Sidor

måndag 7 februari 2011

Hundra procents insats

Upplevde mitt första Redcord-pass igår. Det var ingen lek. Ledare, Ove, visade hur jag skulle göra med repen och sedan tittade han strängt på mig och sa: Jag vet att det är första gången du är här och jag kräver bara en sak av dig: Hundra procents insats.

Jag tog i - som vanligt ungefär, ganska hårt, men inte max. Aldrig max. Jag vågar inte det. Tänk om jag inte orkar hela vägen? Det är därför jag kommer i mål efter tre mil Lidingölopp och gör hoppsasteg, eller känner att jag skulle kunna bränna en mil till utan problem. Och jag avundas dessa människor som ramlar över mållinjen, i stort behov av både dropp och akuten för att de tagit ut sig så hårt.

Naturligtvis såg Ove den omutbara, min uppenbara personlighetsbrist. "Åsa, jag ser att du inte tar i. Ta iiii nu. Kom igen!". Herregud, jag tog i så att jag nästan kräktes och insåg att jag nog aldrig har tränat förr. Inte ordentligt. Inte hundra procent.

Tänk om en arbetsgivare skulle säga så där på en anställningsintervju: När du är här, kräver jag hundra procent. Inget mindre än så. Då skulle facken protestera. Man måste få fika. Jovisst, men tänk igen. 100 procent insats, behöver inte betyda utbrändhet och akuten. Det kan betyda hundra procents fokus på det man gör just nu. Skriva en text, planera en produktion, delta i ett möte, fika - men gör det med hundra procents insats. Försök inte göra tre andra saker samtidigt.
När du spelar spel med barnen, läser läxor med dem, lyssnar på grannens problem med svärmor. Gör det fullt ut, utan att tänka på andra saker. Var där du är. Till hundra procent. Jag tror att det var precis vad omutbara Ove menade.

Och det är veckans utmaning: Försök i varje handling vara närvarande till hundra procent. Varje arbetsmöte. Varje möte med en annan människa. Om du inte hinner - säg nej till mötet, be att få återkomma till den människan som vill prata med dig, så att du verkligen har möjlighet att göra det bra.

Allt jag kräver är hundra procents insats.

torsdag 3 februari 2011

Chockvågad

Kände mig som en riktigt avancerad idrottskvinna när jag ramlade ut från sjukgymnasten idag, precis färdigbehandlad med chockvågsterapi. Sjukgymnasten hade dessutom beskrivit hur exklusiv denna maskin är och att den på nolltid fixar vad flera timmars hard core massage eventuellt skulle kunna åstadkomma. Dessutom gjorde det ont.

En vad som behandlas med en sådan exklusiv metod måste ju vara väldigt prioriterad. Eller hur!?

Googlade nyss på chockvågsterapi och blev mer och mer irriterad, när det visade sig att varje sökning resulterade i långa listor på cellulitbehandling. Va? Det där superidrottskvinneskimret som omgivit mig under dagen falnade snabbt. Smärtfri behandling. Pyttsan!

Nåja. Jag har iallafall ingen cellulit på min högra vad. Så det så.

onsdag 2 februari 2011

Överbevisad

Imorse hade jag en träningsvärk som kom raka vägen från helvetet. Kunde nästan inte ens stödja på höger ben, eftersom jag tillbringat ett helt aerobicspass hoppandes på just det benet (tack sjukgymnasten för det oanvändbara vänsterbenet).

När jag precis överlevt promenaden till kaffeautomaten och tillbaka, twittrade jag: Dagens utmaning: Att bära min träningsvärk med glädje.

Snart dyker det upp ett tweet från bästa Moniqa som säger:

Det blev en lång rad tweetförvecklingar men till slut hade jag förstått att hon på allvar tyckte att jag skulle klämma på örat - inte på låret. Om jag var skeptisk? Åh, herregud så skeptisk jag var. Rodnade nästan inför mig själv där jag stod och klämde på örat, precis där jag fått rådet att klämma - mellan knä och höft, ja fast i örat då alltså.

Efter ett tag sprang (javisst!) jag ut till skrivaren och stannade mitt i hoppsasteget i fullständig mållöshet. Musklerna i höger lår hade slappnat av så mycket att det inte var några problem att valsa runt som vanligt. Helt otroligt. Helt orimligt om du frågar en skeptiker som mig... men faktum var att det funkade!

Så vänner. Jag vidhåller att man ska njuta av sin träningsvärk, men ibland är det svårare än annars och då är det bara att klämma på örat en stund. Försök!

Tack för den kunskapen, Moniqa!


Gadgeten innehöll ett fel