Tanken med den här rubriken är antagligen något helt annat än vad jag har för avsikt att skriva om, men det som ligger närmast till hands är gårdagens upplevelser.
Eftersom flyget till Borneo ställdes in på lördagen, beslutade vi oss för att åka till Kungsberget på söndagen. Jag och mina fyra barn, samt en kompis till Ebba. Jag var mycket noga med att flera gånger säga åt barnen att köra försiktigt. Ville inte ha några brutna ben nu - om vi skulle få chansen att åka till Borneo på måndagen. Det fullkomligen vräkte ned snö i en aldrig sinande ström och aldrig kommer man väl att få uppleva ett Kungsberget med sådan off-pist-känsla igen!
Fram emot fyra packade jag in fem trötta men glada ungar i bilen och började köra hemåt i sakta mak. Det ymniga snöfallet fortsatte i oförminskad styrka och hastigheten var inte imponerande. Jag satt och funderade på om jag skulle ringa maken och be honom sätta på bastun, Mix Megapol höll stämningen uppe och de flesta barnen hade somnat. Jag ser inte mycket av vägen, men försöker hålla koll på bilen framför och dess billyktor för att veta ungefär var vägen går - speciellt när vi får möten. Obehagligt. En snöplog kommer farande från andra hållet och helt plötsligt stannar bilen framför. Stannar. Helt stilla. Jag bromsar förstås, men det händer inte mycket. Bilen bara glider, obönhörligen mot bilen framför. Jag hinner tänka: För i helvete - KÖR! innan vi kör rakt in i den. Ingen hög hastighet. Jag hade nästan lyckats stanna, men ändå. Sitter bara och tittar rakt fram och får ingen ordning på tankarna, när nästa smäll kommer. Mycket hårdare och rakt bakifrån. PANG!
Spänner mig och väntar på nästa, men det kommer ingen fler. Det känns som om det är helt tyst i bilen, men tjejerna storgråter och Erik längst bak gråter. Från hans panna rinner blod. Jag är chockad. Kollar honom och försöker prata lugnande med tjejerna, men hör i bruset att Ebbas kompis ringer sin mamma och berättar en helt osannolik historia om fullständig förödelse. Orkar inte ta tag i det just då, utan går ut för att bli totalt överfallen av tjejen i bilen framför. Hon är så chockad att hon bara kan skrika åt mig. Helst hade jag velat säga åt henne att det var osedvanligt korkat av henne att stanna i detta före, men jag förstår någonstans att det inte skulle hjälpa någon.
Vi plockar ut alla ur bilarna och försöker reda ut om någon ringt larmnumret. Det har någon. Jag hittar Fredrik i bilen framför och det känns tryggt mitt i kaoset att jag känner någon i bilen framför. Bilen bakom är i fullständig upplösning. Ungdomar ligger på marken och röker, skriker och drar till sig sjukvårdarna, som till sist hittar oss också och ger oss lite filtar att svepa om oss i kylan. Ebba och hennes kompis har lugnat sig och jag har pratat med hennes mamma; försökt lugna henne. Både Ebba och hennes kompis har ont i nacken och ryggen och det känner även jag av. Vi blir till slut hämtade av en taxi som tar oss till sjukstugan i Sandviken för kontroll och omplåstring av Erik. Jag, Ebba och hennes kompis åker till Gävle sjukhus för röntgen, tillsammans med gänget från bilen framför. Känns skönt att prata med dem och höra att det går bra för dem.
Strax före tio är vi hemma igen. Chockade, ömma och oerhört tacksamma över att vi lever. Vilken kyss!
Det blev en lång rad tweetförvecklingar men till slut hade jag förstått att hon på allvar tyckte att jag skulle klämma på örat - inte på låret. Om jag var skeptisk? Åh, herregud så skeptisk jag var. Rodnade nästan inför mig själv där jag stod och klämde på örat, precis där jag fått rådet att klämma - mellan knä och höft, ja fast i örat då alltså. 
