T10:16:00.003+01:00

Fåglarna kvittrar som tokiga i den ljusgröna vårskogen och den första morgonsolen strilar in mellan träden. Mjukt inbjudande leder stigen upp mot sjön och jag vill skrika av löparglädje. Benen löper lätt och smidigt och kroppen svarar på varje ökning. Allt stämmer. Jag kan springar hur långt som helst.

Eller, tidig novembermorgon, så mörk och regntung att det är omöjligt att se en meter framför sig. Fem tappra kollegor stretchar vid den regnblöta skogskanten och morgonkylan ryker ur munnarna. Blytunga morgonben som helst hade velat ligga kvar under duntäcket ska springa livet ur sig på hala skogsstigar i långa treminutersintervaller.

Aldrig känns livet mer påtagligt än i språnget. Aldrig är tankarna klarare. Ett steg i taget. Dunk. Dunk. Dunk. Jag springer för att jag måste. Jag är inte jag om jag inte får springa och jag har sprungit i hela mitt liv. Aldrig för att tävla mot andra, men alltid för att tävla mot mig själv. En tävling som jag aldrig kan vinna och därmed borde lägga åt sidan för att ägna mig åt njutandet istället. Ett knä protesterar envetet. Jag gör vad som helst för att få det att fungera igen, och ingen får komma och säga att knät gjort sitt.

För om jag inte får springa så är jag inte jag.

Jag och Haiti

2010-01-16T09:22:00.003+01:00

Jag har inte lämnat en enda krona till Haiti.

En fruktansvärd naturkatastrof har inträffat och femtio tusen människor beräknas ha dött. Flera miljoner människor blivit hemlösa och barn står utan föräldrar och hem i ett Port-au-Princeinferno. Jag har sett bilderna. Jag har sett nyheterna, men inte gjort ett endaste dugg.

Istället funderar jag över vad jag ska laga för mat, när jag ska hinna städa eller om veden som jag hämtat under snön hos grannen har torkat tillräckligt för att jag ska kunna göra upp en brasa i öppna spisen.

Är det konstigt att världen ser ut som den gör när den rika världen knappt orkar reagera när hela tillvaron rasar för flera miljoner medmänniskor? Detta är inte en dåres försvarstal. Snarare en dåres bikt. Mitt förhållande till Haiti är minst sagt svalt och ingen är mer förvånad än jag.

För att råda liten bot mot min underlåtenhet skänker jag härmed 200 kronor till Röda Korset, som definitivt har ett bättre förhållande till verkligheten än vad jag har!

Världsdåliga journalister

2010-01-15T12:06:00.004+01:00

Sitter och läser om vindkraftverk och förlupna turbinblad på Ny Tekniks hemsida. En av kommentarerna till artikeln, undertecknad Sokrates, börjar så här:

Sokrates – du är säkert en klippa på teknik, men hur gick det med språklektionerna i småskolan?