Korttröja eller underställströja? Kicki ringer och berättar att hon tar ullfrottéunderställ, vilket helt utesluter kort T-shirt för oss. Det är ju trots allt bara nio grader och ösregn. Underställ och cykeljacka samt knälånga tights får det bli. Två mackor eller tre? Jag tar tre till slut, samt oanade mängder tejp, vaselin och ipren, vis av erfarenhet. Ett par torra strumpor åker också ned, liksom en camelbak full med vatten. Jäklar vad tungt det blev! Kicki kommer som vanligt med sjutton kassar grejor, stickningar och kläder och skor i långa rader, men det mesta blir kvar i hallen på Roddargatan 5.
Snart sitter vi vid starten, tittar ut genom bilrutefönstret och drar oss fortfarande för att utsätta oss för det vi föresatt oss, men till slut finns det ingen återvändo och vi letar rätt på Åsa och Daniel vid starten. Innan dess hinner vi sugträna med Anna Karin som inte fattat att man måste bita för att det ska komma vatten. Plockar på oss påsar med frystorkad gröt och allehanda grytor som dock får följa med Åsas pappa hem igen. Med en karta var i våra förhållandevis små ryggsäckar börjar vi jogga förbi vandrare i olika storlekar. Den gemensamma nämnaren för de flesta är rejäla regnkläder och stora ryggsäckar.
Snart är vi förbi de flesta och kampen om den smala stigen begränsas till att själv få plats, snarare än att försöka hoppa förbi andra.Terrängen är rätt brutal får man nog säga. Stock och sten avlöses av sly och dyngsura kärr. Helt plötsligt en bred stig att sträcka ut på, för att sedan återgå till hard core-terräng. Vrickningsrisken är påtaglig, och vi snubblar fram med höga knäuppdragningar, kilometer efter kilometer. Eftersom terrängen begränsar tempot rätt rejält är det fullt möjligt att prata och ta sig framåt samtidigt. Vi växeldrar och konstellationerna förändras hela tiden vilket gör att man hinner prata länge med alla. Vilken bonus! Det är dessutom alltid någon som har något uppmuntrande att säga, som gör att det aldrig är någon fråga om huruvida det här faktiskt var en riktigt lyckad idé.
Benen. Ett helt eget kapitel. Redan vid den första kontrollen, där kontrollanterna ännu inte fått ordning på materialet och stämplade våra vandringspass med en morakniv istället för stämpel, var benen upprörda. Det där med höga knäuppdragningar har vi inte kommit överens om, protesterar de. Snabbt är de så tunga att det är en stor ansträngning att få dem att lyfta sig över alla hinder. Höger hälsena gör väldigt ont efter en mil och jag försöker förklara för den att det kommer att gå över. Någon annan dag. Vänster knä sällar sig till klagomuren men får samma bistra svar. Det går över. Någon annan dag.
Lite materialproblem uppstår efter vägen. Skosnören som hela tiden löser upp sig, Anna Karins camelbak som kräver enorm lungkapacitet för att få ut något vatten och Tords bröstrem på ryggsäcken som går sönder. Inget allvarligt, men det blir retsamt efter några timmar för de drabbade – likt ett skavsår på ryggen av ryggsäcken, eller ett barr i skon. Det känns märkligt att springa förbi Högbo, Sandviken och Valbo köpcenter. Det ger perspektiv på hur löjligt långt vi faktiskt håller på och springer. De glada hurraropen blir färre och färre, men plötsligt utbrister Kicki: Personbästa på maradistansen! I det ögonblicket är min enda tanke: Fyra kilometer kvar. Det klarar jag.
Stigarna blir finare ju närmare Hemlingby vi kommer och målförväntningarna dallrar i hela gruppen. Vi klarar det här tillsammans. Hur beskriver man känslan av att tillsammans, med armarna om varandra, springa över mållinjen, 46 kilometer senare, sex timmar och åtta minuter senare? Det har ingenting med ösregn och tio grader, smärta eller trasig utrustning att göra. Bara ren och skär glädje.
