Gällöfalangen ställde detta år upp en imponerande styrka, trots att både Ronny och Mats vek ned sig, medan Sörviksfalangens uppställning varit intakt sedan premiären 2009. Som vanligt blev det si och så med sömnen natten innan eftersom jag hade fullt sjå att köra igenom banan i huvudet och jag kände på mig att det skulle bli en strid på kniven i år. Hanna är stark som ett lokomotiv och betydligt bättre tränad än jag detta år och mitt enda trumfkort var ju simningen. OM jag skulle klara att komma iväg med cykeln innan hon kom upp ur vattnet fanns en chans att jag skulle klå henne.
På damernas startlinje stod förutom Hanna och jag även kontrahenterna Karin och Malin, Ann, Cina och imponerande nog, Ebba, 12 år. Hennes närvaro satte extra press på de andra. Att bli slagen av en tolvåring kändes säkerligen som ett föga attraktivt scenario.
Adrenalinhalten vid (absolut inte på) bryggan var ovanligt hög och när hagelskottet genljöd över Landsomfjärden kastade sig sju hysteriska simmare ut mot vassen. Jag hade tyvärr glömt att träna på det där med att simma rakt och till min fasa klev Hanna upp ur vattnet endast 45 sekunder efter mig. Yr var jag också, men eftersom Hanna hade andnöd och bröstsmärtor kändes min yrsel hanterbar där jag stapplade upp mot cykeln med en korvig tröja hastigt dragen över simkläderna. Blodsmak redan innan jag nådde cykeln.
Träffade en stackars tant på grusvägen mot Bergvik. Hon såg förvirrad ut redan när jag kom flygande med tungan vid knäna och jag kan tänka mig att hennes förvirring ökade med antalet cyklister senare på banan. Sneglade bakåt och såg Hanna tidigt, så jag låg i allt vad jag hade. När hon gick förbi mig strax innan Sörviken gav jag helt oväntat upp! Blev HELT desillusionerad och samtidigt förbannad på mig själv. Jäkla unge!
Hur som helst verkade hon inte ha speciellt mycket kraft när allt kom ikring och jag la mig bakom och småfes i största allmänhet fram till saftkontrollen där pappa och Ronny tog våra cyklar. Stappling är väl den mest korrekta benämningen på vår framfart nedför backen mot Näset. Eftersom LCHF satt stopp för min löpning de senaste tre månaderna var jag mycket förvånad över benen när de passerade Hanna på raksträckan. Speciellt med tanke på att jag faktiskt givit upp hela tävlingen bara tio minuter tidigare.
Med en dåres frenesi attackerade jag backen upp mot Landsom och liksom bara pinnade på i ren och skär hjärndödhet. I helvete att jag skulle låta henne vinna! Förstaplatsen är min och inte hennes. Kastade mig över mållinjen i tron att hon låg mig i hasorna och ingen var mer förvånad än jag när det dröjde en dryg minut innan hon visade sig uppe på krönet. YES! Men jag måste nog träna lite bättre till nästa år om jag ska få behålla förstaplatsen...
I ungefär en timma fick jag dessutom inneha världsrekordtiden på sträckan - 35:29. Malin fick klå Karin detta år och efter dem glider Ebba in som klar femma. Gissa om mamman fick en tår i ögat av stolthet! Cina sedan och slutligen Ann, som också gjorde personbästa.
Herrarnas startfält bestod detta år av en ohotad Hans-Åke, Olov och Anders som säkra tvåa/ trea, även om ordningen hela tiden var oklar, Stefan, samt de modiga kusinerna Oscar (10 år) och Joel (9 år). Hans-Åke var sammanbiten som bara han kan vara. Han hade en svår tid att slå detta år, men tyvärr klarade han den också, med nästan en hel minut. Den nya världsrekordtiden 34:34 gick han in på, den envise jäkeln. En mycket stark Anders seglade in strax efter på 36:34 och därefter Olov, men vem dyker upp där på krönet efter Olov, om inte världens bästa Oscar? Vilken liten hjälte, som med nästan samma tid som storasyrran, glider in i mål som fyra i herrarnas heat. Ytterligare en stolthetstår i mammas öga. Stefan kommer långt senare och slutligen en trött Joel som konstaterar att han måste träna cykling inför nästa år.
Vilken dag! Strålande solsken, värme, fantastiskt arrangemang av Sörvikenfalangen och fantastiskt trevligt. Nu blir det till att träna inför nästa år!
På damernas startlinje stod förutom Hanna och jag även kontrahenterna Karin och Malin, Ann, Cina och imponerande nog, Ebba, 12 år. Hennes närvaro satte extra press på de andra. Att bli slagen av en tolvåring kändes säkerligen som ett föga attraktivt scenario.
Adrenalinhalten vid (absolut inte på) bryggan var ovanligt hög och när hagelskottet genljöd över Landsomfjärden kastade sig sju hysteriska simmare ut mot vassen. Jag hade tyvärr glömt att träna på det där med att simma rakt och till min fasa klev Hanna upp ur vattnet endast 45 sekunder efter mig. Yr var jag också, men eftersom Hanna hade andnöd och bröstsmärtor kändes min yrsel hanterbar där jag stapplade upp mot cykeln med en korvig tröja hastigt dragen över simkläderna. Blodsmak redan innan jag nådde cykeln.
Träffade en stackars tant på grusvägen mot Bergvik. Hon såg förvirrad ut redan när jag kom flygande med tungan vid knäna och jag kan tänka mig att hennes förvirring ökade med antalet cyklister senare på banan. Sneglade bakåt och såg Hanna tidigt, så jag låg i allt vad jag hade. När hon gick förbi mig strax innan Sörviken gav jag helt oväntat upp! Blev HELT desillusionerad och samtidigt förbannad på mig själv. Jäkla unge!
Hur som helst verkade hon inte ha speciellt mycket kraft när allt kom ikring och jag la mig bakom och småfes i största allmänhet fram till saftkontrollen där pappa och Ronny tog våra cyklar. Stappling är väl den mest korrekta benämningen på vår framfart nedför backen mot Näset. Eftersom LCHF satt stopp för min löpning de senaste tre månaderna var jag mycket förvånad över benen när de passerade Hanna på raksträckan. Speciellt med tanke på att jag faktiskt givit upp hela tävlingen bara tio minuter tidigare.
Med en dåres frenesi attackerade jag backen upp mot Landsom och liksom bara pinnade på i ren och skär hjärndödhet. I helvete att jag skulle låta henne vinna! Förstaplatsen är min och inte hennes. Kastade mig över mållinjen i tron att hon låg mig i hasorna och ingen var mer förvånad än jag när det dröjde en dryg minut innan hon visade sig uppe på krönet. YES! Men jag måste nog träna lite bättre till nästa år om jag ska få behålla förstaplatsen...
I ungefär en timma fick jag dessutom inneha världsrekordtiden på sträckan - 35:29. Malin fick klå Karin detta år och efter dem glider Ebba in som klar femma. Gissa om mamman fick en tår i ögat av stolthet! Cina sedan och slutligen Ann, som också gjorde personbästa.
Herrarnas startfält bestod detta år av en ohotad Hans-Åke, Olov och Anders som säkra tvåa/ trea, även om ordningen hela tiden var oklar, Stefan, samt de modiga kusinerna Oscar (10 år) och Joel (9 år). Hans-Åke var sammanbiten som bara han kan vara. Han hade en svår tid att slå detta år, men tyvärr klarade han den också, med nästan en hel minut. Den nya världsrekordtiden 34:34 gick han in på, den envise jäkeln. En mycket stark Anders seglade in strax efter på 36:34 och därefter Olov, men vem dyker upp där på krönet efter Olov, om inte världens bästa Oscar? Vilken liten hjälte, som med nästan samma tid som storasyrran, glider in i mål som fyra i herrarnas heat. Ytterligare en stolthetstår i mammas öga. Stefan kommer långt senare och slutligen en trött Joel som konstaterar att han måste träna cykling inför nästa år.
Vilken dag! Strålande solsken, värme, fantastiskt arrangemang av Sörvikenfalangen och fantastiskt trevligt. Nu blir det till att träna inför nästa år!
Sträckor:
Simning: 400 m
Cykel: 8 km
Löpning: 2 km
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar