Sidor

fredag 7 maj 2010

Perspektiv på tillvaron

Har jag slagit ihjäl mig eller bara brutit alla ben i kroppen? Jag ligger kvar på marken och känner efter, alldeles stilla.- Hur gick det, hörs en ängslig röst någonstans ovanför mig. Barr i munnen. Lyfter långsamt på huvudet och tittar upp. Kicki brister ut i skratt och jag med. Lättnad. Det verkar ha gått bra.

- Men herregud, utbrister hon och tittar på något i mitt ansikte. Nu känner jag också att det är något som verkar leva ett eget liv i min panna! Snabbt som blixten kastar jag mig ned till strandkanten för att lägga pannan i det iskalla vattnet. Kanske, kanske kan det få stopp på den skenande bulan.

Nästa dag får jag en chock när jag ser mig i spegeln. Hela den enorma bulan som vuxit trots tidigt vattenläge har liksom ramlat ned över och under ögat och transformerat sig till ett osannolikt blåöga som vilken boxare som helst skulle avundas. Det är nu den intressanta resan börjar. Jag anar det först när jag går ifrån boxningen denna morgon. Boxarkompisarna skrattar och frågar och skämtar om att de nog ska kunna fixa till ett blåöga på andra sidan också. Skönt avslappnat och helt odramatiskt.

Efteråt, när jag plockar fram stora sminkväskan och försöker dölja blåögat med täckstift visar det sig att det funkar hyfsat, men inte tillräckligt för att det inte ska synas. Folk som möter mig rycker till, men säger inget. Jag vänder bort ansiktet för att de ska slippa se och undra. Helst skulle jag vilja ha en skylt på magen där det står: Jag är medveten om att jag har ett blåöga. Fråga om du undrar.

I varje möte känner jag instinktivt att jag måste förklara mig. Trovärdigt. Någonstans gnager det en oro att någon ska få för sig att jag är ett offer för kvinnomisshandel. Varför då? Män som slår kvinnor, har väl en tendens att slå så att det inte syns? Men jag ser verkligen ut som om jag fått en hård smocka och anstränger mig för att förklara trovärdigt. Jo, jag ramlade i skogen… titta här – det var inte ögat jag slog, utan på sidan om ögat… och jag hade med mig en kompis som kan intyga att det var så här det gick till… Så går jag på, som för att förklara att min man är snäll. Framför allt låter jag så när folk hajar till, men ignorerar min knepiga uppsyn.

Jag ska hålla föredrag för ledningen. Blåögat lyser som bäst denna morgon, två dagar efter kraschen. In kommer VD med sin stålblick som han sveper över rummet, stannar till vid mig där den dröjer en sekund extra, innan han sätter sig ned, synligt störd över hur jag ser ut. Jag säger: Ja, det stämmer. Jag har ett blåöga. Han brister ut i ett skratt som bullrar i hela lokalen och alla andra följer hans exempel. Då kommer frågorna. Lättnad! Vilken ice breaker! Föredraget går hur bra som helst och jag är helt avslappnad. Betydligt mer avslappnad än om jag sett ut som vanligt. Helt grå.

Vad är det som är så laddat med utseendet? Vi kämpar som aldrig förr för att se snygga ut. Snygga, men ungefär lika alla andra. Smink säljs för mångmiljardbelopp varje år till människor som inte vill annorlunda ut på dagen än på natten när de sover. Det är viktigt att man inte sticker ut och har för rött läppstift eller för blå ögonskugga. Lagom ska det vara. När något sticker ut för mycket blir uppmärksamheten stor. Ett blått öga, ett födelsemärke som sitter illa, ett harmynt eller ett ärr som skär genom ansiktet. Hur jag än tänker på vad det är som är så laddat och varför vi är så noga med vårt utseende, kan jag inte svara på frågan. Det enda jag vet är att det är nyttigt för perspektivet att ibland befinna sig utanför normalfördelningskurvan.

onsdag 5 maj 2010

Nyttiga lärdomar för en tävlingsmänniska

Söndag kväll och tennis igen. Kul! Jag hamnar tillsammans med Maria på banan bakom det vita galonskynket, medan de andra spelar tre på förstabanan.

Jag servar. Fegservar. Vinner mitt game och känner mig nöjd. Det här blir en enkel match. Maria har problem med servarna, men de servar som går in, sitter som smäck! Omöjliga att ta. Hon vinner andra game. När det är min tur igen känner jag pressen. Jag måste vinna! Maria ser helnöjd ut på andra sidan och jag blir arg på mig själv över att jag känner mig stressad över 1-1 medan hon känner sig hur lugn som helst.

- Det är verkligen min dag idag, utbrister Maria glatt när det står 5-2. Det är inte hon som har fem och jag två. Nej, det är jag som har fem vunna game och hon har två. Hur nöjd som helst. Det är Maria som får peppa mig för att jag bara får till mes-servar. Själv strålar hon av självförtroende eftersom hon fått in 4-5 servess, medan jag inte fått in något.

Hennes mål med tennisen idag var uppenbarligen inte att vinna, vilket jag kämpar med att förstå. Hon ville få till sina servar och satsade allt på det. För henne spelade det ingen roll att jag vann game efter game, eftersom hon ju fick till sina servar bättre och bättre för varje game. På andra sidan nätet har hon en stackare som inte blir ett uns bättre under den timma som går; som inte vågar chansa alls utan feg-servar och slår säkra bollar hela tiden, utan att försöka tänja det minsta på gränserna. Visst vinner fegisen nästan alla gamen, men vänta bara! Jag är helt säker på att Maria gick hem med ett segervisst leende på läpparna, medan jag faktiskt gick hem med en skrällseger, utan att vara särskillt nöjd. 7-2 blev det till slut.

Jaha, vad lär vi oss av detta? Klara, väl definierade mål. Inte luddiga och övergripande. Fira segrar. Inte bara vinsten, utan framför allt delsegrar. Jag fixar antagligen inte att springa milen under femtio minuter nu, eftersom jag inte tränat på ett halvår. Då måste jag sätta upp delmål för tusan. Tack Maria för lärdomen.

söndag 18 april 2010

Blickars makt

Tio barn på tennisen i morse. Tio föräldrar. En tennisfröken med en ängels tålamod och hennes två medhjälpare som är för unga för att kunna få tio sjuåringar att ställa sig på led eller lyssna på vad de har att säga.

Mammor och pappor på rad längs kanten, ängsligt iakttagande sin egen lilla sjuåring som tjoar runt på plan med stora shorts och strumpor som korvar sig runt smala barnben. Så mycket energi det finns i de där små kropparna! Så mycket glädje och så mycket kraft. En mamma tar tag i sin lille pojke och spänner blicken i honom. Den rymmer så mycket, den där blicken. Trötthet, leda, uppgivenhet. Hon säger argt: Nu lyssnar du på vad fröken säger! I de orden fanns det mycket mer än så. Hon hade lika gärna kunnat säga: Jag är trött på dig, du är hopplös, jag orkar knappt vara din mamma längre, du förstör alltid allting. Nu håller du käften och gör som fröken säger!

En annan mamma sätter sig på huk framför sin sjuåring. Hon säger ingenting men håller i honom en liten stund. Med ett milt tillrättavisande leende på läpparna. Den blick hon ger sin lille pojke följer mig resten av dagen. Den innehåller så mycket kärlek och omsorg om sin lille vilding som flyger omkring på plan med sitt racket i allt annat än forehandposition. Hon hade lika gärna kunnat säga: Jag älskar dig över allt annat i hela världen och kommer att gå genom eld och vatten för din skull om det skulle behövas. Jag förstår att du tycker att det är jättekul att leka med alla kompisarna och att du är uppe i varv, men nu måste du lyssna på tennisfröken och göra som hon säger.

Två sjuåriga vildbattingar med omåttligt mycket energi i sina små kroppar. De går i samma klass och kommer att ha samma läxor och prov framöver. Samma fröknar och kanske samma vänner, men jag förstår redan nu vem av dem som har störst chans att lyckas här i världen. Jag vet ingenting om ekonomi, utbildning eller vem som bor i det finaste huset eller det finaste området, men jag vet att den ena av dessa killar har sin mammas och förhoppningsvis också sin pappas stöd i allt han gör. De kommer att hjälpa honom, stötta och visa rätt. Oavsett vilka projekt han sätter igång vet han att han har ett par hängivna supportrar som tror på honom. Den där blicken utlovade allt detta. Till och med tennisfröken stannade upp i steget och log när hon såg den - så van vid att höra den andra sortens tillrättavisningar från föräldrarna vid tennisplanens kant.

Vad vi säger till våra barn är inte så viktigt egentligen. Det är hur vi säger det och vad vi egentligen menar med det vi säger. Det var vad den mammans blick berättade för mig idag. Jag är henne evigt tacksam utan att hon vet om det, men jag tar med mig lärdomen och lovar att alltid uttrycka Jag älskar dig till mina barn, även när jag inte säger något, eller när jag säger åt dem att lyssna på sin tennisfröken.

lördag 10 april 2010

Hur svårt kan det vara?

I dagens Svd står att läsa om magsäcksoperationer som den enda metoden som fungerar för överviktiga människor som försökt allt. Att jojo-bantningarnas berg och dalbana tar knäcken på dessa människor som bara blir större och större.

Men vad fan, tänker jag. Hur svårt kan det vara? Har jag blivit helt empatilös som inte kan förstå den avgrund dessa smällfeta människor hamnat i? Nej, det har jag inte. Jag kan mycket väl tänka mig in i deras situation som sådan. Att de liksom givit upp vid någon tidpunkt och låtit fetman ta över och att de nu kämpar på olika sätt med att komma tillbaka till en rimlig omkrets.

Jag kan se hur de inte kan låta bli godis och chips fast de vet att de inte borde. Att de snaskar i sig något varje gång de går förbi skafferiet, trots att det är givet att måttbandet kommer att håna dem ännu mer nästa gång det läggs runt midjan. Det har jag inga problem att förstå.

Men att man kan tänka sig att plocka hundra tusen kronor ur sin egen ficka och för den nätta summan betala för en plågsam operation som för evigt stympar kroppen, bara för att vakna upp ur narkosen och ha ett besvärligt liv framför sig där det tar timmar att stoppa i sig mat och där man måste äta små, små portioner av viss mat massor av gånger per dag, eftersom det inte får plats något i den nya magsäcken i en storlek som motsvarar 25% av den medfödda. Det är det jag har oerhört svårt att förstå. Varför inte bara bestämma sig för att äta lika små måltider, lika ofta, men med bibehållen magsäck? Hur svårt kan det vara? Hur illa ute är det med oss människor egentligen? Har vi ingen makt alls över vårt eget beteende längre?

Frågan man ställde sig i reportaget var vem som skulle behöva betala sådana operationer själv och vilka samhället ska ta ansvar för. Mitt svar är: Varje människa som hellre opererar bort 75% av sin magsäck för att de helt saknar självbevarelsedrift borde få betala ingreppet själv. Ge mig gärna ett argument som talar emot min rigida inställning. Jag vill förstå.

onsdag 10 februari 2010

Vinterljus och fågelkvitter

Vilken vinter! Imorse klättrade jag över snövallen (tack igen snöplogen) och tjavade iväg till jobbet i storskorna igen. Minus sex. Bländande vitt överallt. Ljust, trots att det egentligen är alldeles mörkt. På kvällarna är det ljust i sovrummet – inte på grund av grannens lampor eller världens största fullmåne, utan tack vare snön. Fluffig och vit ligger den utanför fönstret och lyser upp tillvaron med självklarhet. Ett ljus som bara kan åstadkommas av mörker och snö. Magiskt. Vinterljus.

På dagarna har fåglarna börjat göra sig hörda. Trots kylan tar de ut våren i förskott. Det obekymrade kvittrandet får den buttraste att dra på smilbanden, den olyckligaste att se ett möjlighet, den argaste att för ett ögonblick släppa alla oförrätter. Kanske till och med Usama där nere i källaren skulle släppa sin argsinta min om han fick höra detta sällsamma fågelkvitter, dämpat av meterdjup snö?


En vinter som denna lämnar ingen oberörd och även om det gnisslas om snöskottning och kyla, tycker jag mig märka en sprittande vinterlycka hos människor jag möter. Alla ser lite friskare ut, hostar lite mindre, ler lite mer. Utan vinter vore våren intet. Utan vinter blir sommaren blek. Jag njuter av snöhögar, fågelkvitter och vinterljus.

fredag 22 januari 2010

När jag blir inbjuden till Oprah

Vi borde väl ha nått fram till framtiden nu. Den där framtiden där varenda människa skulle kunna få 15 minuters berömmelse i Andy Warhols 60-talstes. Vi har nått fram till framtiden, men inte får människor sin kvart i strålkastarljuset inte. Tvärt om blir det svårare och svårare att höras i bruset. Ju fler TV-kanaler det finns, desto färre tittare på varje kanal. Ju fler bloggar som skrivs, desto färre vill läsa varje blogg.

Människor vill uppenbarligen vara kända. Erkända, godkända, underkända – vad som helst, bara de blir kända. Folk blir som galna, klär av sig alla kläder, har sex i direktsändning och öser ur sig hela sin tragiska barndom i sensationslystna TV-program, bara för att få lite berömmelse. Vad är det för märklig drivkraft egentligen? Man ska marknadsföra sig själv, skapa sig ett eget varumärke och bli lycklig, lyckligare lyckligast. Lycklig som i nöjd räcker inte på långa vägar. Framgångsrik ska det vara. Så framgångsrik att så många människor som möjligt vet om hur framgångsrik du är. Det är lycka!

Med det resonemanget har Oprah Winfrey verkligen lyckats. I snart 25 år har hon haft sin pratshow på TV med 20 miljoner tittare bara i USA. Hon har överskridit sin kvart ganska många gånger vid det här laget. Hon har träffat världens alla andra kändisar och tjänar mer pengar än vad man kan räkna. Hon har till och med fler tår på fötterna än vad de flesta andra kan uppvisa. Vad skulle jag prata med henne om?
Jo, när jag, vilken dag som helst får en inbjudan till Oprah Winfrey, tänkte jag kontra med att bjuda henne till mig. Vi kunde packa ryggsäckarna och ta natttåget upp till Gällivare station, där bussen mot Ritsem väntar. Vi plockar fram trangiaköket vid Akkajaures strand och fikar medan vi tittar på kartan och väntar på båten. Kanske måste Oprah nu byta ut sina stilettklackar mot ett par kängor. I samma veva kanske hon får uppleva känslan av lycklig som i nöjd. På andra sidan sjön får vi nog ta och byta ut glitterdräkten mot ett rejält goretex-ställ eftersom det har börjat dugga lite lätt. Kanske vi rent utav kan göra det redan på båten över Akkajaure och ge dräkten och stilettklackarna till den där lilla lappflickan, som kan ha den som utklädningskläder på fjället.

En vecka senare har vi vandrat genom Rapadalen i total fjällycka. Inte lycka som i berömmelse och kändisskap, utan lyckan i att få uppleva jordens vackraste plats, att känna sig liten i en stor vidunderlighet. Den lycka som man aldrig kan få av att ha sex i direktsändning eller dela med sig av sin tragiska barndom med alla som vill lyssna. För det är inte lycka som i att vara STOR och framgångsrik. Det är lyckan av att vara liten i något större.

Och om du någonsin kommer förbi det majestätiska Akka och helt plötsligt ser en liten flicka trippa omkring i skyhöga stilettklackar och glitterdräkt invid renvistet, så vet du vad som har hänt!

lördag 16 januari 2010

Bokslut

Igår fick jag ett mail från kommunen som lyder:


I samband med att vi påbörjat arbetet med kommuns bokslut har vi påminnts om att kommunen lånat ut pengar till Friluftsfrämjandet. Vi ser i vår bokföring att ni har en skuld till oss på 23 000 kronor. Den uppkom för länge sedan. Jag har kopior på inteckningsreverser från 1966 och 1968.

Jag blir orolig. Gör inte kommunen bokslut oftare än vart förtioandra år? Alla andra måste ju göra bokslut varje år. Eller?

För Friluftsfrämjandets räkning är det i alla fall dags för bokslut. Böckerna ska fram, verifikationer granskas och bedömmas; vilka aktiviteter har varit lyckade under året och vilka borde vi ha skippat helt? Konton fylls med debet och kredit. Sida upp och sida ned. På nedersta raden blir det plus eller minus. Ett bra år eller ett dåligt? Varje år gör jag detta bokslut för Friluftsfrämjandets räkning, men hur ofta gör vi bokslut i livet?


Vissa gör bokslut i ålderskrisers spår och granskar kritiskt det liv som gått. Jag har en vän som tar med sig en stor termos kaffe och sätter sig på en vacker plats för årligt bokslut. Klokt att avsätta tid till det och fundera vad året har gett och vad året har tagit. Analysera och lära sig av sina misstag. Det blir inte så laddat när ålderskrisen kommer om man gjort bokslut varje år. När Friluftsfrämjandet går minus ett år är det inte så dramatiskt, eftersom åren av plus är räknade och väger upp ett enstaka minus-år.


Jag gick minus förra året. Att förlora mamma tog knäcken på alla räkenskaper och sorgen över dels förlusten och dels över att pappa står ensam kvar, späddes på ytterligare när pappas bästa vän gick bort i slutet av året. Rejält minus alltså, men jag gör ett bokslut och tar förlusten på 2009. Det här året ska jag göra allt för att det ska bli vinst!