Dagens citat

Måste bara få citera Therese Konstig för att hon är så klok:

"De som anser att en timmas träning om dagen är för mycket - är det samma människor som tycker att en timma framför TV:n om dagen är för lite?"

Kommentarer på den frågan?

Gnället

Ja, jag vet att det finns finfina spår i Storvik och Hohälla, liksom norr om Falun och Harsa... men det går utmärkt att åka på golfbanan också.

Sätter på mig (slit-och-släng)-skidorna precis utanför dörren hemma och åker hela vägen ned till golfbanan, där det inte är någon trängsel i de handgjorda spåren precis. Helt fantastiskt egentligen. Jag åker runt på 2,7-kilometersrundan med ett stort leende på läpparna och snackar lite med hundägarna längs vägen. Döm om min förvåning när jag idag träffade på en surmulen skidåkare (som körde moturs, vilket innebar att vi träffades två gånger varje runda) som varje gång vi sågs hade nya klagomål att förmedla:

- Vilka sladdriga spår! (Vad förväntar han sig på en golfbana?)
- Vad trögt det går! (eh, ja, det ligger helt underbar nysnö i spåren)
- Du ser ju ut som Sixten Jernberg när du åker. Sträck på dig!

Sådär höll det på och jag funderade på vad som driver ut en människa i skidspåret över huvud taget när allt som rör sig i huvudet är negativa tankar. Den inverkan han fick på mig var bara att jag åkte snabbare och snabbare för att klå honom. Moget va?

Kan iallafall inte släppa tanken. Varför göra det jobbigare och tristare än det behöver vara? Och hur ofta gör jag det själv utan att tänka på det? Varje gång jag ska städa, vika tvätt, tömma diskmaskinen, leta rätt på kvitton som aldrig finns där de borde... Det finns massor av tillfällen varje dag när jag säkert gör likadant. Låter negativa tankar ta över så att det blir ännu mer tröstlöst... Ska genast börja träna bort den ovanan och skänka den buttre skidåkaren en tacksamhetstanke när jag lyckas. Börjar redan nu med att plocka undan efter kaosmiddagen. Vad KUL det ska bli!

Fyra veckor

Det tar fyra veckor att etablera en ny vana, berättar psykolog Kerstin Grundén som föreläste för oss på onsdagen.

Efter fyra veckors idogt tragglande kommer jag automatiskt att kasta sig ned på golvet och göra plankan så länge jag kan alltså. Utan att reflektera. Ungefär som tandborstning eller frukost... Nja, jag vet inte om jag tror på det. Men jag lär ju ge det ett försök.

Kerstin pratade också om vikten att inte ändra på för mycket på en gång. En ny vana i månaden tycker hon räcker gott. Det innebär alltså att vi kan ge ett nyårslöfte i månaden utan problem. Plankan i januari, armhävningar i februari, hopprep i mars... Det kommer inte att bli några problem att få dagarna att gå precis. Framåt pensionsåldern har man så många nya fina vanor att man knappt hinner gå till banken. Det är väl annars det man gör när man är pensionär?

Vilka nya goda vanor behöver du etablera? Börja redan idag, så är det klart om en månad!

Plank-ångest

I vanlig ordning saknar jag helt förmåga att avstå en utmaning, vilket innebär att jag tillbringar större delen av kvällarna just nu med plank-ångest.

Det hela började med att Mrs Moets och VimleAnna pratade planka på Twitter, vilket i sin tur härrörde sig från MarathonMias utmaning. En utmaning som uppenbarligen inte gick att avstå enligt min reptilhjärna.

Frågorna som snurrar handlar förstås om dagsform, tecken på skador i armar, rygg eller mage, om det är bäst att göra det innan middagen (för lite näring i kroppen) eller efter (för tung mage) och så vidare. När är det egentligen bäst att lägga sig ned på golvet i plank-position och härda ut så länge jag kan? Ångesten över att jag borde orka tio sekunder längre än igår... Den.

Du förstår allvaret i det här va? Och att det måste planeras ordentligt. Vi snackar ju trots allt två minuter här - idag minst 2:10. Är du med? Antar du utmaningen? Den 16/2 är den stora dagen då allt ska avgöras.

Kommit över det

Det har snart gått en vecka och jag har kommit över min nära-döden-upplevelse så pass mycket att jag faktiskt kan skriva ned vad som egentligen hände.

Måndagen den 9:e januari 2011 går till historien som den vackraste av vinterdagar. Fem minus, lite vind, strålande sol från en klarblå himmel och svarta, blanka isar över hela sjön. Magiskt! Tog med mig barnen på en tur på förmiddagen i allt det gnistrande och fick lite panik över att inte få susa fram i full fart över fjärdarna, så när alla plötsligt försvann till kompisar var jag snabb som en iller ned till strandkanten med mina skridskor, isdubbar och ispik.

Njöt i fulla drag där jag skrinnade fram över de hisnande isarna. Tänkte mig en liten tur runt typ fem öar eller så, men så ringde telefonen. Fortsatte åka i ganska snabbt tempo medan jag pratade med banken, som ville ha massor av uppgifter, och när jag la på stannade jag upp och såg mig omkring. Inte en aning om var jag var. I en vik uppenbarligen, men vilken vik? Öster, väster, norr eller söder om Sandviken? Allt såg likadant ut. Letade febrilt efter Aga-skorstenarna som man brukar se från ganska långt håll, men icke. Letade andra skridskoåkare - det var ju så många nyss? Lyssnade efter ljud från stålverket. Inget. Allt var bara lugnt och frostigt vitt.

Åkte på måfå för att få tillbaka orienteringen - hitta något att hänga upp kartbilden på och plockade till slut fram telefonen för att försöka reda ut var jag var. Ingen täckning. Så kom skymningen. Där stod jag, ensam mitt på isen medan mörkret la sig, utan extrakläder, helt utan kontroll på var jag var. Jag vet att det finns råkar och tunna isar på flera ställen, men det började bli svårt att se. Började fundera över hur jag skulle göra om jag plurrade... Min vanliga tänkta strategi är att snabbt ta sig upp och tokåka hem. Nu visste jag inte åt vilket håll det hemmet låg ens... Paniken började helt klart visa sitt grinande ansikte. Dunk, dunk, dunk hälsade hjärtat.

Fortsatte att åka på måfå men hamnade hela tiden i nya vikar. Hela landskapet hade tappat konturerna och det gick inte att se vad som var öar och vad som var fastland. Svor, åkte och letade täckning på mobilen. På kompass-appen gick det att se koordinaterna och jag kröp till korset. Ringde maken och sa lite försiktigt: Jag är vilse. Här är jag (koordinaterna). Kan du ta reda på åt vilket håll jag borde åka för att komma hem? Jag behöver kanske inte berätta att han blev lite upprörd?

Medan jag började se ut lämpliga sommarstugor att bryta sig in i, lade sig mörkret över vidderna och maken med ett helt räddningsteam började försöka hitta koordinaterna och någon typ av livsriktning för mig. Själv åkte jag planlöst runt en ö... och plötsligt hade det blivit mörkt nog för att gatu- och huslampor började tändas här och där. Långt borta i fjärran kunde man faktiskt ana en större ansamling ljus, vilket skulle kunna innebära Forsbacka, men jag la hela förhoppningen på att det skulle vara Sandviken och drog på som ett spjut. Struntade i att titta ned på isen efter råkar. Bara tokkörde. Pang! hördes lite vagt i fjärran. Stålverket? Yes! Rätt håll! När jag kunde ana Aga-skorstenarna långt borta, ringde jag tillbaka till maken och avblåste räddningsarbetet på Mossvägen 10.

Lättnaden. Den gick att ta på. Jag fick en chans till helt enkelt. Den ska jag ta vara på.

Världens kortaste VAB

Man blir ju så rädd när barnen blir sjuka! Imorse ringde åttaåringen klockan halv nio och var hur ynklig som helst. Pratade med fröken som var orolig eftersom han hade så uppenbart ont i magen. Jag skyndade mig förstås dit och blev själv väldigt orolig för han hade så ont att han inte kunde gå. Svetten rann av smärta och jag tänkte AKUTEN!

Staplade upp den lille kvidande kroken på pakethållaren och ledde varsamt cykeln med den ömtåliga lasten hemåt. När vi nästan var framme:

Nils: Mamma, jag kanske kan gå själv nu.
Jag: Känns det lite bättre?
Nils: Det känns faktiskt helt bra!
Jag: OK, men ska vi gå in och ta lite fika så du får känna efter ordentligt?
Nils: Nej, Då missar jag ju gympan! Kom igen nu mamma, så åker vi tillbaka till skolan!

Kom således tillbaka till jobbet innan någon märkt att jag försvunnit. Så ska en VAB attackeras! När jag hämtade ville fröknarna säkerställa att jag inte tyckte att de ringt i onödan, och jag ville säkerställa att de inte tyckte att jag var en dålig mor som lämnade tillbaka barnet till skolan, men faktum var ju att ungen hade galet ont i magen och att det gick över helt på nolltid. Vi var rörande överens om att det var en ganska lyckad form av VAB.

Orkanen Irene

Svischade in i hemmet som orkanen Irene efter jobbet och började tokstäda. Inte nog med det. Barnen fick sig också en släng av sleven och blev bryskt tvingade att städa sina rum, plocka ur matkassar och akta sig för alla grejor som flög omkring runt runt i orkanens kölvatten.

Nu pustar jag ut på altanen med en välsignad kopp kaffe och undrar hur mina barn står ut med mig egentligen. Tänk tanken. Chefen reser sig hastigt upp på fredag eftermiddag och bestämmer att nu ska alla släppa allt de har för händerna, för nu ska vi göra en kommunikationsplan för radioaktiv stålbearbetning. Allihop. NU! Allt som medarbetarna själva valt att lägga sin tid på skulle plötsligt vara en fet felprioritering.

Ungefär så måste det ju te sig för mina stackars barn, som kommit hem från skolan efter en hård första vecka, bara för att mötas av en obegriplig människa som på ett synnerligen brutalt sätt bestämt sig för att alla ska städa. Bara för att vi får gäster om en timma. Lille N som plötsligt fann sig panikartat städande ihop alla barnens träningskläder: Mamma, vill du att de ska tro att vi är en välstädad familj? Ja, man kan ju fråga sig.