Bloggågren

Jag har drabbats av plötslig existentiell ångest över mitt bloggande. Varför bloggar jag och för vem? Och framför allt, till vilken nytta?

På jobbet bloggar jag om sociala medier, marknadskommunikation och annat arbetsrelaterat, som jag visserligen skulle kunna kopiera även till denna blogg, men det känns ytterst tramsigt att skriva samma sak på flera ställen. Kvar finns denna blogg som verkligen lever upp till sitt namn - trimstrams. Ingen ordning. Bara tankar om vad som helst och när som helst. Ibland kan jag tänka att det är en träningsblogg, men vips så har det blivit en konsumentblogg eller en skadeblogg, gnällblogg eller en hyllningsblogg i största allmänhet.

Har den något värde för någon annan än mig själv? Antagligen inte. Och därmed kan jag ju bara bestämma mig för att ha den kvar och skriva när jag känner för det. Sluta ha ångest för att jag inte uppdaterar den regelbundet, utan bara skriva när jag känner för det.

Nytta. Nja. För mig själv kanske. Den får vara kvar så länge.

Jag handlar lokalt

Drabbades av en plötslig lust att köpa ett kamerastativ idag och stretade in på Expert i Sandvikens centrum. Vips uppenbarade sig en personal som hälsade vänligt och sa: Visst har du en Nikon 5000D? Jag kommer ihåg att du köpte den av mig.

Självklart köpte jag ett stativ av karln. Hur kan han komma ihåg mig och vad jag köpte för ungefär ett år sedan? Jag har ju inte varit där sedan dess! Istället har jag mumlat omkring i grumligt vatten och handlat Scheißebilligt på Mediamarkt, blivit illa behandlad och nekad service. Varför?

Eftersom jag handlat min kamera på Expert fick jag nu trettio procents rabatt på stativet. Med uppmaningen: Gå hem och testa stativet. Om du inte gillar det, så är det bara att lämna tillbaka det; helst inom en månad. Visst, prislappen på stativet visade antagligen en högre siffra än den på Mediamarkt, men trettio procents rabatt är svårslaget.

Personligt bemötande, fantastisk service och engagemang är värt ganska mycket mer än Scheißebilligt. Att det dessutom är billigare i den lokala butiken gör inte saken sämre. Det enda jag är ledsen över är att det tog så länge för mig att lista ut det.

Omtanke

De senaste dagarna har jag haft anledning att fundera över hur människor behandlar varandra egentligen och det ger inga roliga insikter. Vad är det som driver oss människor egentligen?

När vår familj reser någonstans brukar det ta en dag eller två innan barnen hunnit landa i det nya och eftersom de är fyra starka viljor med ett åldersspann på lika många år, kan det bli ganska besvärligt. Då ställer vi regelmässigt upp två regler för dem. Två saker kan de hantera. Man måste vara snäll mot varandra. Man måste uppföra sig på restaurangen. Det brukar bli lugnt då. Det finns något konkret att relatera till.

Tänk om det kunde finnas någon som med jämna mellanrum kom förbi alla människor och gav dem ett par regler att hänga upp sitt liv kring. Regel nummer två kan vara skräddarsydd för varje människa, men regel nummer ett är alltid att Man måste vara snäll mot varandra. Tänk vad enkelt det vore att ta rätt beslut om man alltid följde den regeln! I alla situationer är det den regeln som går före allt annat. Prestige, karriär, egoism, intriger, ekonomisk vinning... Vad det än må vara. Prio är att vara snäll mot varandra. Hur svårt kan det vara?