Sidor

måndag 20 december 2010

Day 16 - Your first kiss

Tanken med den här rubriken är antagligen något helt annat än vad jag har för avsikt att skriva om, men det som ligger närmast till hands är gårdagens upplevelser.

Eftersom flyget till Borneo ställdes in på lördagen, beslutade vi oss för att åka till Kungsberget på söndagen. Jag och mina fyra barn, samt en kompis till Ebba. Jag var mycket noga med att flera gånger säga åt barnen att köra försiktigt. Ville inte ha några brutna ben nu - om vi skulle få chansen att åka till Borneo på måndagen. Det fullkomligen vräkte ned snö i en aldrig sinande ström och aldrig kommer man väl att få uppleva ett Kungsberget med sådan off-pist-känsla igen!

Fram emot fyra packade jag in fem trötta men glada ungar i bilen och började köra hemåt i sakta mak. Det ymniga snöfallet fortsatte i oförminskad styrka och hastigheten var inte imponerande. Jag satt och funderade på om jag skulle ringa maken och be honom sätta på bastun, Mix Megapol höll stämningen uppe och de flesta barnen hade somnat. Jag ser inte mycket av vägen, men försöker hålla koll på bilen framför och dess billyktor för att veta ungefär var vägen går - speciellt när vi får möten. Obehagligt. En snöplog kommer farande från andra hållet och helt plötsligt stannar bilen framför. Stannar. Helt stilla. Jag bromsar förstås, men det händer inte mycket. Bilen bara glider, obönhörligen mot bilen framför. Jag hinner tänka: För i helvete - KÖR! innan vi kör rakt in i den. Ingen hög hastighet. Jag hade nästan lyckats stanna, men ändå. Sitter bara och tittar rakt fram och får ingen ordning på tankarna, när nästa smäll kommer. Mycket hårdare och rakt bakifrån. PANG!

Spänner mig och väntar på nästa, men det kommer ingen fler. Det känns som om det är helt tyst i bilen, men tjejerna storgråter och Erik längst bak gråter. Från hans panna rinner blod. Jag är chockad. Kollar honom och försöker prata lugnande med tjejerna, men hör i bruset att Ebbas kompis ringer sin mamma och berättar en helt osannolik historia om fullständig förödelse. Orkar inte ta tag i det just då, utan går ut för att bli totalt överfallen av tjejen i bilen framför. Hon är så chockad att hon bara kan skrika åt mig. Helst hade jag velat säga åt henne att det var osedvanligt korkat av henne att stanna i detta före, men jag förstår någonstans att det inte skulle hjälpa någon.

Vi plockar ut alla ur bilarna och försöker reda ut om någon ringt larmnumret. Det har någon. Jag hittar Fredrik i bilen framför och det känns tryggt mitt i kaoset att jag känner någon i bilen framför. Bilen bakom är i fullständig upplösning. Ungdomar ligger på marken och röker, skriker och drar till sig sjukvårdarna, som till sist hittar oss också och ger oss lite filtar att svepa om oss i kylan. Ebba och hennes kompis har lugnat sig och jag har pratat med hennes mamma; försökt lugna henne. Både Ebba och hennes kompis har ont i nacken och ryggen och det känner även jag av. Vi blir till slut hämtade av en taxi som tar oss till sjukstugan i Sandviken för kontroll och omplåstring av Erik. Jag, Ebba och hennes kompis åker till Gävle sjukhus för röntgen, tillsammans med gänget från bilen framför. Känns skönt att prata med dem och höra att det går bra för dem.

Strax före tio är vi hemma igen. Chockade, ömma och oerhört tacksamma över att vi lever. Vilken kyss!

lördag 18 december 2010

Day 15 - Your dreams

Oj, vad jag kom av mig! Hade ju tänkt skriva varje dag i en månad, men något hände - livet kom i vägen. Nu kanske jag får tid att skriva igen, under julledigheten.

Mina drömmar. Vad drömmer jag om egentligen? Jag brukar ställa mig frågan ibland, men svaret uteblir. På riktigt alltså. Jag drömmer om att åka till Borneo. Det kom på skam - i alla fall igår, när avresan faktiskt skulle gå. Vi skulle ha varit framme nu. Borrat ned tårna i den varma sanden och känt solens varma strålar mot huden. Svalkat mig i Stilla Havets badkarsljumma vatten och tagit en kall öl i baren innan djungelvandring med glada barn bland orangutanger och näsapor. En dröm. Imorgon kanske vi får åka. Kanske inte. Allt beror på flygplatsernas förmåga eller oförmåga att skicka iväg vårt flyg.

Drömmar. Kanske behöver de inte vara mer avancerade än så? Att se till att göra det bästa av livet - fånga möjligheterna när de kommer och njuta så mycket man bara kan.

söndag 28 november 2010

Day 14 – What you wore today

Denna blogguppmaning känns som en upprepning. En bloggupprepning.

Söndag och ledig med massor av snö att pulsa omkring i och försöka förflytta till lämpligare ställen, gör att min klädsel denna dag mest varit mössa, jacka, storskor, dubbla vantar och överdragsbyxor av märket REI, inköpta 1995 och flitigt använda året om i femton år således. Snacka om kvalitet!

På REI hamnade jag av en slump 1995 då lillasysterns dåvarande pojkvän bestämt sig för att jag skulle inhandla klätter-friends åt honom på just REI i Washington, där de var extra billiga. Att de var skrymmande och tunga var inget som bekymrade honom det minsta. Jag minns än idag vilken glädje det var att komma in i den butiken dock. Flera våningar med friluftsgrejor. Allt fanns där! Väl hemma i Sverige igen handlade jag flera gånger därifrån via nätet, vilket ju i sig var ganska tidigt jobbat av dem, men slutligen kom tullen på att folk börjat näthandla och då var det slut på sötbrödsdagarna. Skatten åt upp allt det roliga och därefter har jag inte ens varit in på deras websida.

Jag ska inte berätta historier om resten av klädseln. Det skulle ta länge. OK, en kortversion. Mamma har stickat vantarna. Skorna ser varmare ut än vad de är och jackan är inhandlad på Outlet i Sälen. Mössan fanns en gång för många år sedan i tältet vid Vasaloppsstarten och när man står i begrepp att åka ett Vasalopp finns inget stopp för hur mycket man anser sig kunna handla. Mössan är nog ett av de mer lyckade köpen i det tältet.

En bloggupprepning var det, men utfallet blev iallafall helt annorlunda. Tack och lov.

Day 13 - This week

Tiden går så osannolikt snabbt att det nästan är omöjligt att hålla ordning på en hel vecka, men jag gör ett försök eftersom blogguppmaningen avkräver mig detta.

Det skulle bli en vanlig arbetsvecka där alla är hemma och jag kan pipa iväg tidigt till jobbet och hinna umgås med barnen på eftermiddagen. Just den där biten med att jag kunde åka till jobbet före klockan sex varje dag funkade faktiskt, men snön satte käppar i hjulet för umgägesdelen. Det började nämligen snöa något så osannolikt mycket att hela eftermiddagarna gick åt till att försöka hitta huset bakom resultaten av snöplogens framfart. Barnen lekte i de växande snöhögarna medan den arma modern skottade, svettades, skottade och slet. Det är roligt med snö! Tja, det slutade faktist inte att snöa förrän på söndagen och då var det mesta översnöat.

I övrigt har pappan hittat en bil som han anser att familjen får plats i och som vi fått låna hem över helgen. Hans argument för bilen är skrämmande lika bilhandlarens och hans min över min totala dissning av bilen var identiska med bilhandlarens på frågan om vi gillade lånebilen. Jag misstänker faktiskt en komplott.

Jennie fick tillbaka sina barn efter 68 dagar i socialens klor. Det var nog den största händelsen denna vecka egentligen. Det sprutade glädjetårar överallt och förbittringstårar riktade mot socialen, som verkligen uppvisat sin mest inkompetenta sida under denna långa tid.

Två utvecklingssamtal i skolan avklarade och på jobbet går det också bra. Icke! Alla mina projekt verkar vara i skottlinjen för åtminstone någon, som gör allt för att sätta dem i sank. Det tar massor av energi och som ett mantra har jag upprepat för mig själv: Det är bara ett jobb. Det är bara ett jobb. Det är bara ett jobb.

Världen har fått ett nytt ord att peta in i alla världens SAOL:er. Twaining. Träning på Twitter. Varannan dag kämpar vi på med fler och fler armhävningar, situps och utfallssteg. En vacker dag kanske magrutorna tittar fram, även om det verkar rätt osannolikt för tillfället. Själva krockkudden kanske måste bort för att de ska synas?

Sjukgymnasten har slutligen konstaterat att vi nog får ge upp det här med att försöka få ordning på mitt knä medelst utfallssteg och vila. Två år senare kom vi fram till det och nu inväntar jag en remiss till Sabbatsbergs sjukhus för magnetröntgen och vidare åtgärder som förhoppningsvis leder till våldsamt hållbara knän...

Så kom helgen varpå pappan reste till Kina och ersattes med Gunilla. Vilken fruktansvärd tragedi att hon flyttat härifrån! Stora mängder vin och brasved passerade revy medan livet analyserades in i detalj och nattimmarna övergick i morgontimmar.

Första advent innefattade allt från tennisträning, julmarknad, snöskottning, läxor och allehanda adventsljusstakar i varenda fönster. En vecka gick och lämnade ett vitt skimmer över sig.

fredag 26 november 2010

Day 12 - What's in your bag

Ända sedan Åke Nordin introducerade Fjällräven Kånken 1978 har jag burit ryggsäck.

Där de flottare kompisarna kommer med snygga handväskor, kommer jag dragandes med min ryggsäck, full med bra-att-ha-grejor. Ibland tömmer jag den och blir alltid lika förvånad över hur mycket skit jag samlar på mig. Den sväljer ju en del och ofta hittar jag allt från cykellås och träningskläder till stenar som barnen släpat med sig och viktiga papper som blivit kvar i ryggan istället för att betalas eller något annat klokt.

En sådan här dag, hade jag behövt tre saker i väskan: Datorn, telefonen och en frukostmacka. Nu kommer uppräkningen av de fynd man kan hitta där:
  • 3,86 Zloty
  • 2,5 pennor
  • 3 plastpåsar
  • 1 roll-on
  • Ett USB-minne
  • En hemmanyckel
  • En telefon
  • En karta ipren
  • Visitkort från Hotel Swing i Krakow
  • Ett knallrosa klistermärke från Photomic
  • Läppglans
  • En frukostmacka
  • En liten ängel
  • Kort till B-hallen på Jernvallen
  • Mina egna visitkort med fel telefonnummer på
  • 6 biobiljetter - oanvända!
  • En att-göra-lista
Japp, då fick jag den genomgången och städad. Det tackar vi blogguppmaningen för!

torsdag 25 november 2010

Day 11 - Your siblings

Karin föddes bokstavligen i farstun, så vid två års ålder hade jag redan varit med om en förlossning. Jag har fått berättat för mig att jag blev djupt besviken eftersom jag trott att det skulle komma ut en cykel. Fyra år senare dök Hanna upp, men då var jag sex och hade bättre koll på förväntningarna.

Syskon är det bästa föräldrar kan ge till sina barn. Jag fick två och tacksamheten över dessa två systrar är större än jag kan beskriva i en bloggpost. De finns där när det blåser och när solen skiner och det finns snart inget vi inte gått igenom tillsammans. Hanna, som ju var rätt meningslös när hon var liten - ja, hon var inte ens tio när jag flyttade hemifrån - har vuxit upp och blivit världsbäst att göra saker med. Skida över Grönland och sova i tält i minus trettio till exempel. Karin och jag har nästan gjort allt tillsammans. Vi fortsätter med det.

Världens bästa systrar finns 40 mil bort, men ändå alltid nära. Det finns inga bättre vänner.

onsdag 24 november 2010

Day 10- What I wore today

Funderar ibland på hur mycket tid och kraft människor lägger på sin klädsel och har en krypande känsla av att andra människor har full koll - inte bara på vad de själva ska ha på sig, utan även på vad jag har på mig och vad jag hade igår...

Antagligen är det inte så. Man blir förvånad över hur lite folk bryr sig om hur andra människor ser ut. Jag har ett lysande exempel på det från jobbet. Jag var ute och sprang på lunchen och efter duschen hade jag bråttom för att hinna äta innan nästa möte. Så fortsatte dagen och när jag kom hem frågade min dotter direkt: "Mamma, har du gått omkring så där på jobbet? Med blusen ut och in?". Ingen hade sagt något och det hängde lappar både i nacken och på sidan. Knapparna ut och in - utan tvekan uppenbart.

Nästa dag ställde jag några kollegor mot väggen och frågade varför de inte sagt åt mig. Tror ni att de hade sett något? Näe. Alla har fullt upp med sitt eget och märker knappt om någon kommer utan kläder.

Så därmed är det dags att berätta vad jag har på mig idag. Svarta strumpor, vita jeans - så vita att de konkurrerar med snödrivorna utanför - bruna skor och en cerise tröja med rosa och vita rutor på från Benetton. Ganska fin faktiskt.

tisdag 23 november 2010

Day 09 - My Believes

Dagens blogguppmaning ska handla om vad jag tror på. Här kommer de fem saker som först slog mig när jag såg rubriken.
  1. Barns klokskap
  2. Att kvinnor är starkare än män
  3. Att alla människor klarar så otroligt mycket mer än de tror
  4. Enchinaforce. Eller rättare sagt Röd solhatt.
  5. Att man blir en gladare människa av att le - även om tvingar fram ett leende.

Vissa rätt knäppa saker egentligen, men dock de jag kom att tänka på först. Tron på människors lika värde och att man ska behandla andra människor som de vill bli behandlade känns inte som jag behöver skriva. Det är självklart, liksom att de tio budorden är bra att hålla sig fast vid. Jag kan däremot inte säga att man stenhårt och fast ska hålla sig inom lagens råmärken, eftersom det verkligen inte stämmer överallt här i världen. Ja, det blir inte bättre. Sorry!

måndag 22 november 2010

Day 08 - A moment

Ett ögonblick. Ja, det är otroligt vad som kan hända på ett ögonblick. En bil som inte märker barnet som springer ut i vägen för att hämta en boll, en kär mor som får en stroke och inte finns mer, ett barn som föds eller ett oväntat telefonsamtal. Ögonblick som förändrar livet. Dramatik och brutala förändringar som ställer allt på ända.

Sedan finns det mindre brutala ögonblick som inte förändrar världen ett dugg, men som får dig att tänka i andra banor. Något som någon säger, något som du själv kommer på. Odramatiskt för världen, men nog så stort för den enskilda människan.

På tennisplan händer det ofta sådana ögonblick, som andra inte ens märker, men som påverkar mig. Jag kommer till insikt om många stora saker på mina tennisträningar. Som den med servarna och den med blickarna. Igår hade jag ett nytt ögonblick att lägga till handlingarna som ett sådant viktigt ögonblick.

För ungefär en månad sedan spelade vi dubbel och jag spelade tillsammans med en kvinna som inte tar våra tennisträningar som träningar utan på fullt allvar. Hon blir galen när hon förlorar och vid det här tillfället låg vi rätt mycket under. Då började hon skälla på mig. Högt inför de andra. Förnedring på hög nivå i stil med: Får man byta partner? Det är för ojämnt, jag vill inte spela med henne. Osv. Jag blev sämre och sämre och kunde till slut inte ta en enda boll.

Gången efter ville jag inte spela alls. Skyllde på knät. Självförtroendet i botten. Ytterligare en vecka senare gick jag dit för att jag visste att hon inte skulle komma. Jag bad alla om ursäkt över hur kass jag var på tennis och stackars den som skulle drabbas av att spela med mig. Jag vann varenda game mot den som jag spelade mot, och inte förrän på slutet av matchen kunde jag börja tänka positivt.

Så igår. Jag visste att hon skulle vara där och kände självförtroendet dala i snabb takt. En ängel frågade om jag ville spela singel med henne så första halvtimman blev fredad, men efter det kom den fruktade kvinnan över på vår sida och ville spela singel. Min ängel sjappade och lämnade en trasa till Åsa kvar. Hon vann första game. Lätt. Andra game vann jag! Helt otroligt och jag bortförklade det med tur och fick en smärre chock när hon sa: Det var ditt game. Du spelade skitbra. Det var då det där ögonblicket kom. När jag slutade fegserva och började satsa. Jag visste ju att hon skulle vinna, men det gjorde inget. Inget alls! För mig blev det en halvtimma helt utan prestige. Det lilla lilla erkännandet ändrade på hela min inställning. Det säger en del om min självkänsla, jag vet och jag blir ledsen över att konstatera det, men det där var ett viktigt steg på vägen. Ett ögonblick. Helt obetydligt för världen. Viktigt för mig.

söndag 21 november 2010

Day 07 – Your best friend

Direkt när jag såg rubriken för dagens blogguppmaning fick jag instinktivt panik. En konstig panik som jag först hade svårt att förstå, men som jag efter ett tag insåg härrörde sig från barndomen när alla som inte hade en bästis var ufon och värda allt förakt.

Jag ville vara bästis med Annika som var tuffaste tjejen i klassen och ibland fick jag vara med henne, men alltid på hennes villkor och när hon var på det humöret. Inte var vi bästisar precis. Till min stora sorg. Istället fanns där Anna, som struntade högaktningsfullt i de tuffa tjejerna i klassen och som det alltid var kul att vara med. Helt bekymmersfri och med en integritet som vem som helst borde avundas henne. Tillsammans välte vi berg och var oövervinnerliga.

Försöker tänka på vem som är min bästa vän idag. Det är inte Anna, Vi växte ifrån varandra. Det är inte Susanne, en annan Anna, David, Jonny eller Peter heller - bästisarna från gymnasiet och ända upp i 25-årsåldern. Det är kanske inte ens är världens bästa Helena eller världens bästa Mia, eller Jenny - alla tre helt underbara människor som jag träffar för sällan men när vi väl ses är det precis som om vi setts varenda dag. Inget finns emellan som stör.

De älskade systrarna är det förstås. Och Anna - den tredje Anna. Såklart. Och Tord. Och Gunilla, och Åsa och Kicki. Förstås. Alla har en given plats i mitt hjärta och jag kan inte välja ut en av dem. Jag har kommit ifrån den där panikkänslan från låg- och mellanstadiet när man skulle ha en bästis. Jag har flera och jag älskar dem allihop.

Day 06 - Your day

Denna blogguppmaningspost gäller för igår. Det är för svårt att skriva ett blogginlägg om en dag som ännu inte passerat.

Som vanligt vaknade jag lite för tidigt för mitt eget bästa, eftersom de flesta barnen började rumstrera runt vid sju. Tystnad på morgonkvisten är inte deras främsta gren. Klev upp och för ovanlighetens skull hade jag inget pressat morgonschema utan kokade mig en kopp thé och satte mig i favoritfåtöljen och flanerade planlöst mellan nyheter, twitter och facebook innan det var dags att ufodra hungriga ungar som skulle iväg på innebandy.

Tack och lov hade jag ingen bakläxa i Berghskursen Interactive communication denna vecka så att jag kunde kasta mig över själva läxan, vilken behandlade Content and digital PR. Kursen är grymt bra på att få mig att tänka lite långsiktigt och ifrågasätta i princip allt. Det tog några timmar att få till en hyffsad inlämningsuppgift med sökordsanalyser och funderna över strategier för bloggosfären.

Lunchen fick för dagen bli köttfärssås och spagetti av köpt nötfärs för ovanlighetens skull. Älgfärs i all ära, men nötfärs är definitivt mer lättflörtad. Dessutom hade den en fantastisk effekt på min städiver. Helt plötsligt hade garaget städats, trainern fanns på plats med cykeln monterad och alla tolv (!) cyklarna i ordning bland tält, liggunderlag, sovsäckar, takbox, spadar och allt däremellan. Två trappor upp hittade min städiver nya utmaningar, i en tioårings kaos. Innan någon egentligen fattat hur det gått till, hade ungen ett helt skinande rent rum.

Plötsligt var det dags att samla ihop de äldsta barnen och åka iväg till Gävle på Harry Potter och Dödsrelikerna del ett. Hur underbart är det inte att sjunka ned i biomörkret med popcorn och förväntansfulla barn och bara bli road? Jag var lite besviken på filmen men det berodde bara på att jag hade för höga förväntningar.

Hem igen i snöslasket för att stryka kläder och piffa till mig lite. Det var ju dags för finmiddag med inneskor två hus bort. Premiär för att låta barnen vara barnvakt till varandra. Vi tänkte att det skulle bli en stel tillställning, men det visade sig vara helt fel. Felaktiga förväntningar igen. Andra gången för dagen, men det är roligare när det är åt det här hållet. Riktigt trevligt var det och maten var fantastisk. Kom sent i säng och barnen hade haft en toppenkväll.

Så blev den dagen. Ganska normal i sin hektiskhet, men kanske inte helt normal i typen av aktiviteter.

fredag 19 november 2010

Day 05 – Your definition of love

På banan igen, med blogguppmaningen. Min definition av kärlek. Hoppla.

Det finns ingen starkare kärlek än den till sina barn, tänker jag. Oavsett hur mycket man älskar sin man eller hustru kan den kärleken aldrig mäta sig med den till barnen. Men definition...

Tänker också på känslan när man ser mycket gamla människor som levt ihop nästan hela livet och vandrar fram, hand i hand och bara älskar varandra. Deras kärlek har förstås övergått till något utöver vad jag kan förstå. Den är antagligen starkare än den till deras barn, eftersom barnen vuxit upp och lever sina egna liv. Men definition...

Att hjärtat hoppar över ett slag när man tänker på personen? Att man känner doften av den personen bara genom att tänka på honom/ henne? Att man längtar ihjäl sig, nästan, när man är ifrån varandra? Att man åtminstone teoretiskt skulle simma över ett helt hav för den personens skull? Är det en definition på kärlek? Ja, det är iallafall min definition av kärlek.

Day 04 – What you ate today

Missade en dag igår. Undrar vad man får för straff? Jag kör två idag istället.

Hm. Hur gör man ett blogginlägg om mat spännande? En sån här dag dessutom. Jag skulle vilja berätta om hur jag botaniserade på Östermalmshallen och valde ut de allra läckraste råvarorna och tillagade en fantastisk sjurättersmiddag som jag sedan bjöd mina närmaste tio vänner tillsammans med vinet som jag nogsamt valt ut efter att ha konsulterat senaste Allt om Mat.

Istället var det så här: Åt frukost med barnen till stearinljusets sken innan de flesta begav sig till skolan. Fil, flingor och juice. Hade sedan möte här hemma eftersom lillen var hemma från skolan för femte dagen i rad och det började bli ohållbart att avhålla sig från möten. Kaffe, thé och en C-vitamin slank ned innan det var dags för lunch med lillen. Rester från igår, toppat med en god sallad.

Telefonmöte med collaboration-gänget och sedan var det dags att hämta den andra sjuåringen på skolan och åka och handla innan dagens första #twaining-del tog vid; det vill säga träning på Twitter. Var därmed tvungen att förbereda maten innan så det blev tandorikyckling och ris. Föga upphetsande och föga likt den där önskningen som jag inledde inlägget med, men en vanlig dag i ett vanligt liv. Så blev det!

onsdag 17 november 2010

Day 03 - Your parents

Dagens blogguppmaning handlar om föräldrar. Mina föräldrar.

- Varför har du alltid så bråttom, grät väninnan vid min mammas kista på begravningen för ett år sedan. Min mamma hade bråttom i livet och bråttom att dö.

Kanske verkar det konstigt att jag inleder ett blogginlägg om mina föräldrar med att tala om döden, när det är livet som ska behandlas, men den där brådskan är något som genomsyrar min familj. På gott och ont. Min man brukar säga att hela familjen är som små gnagare som rusar runt och förbrukar oss själva på nolltid. Det är en egenskap som vi barn har ärvt av båda föräldrarna och som vi antagligen för vidare till våra egna barn.

Jag anser att föräldrars viktigaste uppdrag är att ge barnen kärlek, vettiga värderingar och en tro på att de ska klara sig här i livet. Ja, förutom det självklara - mat, tak över huvudet och hela, rena kläder. Det har mina föräldrar gjort bra. Hur medvetet de uppfostrat oss till självständiga personer som tror att det mesta är möjligt känns oklart, men det är iallafall resultatet. Inget gnäll och kämpa på nu är sånt som sitter i ryggmärgen. På gott och ont, precis som det där med brådskan. Att be om hjälp är helt enkelt överkurs.

Jag har en far som fixar allt. Mina barn säger att morfar är världens bästa på att snickra, på att laga trasiga grejor och på att hugga ned träd. Han fixar allt, även om vägen till tillfixat ibland är lite krokig. Som när han ordnade så att hela bostadsrättsföreningen i Vasastan blev svart efter att ha klippt av fel elsladd. Bagateller. Det löser sig alltid. Världens bästa pappa.

Barnen säger också att mormor är världens bästa. Det är hon. Hon är visserligen inte fysiskt hos oss längre, men i tanke och samtal är hon fortfarande med oss hela tiden. Världens bästa mamma och mormor.

tisdag 16 november 2010

Day 02 – Your first love

Ett blogginlägg om min första kärlek... Tänker så det knakar, men svaret måste bli Håkan.

Det började redan första dagen i första klass. Den väna lilla fröken kallade in vaktmästaren i klassrummet och bad honom såga av benen på tre bänkar och tre stolar och ställa dem längst fram. Därefter blev jag, Håkan och Susanne kommenderade att sätta oss på dessa pygméplatser, eftersom vi var så korta i rocken. Fruktansvärt pinsamt, redan i första klass. Håkan, som nu är närmare två meter lång, hade vid tillfället lika stora fötter som jag och ungefär samma längd som jag och Susanne - det vill säga inte så mycket att skriva hem om. Tycke uppstod hur som helst i vår yttersta förnedring.

Åren gick och vissa tjejer trädde imponerande snabbt in i puberteten och skaffade sig äldre killar på löpande band, medan jag mest tävlade med killarna i vem som låg först i matteboken. Någon av dessa mer utvecklade tjejer bjöd in till party, vilket i stora drag gick ut på att det skulle dansas tryckare och lekas ryska posten. Läskigt som tusan, men snart var det en trend och alla blev ihop med alla. Det här var väl i fyran och jag förstod inte riktigt vitsen med att vara ihop, men alla som inte var ihop med någon var konstig. Därför blev jag ihop med Håkan. Förstås.

Därmed får dagens blogguppmaning, dag 2, tillägnas Håkan.

måndag 15 november 2010

Day 01 - Introduce yourself

Läste idag Sara Ödmarks fina beskrivning av sig själv i hennes blogg Älskade Dumburk och kan förstås inte låta bli att hänga på en utmaning. Trettio blogginlägg på trettio dagar. Jag som inte har tid att sova, äta, jobba eller motionera. Det är bara att göra.

Det kanske är den allra lättaste beskrivningen av den som är jag. Jag säger ja till utmaningar. Stora som små. Två Vasalopp på en vecka, femtio armhävningar om dagen eller ett blogginlägg om dagen i trettio dagar. Det går inte att motstå. Jobbar med mig själv för att inte säga ja till alla uppdrag på jobbet eftersom jag redan har för många, men allt verkar ju så kul. Om bara jag fick slippa tidsrapportering, budgetuppföljning och fakturakontering. Överskattade detaljer om man frågar mig. Instruktionsböcker är andra oviktigheter som jag kan gå över berg för att slippa konfronteras med, medan jag blir galen på människor som inte klarar av att skriva ihop ord som ska skrivas ihop.

Jag har läst imponerande många A-kurser på Uppsala universitet. Helt plötsligt fick jag nog av pluggandet och tvärslutade läsa. Var arbetslös i en vecka och helt säker på att jag aldrig skulle få ett endaste jobb, men sedan dess har jag aldrig lidit brist på arbete. När jag var trettio trodde jag att jag inte skulle få några barn. När jag fyllde 35 hade jag fyra stycken.

Så där går det på. Lite hipp som happ. Försöker ibland styra upp mig privat med tidplaner, att-göra-listor och långsiktiga målsättningar, men det är som att begå på våld på mig själv. Jag ser till att barnen har med sig gympakläder och fika på rätt dagar och jag försöker verkligen vara strukturerad på jobbet, men det bor en anarkist i mitt väsen som kräver sin rätt till spontanitet. Flexibilitet kan man säga om man är på det humöret.

Morgonpigg, social, tidsoptimist på lång sikt och tidspessimist på kort, vilket leder till att jag alltid är i tid till möten, men alltid överskattar vad jag ska hinna göra. Det är nog jag i korta drag.

Ja, och här kommer listan på inlägg som uppmaningen ska behandla:
Day 01 – Introduce yourself
Day 02 – Your first love
Day 03 – Your parents
Day 04 – What you ate today
Day 05 – Your definition of love
Day 06 – Your day
Day 07 – Your best friend
Day 08 – A moment
Day 09 – Your beliefs
Day 10 – What you wore today
Day 11 – Your siblings
Day 12 – What’s in your bag
Day 13 – This week
Day 14 – What you wore today
Day 15 – Your dreams
Day 16 – Your first kiss
Day 17 – Your favorite memory
Day 18 – Your favorite birthday
Day 19 – Something you regret
Day 20 – This month
Day 21 – Another moment
Day 22 – Something that upsets you
Day 23 – Something that makes you feel better
Day 24 – Something that makes you cry
Day 25 – A first
Day 26 – Your fears
Day 27 – Your favorite place
Day 28 – Something that you miss
Day 29 – Your aspirations
Day 30 – One last moment

lördag 23 oktober 2010

Bloggågren

Jag har drabbats av plötslig existentiell ångest över mitt bloggande. Varför bloggar jag och för vem? Och framför allt, till vilken nytta?

På jobbet bloggar jag om sociala medier, marknadskommunikation och annat arbetsrelaterat, som jag visserligen skulle kunna kopiera även till denna blogg, men det känns ytterst tramsigt att skriva samma sak på flera ställen. Kvar finns denna blogg som verkligen lever upp till sitt namn - trimstrams. Ingen ordning. Bara tankar om vad som helst och när som helst. Ibland kan jag tänka att det är en träningsblogg, men vips så har det blivit en konsumentblogg eller en skadeblogg, gnällblogg eller en hyllningsblogg i största allmänhet.

Har den något värde för någon annan än mig själv? Antagligen inte. Och därmed kan jag ju bara bestämma mig för att ha den kvar och skriva när jag känner för det. Sluta ha ångest för att jag inte uppdaterar den regelbundet, utan bara skriva när jag känner för det.

Nytta. Nja. För mig själv kanske. Den får vara kvar så länge.

måndag 11 oktober 2010

Jag handlar lokalt

Drabbades av en plötslig lust att köpa ett kamerastativ idag och stretade in på Expert i Sandvikens centrum. Vips uppenbarade sig en personal som hälsade vänligt och sa: Visst har du en Nikon 5000D? Jag kommer ihåg att du köpte den av mig.

Självklart köpte jag ett stativ av karln. Hur kan han komma ihåg mig och vad jag köpte för ungefär ett år sedan? Jag har ju inte varit där sedan dess! Istället har jag mumlat omkring i grumligt vatten och handlat Scheißebilligt på Mediamarkt, blivit illa behandlad och nekad service. Varför?

Eftersom jag handlat min kamera på Expert fick jag nu trettio procents rabatt på stativet. Med uppmaningen: Gå hem och testa stativet. Om du inte gillar det, så är det bara att lämna tillbaka det; helst inom en månad. Visst, prislappen på stativet visade antagligen en högre siffra än den på Mediamarkt, men trettio procents rabatt är svårslaget.
Personligt bemötande, fantastisk service och engagemang är värt ganska mycket mer än Scheißebilligt. Att det dessutom är billigare i den lokala butiken gör inte saken sämre. Det enda jag är ledsen över är att det tog så länge för mig att lista ut det.

lördag 2 oktober 2010

Omtanke

De senaste dagarna har jag haft anledning att fundera över hur människor behandlar varandra egentligen och det ger inga roliga insikter. Vad är det som driver oss människor egentligen?

När vår familj reser någonstans brukar det ta en dag eller två innan barnen hunnit landa i det nya och eftersom de är fyra starka viljor med ett åldersspann på lika många år, kan det bli ganska besvärligt. Då ställer vi regelmässigt upp två regler för dem. Två saker kan de hantera. Man måste vara snäll mot varandra. Man måste uppföra sig på restaurangen. Det brukar bli lugnt då. Det finns något konkret att relatera till.

Tänk om det kunde finnas någon som med jämna mellanrum kom förbi alla människor och gav dem ett par regler att hänga upp sitt liv kring. Regel nummer två kan vara skräddarsydd för varje människa, men regel nummer ett är alltid att Man måste vara snäll mot varandra. Tänk vad enkelt det vore att ta rätt beslut om man alltid följde den regeln! I alla situationer är det den regeln som går före allt annat. Prestige, karriär, egoism, intriger, ekonomisk vinning... Vad det än må vara. Prio är att vara snäll mot varandra. Hur svårt kan det vara?

måndag 27 september 2010

Världens sämsta kundbemötande

En liten tioårig son med 20 kronor i veckopeng, sparade och sparade sina pengar för att slutligen få köpa en efterlängtad iPod Touch på Mediamarkt eftersom den var billigast där. Lyckan var total och spel efter spel laddades ned i den nya, fina iPoden, som behandlades som vore den gjord av skiraste kristall.
En vacker dag gick iPoden inte att ladda. Det gick bra att spela spel på den om sladden satt i, men inte annars. Till sonens stora glädje kunde föräldrarna berätta om konsumentköplagen och garanti och den kära ägodelen lämnades in på service, där en till synes förtroendeingivande servicekille tittade på den medan vi var kvar och kunde konstatera mjukvarufel, varpå grundligare service skulle behövas.
I förvissning om att sonens iPod nu var i tryggt förvar väntade vi med spänning på att få den tillbaka. Några veckor senare piper det till i telefonen och följande meddelande visas: "Bästa kund, de ungefärliga kostnaderna för er order uppgår till ca 1767,00 skr." Inget mer. Försökte förstås svara på sms:et, vilket inte gick, varpå sonens ömma fader traskade in på Mediamarkt för att reda ut missförståndet.
Vattenskada, hävdade killen som för tillfället huserade i den tragiska del av varuhuset som går under benämningen Service. Den ömme fadern trodde inte sina öron, eftersom han visste att iPoden vårdats som ett barn och att den dessutom aldrig vistats utomhus, men lämnade Mediamarkt i chocktillstånd.
Någon vecka senare ringer Christer från Mediamarkt och undrar hur vi ska ha det. Vi har tre alternativ: Låta service skrota iPoden, betala 330 kronor för att få tillbaka den i trasigt skick, eller betala 1,767 kronor för en hel iPod, som dock blivit av med alla de spel som sonen laddat upp i den. På frågan om varför vi ska betala för något som fortfarande är trasigt får jag det fantastiska svaret: Du skrev på ett papper. Det står väldigt finstilt att vi kommer att ta betalt för att titta på produkten. Skratta eller gråta?
Eftersom jag numer vet hur osannolikt enkelt det är att se på en iPod Touch om den är vattenskadad, är förfarandet synnerligen märkligt. Den egna servicekillen kontrollerade produkten ingående utan att hitta något anmärkningsvärt. Därefter skickar Mediamarkt produkten i post (?) någon annanstans, varpå den plötsligt uppvisar utlöst vätskeindikator och garantin är satt ur spel.
Sonen gråter. Modern är arg. Fadern är fortfarande chockad. För första gången i livet är det dags att kontakta Konsumentombudsmannen.

söndag 26 september 2010

Ett rop på hjälp

Vaknade kallsvettig härom morgonen efter en jobbig dröm, där jag liksom av misstag anmält mig till ett fruktansvärt terränglopp på 5,8 mil utan att ha tränat och utan att ha någon som helst utrustning med mig. Väckarklockan skonade mig från startskottet. Undrar vilken analys Freud skulle ha gjort av den drömmen.

Saken är ju den att den 30:e juli nästa år, går Swiss Alpine Marathon av stapeln. 7,8 alpina mil i trakterna kring Davos. Jag har bestämt mig för att stå på startlinjen; ett beslut som föddes ur den totala frustrationen efter ett brutet Vertex Fjällmarathon. Efter det har imponerande sega förkylningar avlöst varandra och Swiss har liksom förskjutits långt bak i medvetandet i en slags slö dimma. Så även när förkylningarna skrämts på flykten har träningen bestått av myslöpning i skogen med en likaledes dekadent kollega som inte heller fått upp farten.

Den brutala drömmen väckte mig ur denna villfarelse om att livet är en lek och att träning endast ska utföras när man verkligen har lust och då i ett trevligt tempo. Paniken kryper sig på och det är ju bara att sätta igång! På en gång. Vem gör ett träningspass till mig så att jag är stark och extremt uthållig den 30 juli nästa år? Det enda kravet är att det inte får ingå en enda påse Vitargo carboload. Någon?

tisdag 21 september 2010

Valet mellan pest och kolera

Det blev morgon den 20 september 2010 och Sverige vaknade upp till en ny verklighet, med Sverigedemokraterna i vågmästarroll mellan de trygga politiska blocken, som inte nämnvärt skiljer sig mellan varandra. Visst finns det skillnader; framför allt rent ideologiskt, men verkligheten klämmer lätt ihop utrymmet för ideologiska skillnader när det väl gäller.

Ilska, besvikelse och uppgivenhet var de känslor som dominerade min hjärna när jag fladdrade igenom nyheter, twitterflöde och en och annan blogg på måndagsmorgonen. Hur är det möjligt att vi låtit ett främlingsfientligt parti få nästan sex procent av våra röster? Hur jävla dumma är folk? Maria Wetterstrand ger Reinfeldt kalla handen och säger att hon aldrig kan tänka sig stödja ett parti utan miljöpolitik; ett parti som utförsäkrar sjuka människor. Ett omänskligt parti.

Men Maria, vad är alternativet? Blir det mänskligare av att Alliansen tvingas söka stöd hos Sverigedemokraterna i varje fråga? Knappast troligt. Förhoppningsvis vaknar Sverige upp ur chocken snart och inser att det är dags att kavla upp armarna och börja jobba. Det finns en anledning till missnöjet. Hitta det. Åtgärda. Det finns en anledning till att var femte förstagångsväljare inte gick och röstade. Hitta den anledningen. Åtgärda. Inse att skillnaderna mellan Miljöpartiet och Alliansen inte alls är så stora. Samarbeta. Svälj stoltheten, Maud, och släpp in Maria i samarbetet. Det finns bara vinster. Det blir svårt att förbise Sverigedemokraterna hädanefter, men låt oss gemensamt se till att de får så lite utrymme som möjligt. OK?

söndag 19 september 2010

Ambvivalens

Aldrig har väl en valrörelse varit hetare än i år? Eller är det förflyttningen från tidningsmediet till de sociala medierna som gör det så påtagligt och nära?

Politikerna blir personer - ja, åtminstone de som vaknat upp och upptäckt kraften i sociala medier. Nästan samtidigt som Fredrick Federley blir nedslagen mitt i valdebatten, finns det statusuppdateringar på Twitter och bloggar. Snart finns han där själv och berättar från sjukhuset, följt av otaliga kommentarer från oroliga "followers". Självklart känns en sådan politiker mer personlig än den som bara omtalas i tredje person i pressen.

Alla partier finns på Twitter idag. Även Jimmie Åkesson har vågat sig dit, men naturligtvis inte förstått mediet. Han följer tio personer och beskriver sig själv så här: Vi gillar SVERIGE och det som är SVENSKT. Det är det bästa! 26 statusuppdateringar. Nej, naturligtvis har han inte förstått. Han är ju Sverigedemokrat.

Jag kräks av Sverigedemokraterna och tar bestämt avstånd ifrån dem på alla tänkbara sätt. Inte minst på Twitter. Ändå hajade jag till över Expressens förstasida idag, där tidningen tar avstånd till ett politiskt parti som hotar tippa över det trygga och välkända i höger mot vänster. Jag känner mig otroligt ambvivalent inför detta. Vad som helst, bara SD inte blir vågmästare säger hjärtat. Samtidigt skaver förstasidan som ett ganska stort gruskorn i demokratin och det fria ordet.

Det blir ett ovanligt spännande val och antagligen har de sociala medierna spelat en vågmästarroll denna gång. Må SD falla i glömska och samtidigt: må det fria ordet få frodas.

Ambvivalens.

söndag 12 september 2010

Det blev inget

Nej, det blev inte det. Och tack och lov för det. Vaknade på lördag morgon med snor i hela huvudet, hosta i hela lungorna och förkylningskänsla i hela systemet. Samt en stor uppgivenhet. Hur länge kan en förkylning hänga sig kvar? Eller är det flera förkylningar som följer på varandra?

Fredagsmorgonen vilade i total dimma som Staffan och jag joggade oss igenom. Riktigt skönt och kroppen kändes helt OK. Staffan var tröttare än jag och det bästa var att vi redan var färdigstretchade och klara när morgongänget kom utklampandes för sina intervaller, kvart över sju. På eftermiddagen skulle jag hålla föredrag för en massa människor i hela företaget om social collaboration och kände mig helt enkelt som en snorigt vrak. Igen.

Nej, något Stockholm halvmarathon blev det inte i år och tack och lov för det. Sprang en mil idag och var nära döden flera gånger. Nu är det bara att börja om igen. Man kanske ändå skulle fundera på en karriär som snuvig soffpotatis?

fredag 3 september 2010

Medialt utrymme efterlyses

När jag sprang Lidingöloppet 2007 sprang jag en timma och åtta minuter snabbare än Renata Chlumska.

Ja, det är sant. Hon bestiger Mount Everest hur lätt som helst och paddlar runt hela världen utan att blinka, men jag sprang ifrån henne rätt rejält.

Och det var ju kul, ända tills jag slog upp Svenska Dagbladet, DN, Expressen och Aftonbladet nästa dag, där hon hade fått allt utrymme i världen att beskriva hur ont hon hade i knät och att hon bara gick Lidingöloppet för att det var en del i Klassikern. Vad fan! När man kollar i resultatlistorna från 2004, när jag gick Lidingöloppet för att jag hade ont i knät men ändå var med för att det var en del i Klassikern, ser det bara ut som om jag var riktigt långsam. Tittar man efter Renata i resultatlistorna tänker man genast: - Ja, just ja, hon var ju skadad.

Varför gnäller jag över stackars Renata helt plötsligt? Jo, för att jag ska springa Stockholm Halvmarathon om en vecka och jag vill gärna att alla som möjligtvis läser resultatet från Stockholm halvmarathon ska tänka: - Ja, just ja, hon har ju varit svårt förkyld och dessutom haft ont i hälsenan! Är det OK? Jag tror nämligen inte att jag kommer att ha tillfälle att beskriva det i dags- och kvällstidningarna tyvärr...

måndag 9 augusti 2010

Hälseneelände

Kände imorse att höger hälsena försökte säga något till mig. Inte samma klagovisa som tidigare, utan snarare bara en stel godmorgonhälsning när jag sträckte på vristen. Viftade bort orosmolnet med att det kanske bara är träningsvärk. Helt jämnt i låren men bara i höger häl. Troligt. Not.

Kilade upp till Team Sportia och köpte mig ett par nya Asics 2150 efter jobbet och gav mig ut i Trebo på ganska stappliga ben. Kändes dock väldigt skönt i lårmusklerna att bli lite uppvärmda och snart gick det hur bra som helst. Underbart! Plötsligt det första sticket i hälsenan. Det liksom strålar upp i benet när jag sätter ned foten på vissa sätt. Stannade och stretchade efter ett par kilometer och valde sedan den korta rundan. Sprang på hem och svor över strålningarna som skickades ut som ständiga påminnelser om sårbarheten.

Nu blir det till att sluta springa igen och börja med excentrisk träning. Så trist!

Hade det varit en cymbal hade det väl varit OK...

Ingen kan i efterhand komma och hävda att jag inte laddat inför årets upplaga av Vertex fjällmarathon. Löpningen hade gått ganska bra och jag hade ju dessutom ett Fjällräven halvclassic i benen. OK. Kanske inte så många back-pass och kanske lite för få långpass, men ändå. Jag hade ätit bra och sovit bra och inte minst köpt sex påsar carboload. Tapetklister i portionsförpackningar á 25 kronor. Vitargo.

Onsdag kväll intogs den första, som sköljdes ned med en fin flaska Amarone någon timma senare. Torsdag frukost intogs #2 efter det sista lugna löppasset i Trebo och #3 slank ned på torsdagskvällen. Fredag morgon gick tåget norrut och Gunilla och jag smaskade i oss varsin flaska redan från morgonen. Allt enligt regelboken, eller hur? Gunilla drack även #5 på tåget; lugnt och sakta. Jag hällde i mig min på fjällstationen. När det var dags för middag mådde jag illa. Gunilla skällde på mig för att jag inte åt. Jag försökte skyla över lite och låtsas äta, men det gick inget vidare. På morgonen kände jag direkt att jag inte skulle klara av att äta någon frukost så jag klev upp lite tidigare än väckarklockan och hällde i mig en flaska Vitargo för att få i mig något. Till frukost blev det en liten tugga av mackan och ett par skedar filmjölk. Blä.

- Jag är spyfärdig, utbrast jag förtvivlat strax innan bussen mot starten skulle gå, varpå Gunilla kontrade med att det är bara bra, eftersom det bara är tävlingsnerverna.

Starten gick och vi sprang iväg. Solen sken som galen från en klarblå himmel och det var så vackert! Första kilometrarna i bra tempo på grusväg innan uppförsbackarna mot Väliste tog vid. Eftersom Patrik detta år gjort startled med tänkt måltid var tempot perfekt redan från start. Jag sprang där jag kunde och gick där det var för blött eller för brant. Illamåendet hängde över mig, men det var ingen fara förrän runt fem kilometer. Uppför. Uppför. Uppför.

Sexhundra höjdkilometer på sju kilometer. Förra året trodde jag att det var Väliste som var den stora utmaningen, men i år visste jag bättre. Illamåendet steg i takt med att pulsen ökade och strax innan skogsgränsen kastade jag mig in bakom ett träd och kaskadkräktes så att det blixtrade framför ögonen. Det kändes bättre i illamåendet men istället var hela magen i kramp. Sprang när det gick men gick när pulsen blev för hög och huvudvärken började mala i huvudet.

Hade det varit vänster knä hade det väl varit OK... jag kan hantera det. Jag kan prata med knät och berätta att det blir bättre. Känslan av knäont är så bekant att det hade funkat. Hade det varit höger hälsena hade det väl varit OK. Det går att leva med. Nu vacklade jag i jämmermod. Jag kan inte bryta det här loppet. Det går inte. Vad som helst, men inte bryta. Jag har inte brutit ett enda lopp i hela mitt liv, förutom Stockholm marathon 2008 och då var det ju bestämt redan innan loppet att jag skulle bryta. Det gills inte. Jag har varit i princip medvetslös men ändå fortsatt lopp, haft fruktansvärda knäsmärtor utan att bryta och alltid haft som mantra: Vad som helst, men aldrig att jag bryter. Vad händer när man brutit sitt första lopp? Bryter man alla då? Tappar man något väsentligt då? Är man kanske helt misslyckad som människa rent utav? Tankarna virvlade i min nu alltmer omtöcknade hjärna. Hade det varit ett mindre lopp hade det väl varit OK... men Vertex!

Efter Välistes topp började det gå nedför och jag kommer ihåg förra årets lyckokänsla av denna lutning. Ren och skär lycka! Den infann sig inte i år. Istället kräktes jag igen och började få riktigt svårt att fokusera blicken på stigen. Det gick inte. Ottsjökontrollen var några kilometer bort. Det blev mitt mål och det enda jag förmådde tänka på. Ett steg i taget. Knivar i magen så fort jag ansträngde mig för mycket. När Ottsjökontrollen dök upp utan förvarning sjönk jag ned i ett blåbärsris och bara andades. Jag hade brutit ett lopp. Vertex.

Resten av dagen gick åt till att hjälpa Henke med vattenpåfyllning, snitselnedtagning, skyltbortforsling och silversmedsletande. Min hjärna försökte bearbeta misslyckandet och eftersom det helt enkelt inte fanns något alternativ, gick det ganska bra att övergå till positiva tankar.

Väl tillbaka på fjällstationen fick jag några trevliga timmar med Hanna i målområdet där vi gassade i solen och hejade in folk i strida strömmar in mot målet. Gunilla framför allt förstås, som med imponerande styrka och målmedvetenhet passerade mållinjen på mirakulösa 5:35:35. Som fjärde kvinna. Vilken bragd! Hans-Åke började bulla upp med mackor, kruttar och kaffe och till slut kunde till och med jag trycka i mig en macka.

Hade det varit en cymbal hade det väl varit OK, men basen tar jag med mig till restaurangvagnen, kommenterade vår odräglige medpassagerare på tåget mot Gävle/ Uppsala. Tänk om. Tänk nytt. Nu var det inte ett ont knä. Det var inte ett lopp nära Sandviken. Det var inte hälsenan. Det var inte ett brutet ben. Det var inte ens en cymbal som ställde till det. Det var tapetklister i portionsförpackningar från Vitargo. Någon sådan tar jag ALDRIG mer med mig till restaurangvagnen. Så det så. Dyrköpt lärdom.

onsdag 4 augusti 2010

En djävulsk plan tar form

Förra veckan sprangs det Swiss Alpine Marathon och jag blev så sugen... 78 km alpin löpning. Jag vet, det är helt uppåt väggarna, men det vore så himla kul att göra något så otroligt krävande. Skulle jag klara det? Håller kroppen, knoppen, knäna...? Visst skulle jag klara det!

Kastade ut frågan till Tord idag och han nappade nästan direkt. Jag vill inte göra det ensam. Gärna med massor av kompisar, men inte själv. Jag vill ha någon att dela upplevelsen med. Tänk att få med sig hela Fjällräven Halvclassic-gänget. Det vore kul.

Nåväl. Om vi nu bestämmer oss för att köra Swiss Alpine Marathon den 30 juli 2011, så krävs det nog lite mer träning än vad jag lyckats med detta år. Fler backar. Fler långpass. Mer styrketräning. Mer pannben. Det är inte intervallerna som är viktiga, eller ens farten. Det är bara styrka och uthållighet i många, långa timmar. Hur länge tar det att springa 78 alpina kilometer? Tio timmar? Med tanke på att Vertex tog mig sju timmar förra året kanske tio är optimistiskt. Men jag skulle ju träna förstås... Håller andan i väntan på Tords besked.

söndag 1 augusti 2010

Barnen...

...blir stora.

Imorse cyklade jag och Oscar till Jernvallen och spelade tennis. Jag fick slå snälla bollar och han blev lite less när hans gick in i nät hela tiden, men det är så nära att han verkligen funkar som motspelare och därefter kommer han att slå mig tusenfalt på vilken tennisplan som helst.

Efter lunch lastade vi cyklarna på bilen och körde till Högbo för ett mtb-pass. Jag är själv rudis på mtb och ganska feg, och jag kunde konstatera även här att det inte kommer att dröja länge innan Oscar cyklar i åttor runt mig. Nu hör jag honom fortfarande bakom mig när han kommit lite efter och jag saktar in, men han är modig och kör hårt över rötter och stenar, medan jag fegar. Han fyller tio om fem dagar. Jag är så överlycklig över att få träna med honom!

lördag 31 juli 2010

Vilken aktiv dag...

... och här sitter jag och dricker kaffe i lugn och ro. Isabellah Andersson försöker i skrivandes stund upprätthålla Sveriges heder i EM genom att springa allt vad hon kan under ett par timmar. Samtidigt är min kompis Sara ute och cyklar så fort hon kan i Kalmar triathlon. Upp i ottan och ut i Kalmar sund. 1:25 tog det henne att simma 3,8 kilometer. Så imponerad och så förvånad över att inte hitta henne bland de första tio kvinnorna. Där hittar man förstås inte 40-åriga tanter...

I Davos har Maria startat Swiss Alpine Marathon. 78 alpina kilometer. Och här sitter jag och dricker kaffe. Det gäller att verkligen njuta. Snegla lite på resultatlistan från Kalmar och Swiss (där det inte verkar finnas någon realtidsuppdatering dock), på Isabella på TV och rätt vad det är dra på mig löparskorna och jogga en sväng. Nästa helg är det min tur.

fredag 30 juli 2010

Gruvensamt

Jag vet inte om det finns ett svenskt ord som motsvarar jämtskans gruvensamt, men gruvensam känner jag mig just nu. Om en vecka sitter Gunilla och jag i Vålådalen och går igenom de sista detaljerna inför Vertex. Tre uppförsbackar och lika många nedförsbackar. Hur svårt kan det vara?

Tre backar och 2800 höjdmeter ska avverkas. En, två, tre, ... ettusensjuhundrasextiofem, ... tvåtusenetthundratjugofyra, ... och så vidare. Och det är bara på höjden. På bredden är det 43,000 meter som ska avverkas. En, två, tre, ... tjugoniotusenåttahundratrettisju... Många steg. Tre backar. Upp till Väliste, upp till Hållfjället och sannerligen upp till Ottfjället. Den sista backen, som mest handlar om bergsklättring, när benen redan är så trötta och tunga.

Fast jag vet ju hur underbart, fantastiskt det är att komma upp på det sista krönet där på Ottfjället och blicka ut över den vidunderliga fjällvärlden och veta att det bara är nedför kvar. Att svänga in på de sista kilometrarna innan fjällstationen och målet, där heta badtunnor och massage väntar. Det är värt allt. Varenda steg, varenda meter både i sidled och höjdled.

En vecka kvar.

Kusintriathlon 2010

Morgonen den 25 juli 2010 såg mörk ut. Den soliga eftersmaken från lördagens högsommarväder förtogs snabbt av regntunga moln och tio graders "värme". I Gällö laddade vi med Moa-tårta till frukost innan det bar av till Anders och Malins stuga. Där dallrade det av nervositet i väntan på startskottet. Det är definitivt prestige i Flatanäsets kusintriathlon. Ingen kan säga något annat.

Damstarten gick först och på bryggan stod Anders redo med geväret. I båten spejades det febrilt mot andra sidan där Hanna enligt överenskommelse skulle starta medelst rodd, för att förhindra mjölkstockning för den ammande modern. Ingen Hanna syntes till och vi bestämde oss för att starta på utsatt tid ändå. I vattnet stod fem frusna men taggade deltagare - Cina med våträkt och vi andra utan. Det var ju trots allt tjugo grader i vattnet. Där gick starten!

Fem entusiastiska damer kastade sig handlöst ut i det mörka vattnet och jag stoppade huvudet under vattnet med föresatsen att crawla hela vägen. Varje gång jag kommer upp och andas hör jag en kör av barnaröster som skriker åt mig. Jag hör inte vad de säger eftersom örat direkt åker ned i vattnet igen, men jag förutsätter att de ropar "Heja mamma!". Det gör de inte. De ropar "Fel håll!" Jag är på väg mot campingen och märker det själv efter ett tag när jag tittar upp och hittar målet någon helt annanstans än jag trodde. I en vid båge tar jag mig till målet och kravlar mig upp på land, letandes efter min påse som Stefan lagt ut så fint i regnet.

Torka fötterna, på med strumpor och skor, tröja och byxor ovanpå de blöta simkläderna. Visst ja, cykelnyckeln! På stappliga ben joggar jag upp till cyklarna och känner både Karin och Malin i hasorna. Hanna har dykt upp och står och väntar på att de sista ska komma upp ur vattnet. Hon får köra duathlon istället. Precis som förra året rinner det sjövatten ur näsan hela vägen till Bergvik ungefär. Det blåser dessutom kallt så armarna huttrar i fartvinden, men vägen är helt tom och snart övergår utförsbackarna till brutala uppförsbackar. Sega, långa. Så korsningen vid Floden och asfalt sista vägen till Sörviken där pappa Lars står och tar emot cykeln och erbjuder dricka. Jag springer. Jag ska ju slå Hans-Åke i år. Springer så gott jag kan nedför backen, men det är något fel på benen. De är liksom inte med i matchen. Stolpar. Stapplar nedför backen är nog rättare sagt. Snart övergår även den fina backen i sega långa uppförsbackar upp mot Landsom. En bil kommer åkande efter mig, fylld av Hans-Åke och ett stort antal barn som faktiskt inte skriker "fel håll!" utan "Heja mamma!".

Mållinjen flankeras av åror, tidtagare och hejarklack. 36:49 blir tiden. Tio sekunder bättre än förra året! Hans-Åke ser blek ut. Snart kommer en stark Karin in på upploppet med en tid som är betydligt mer än tio sekunder bättre än förra året. Tävlingsreglerna var förändrade detta år och den som förbättrade sin tid mest från förra året skulle stå som vinnare. Det stod tidigt klart att det inte skulle bli jag. Snart kom även Hanna in på upploppet, följd av Malin, som var upprörd över att ha blivit omkörd av Hanna på cykel och att inte ha slagit Karin. Cina kommer sedan med pigga ben nedför backen, följd av Ann som på ett synnerligen imponerande sätt kapat sin tid med sju minuter, trots graviditet, förlossning och spädbarnsvård det senaste året. Starkt och en värdig vinnare!

Regnet tilltar i styrka, liksom vinden och snart är det dags för herrarnas start. Ronny står på andra sidan och väntar på startskottet, eftersom han ska ro. Han har ingen skräck för mjölkstockning, men en mycket stark vilja att leva vidare även efter denna tävling, varför han skippar simningen och greppar årorna. Pang! Hanna skjuter startskottet och fem herrar kastar sig i vattnet. Åsa och Karin försöker förtvivlat komma ihåg hur man ror en eka. Det är ju vi som ska rädda alla drunknande män i vattnet! Vi får till det till slut och kan klocka herrarna vid uppstigning. Den som imponerar mest är Stefan, som tagit av sig både cyklop, snorkel och simfötter detta år, men ändå ligger Hans-Åke hack i häl med välplacerade crawltag. Den som har störst förbättringspotential är definitivt Anders som inte tycks ta sig framåt. Ronny väljer att lägga sig efter Anders och vänta in honom innan de båda cyklar iväg samtidigt.

Karin och Åsa står redo med målsnöresåror och dubbla tidtagarur och hoppas, hoppas att Hans-Åke ska dröja ytterligare en minut... Hoppas, hoppas. Nej, där kommer han på upploppet! Starkt jobbat. 36:25. Två sekunder sämre än förra året, men dock 24 sekunder före mig. Så nära! Snart kommer Olov in på upploppet och defilerar mållinjen, följd av en rafflande kamp mellan Ronny och Anders, som Ronny tar hem. Snart kommer även Stefan springandes över mållinjen. Ännu ett lyckat kusintriathlon var just avgjort.

Det foto jag helst av allt hade velat ha, är det som aldrig togs, av Stefan som rodde ekan med Anders i fören, iklädd en ljusblå mössa och mönstrad sjal. En obetalbar bild som definitivt hade kunnat visa kylan, vinden och huttrigheten.

I stugan väntade sjutton barn, ett stort antal tävlanden, samt Lars och Elisabeth med världens godaste hamburgare, cheese-cake och kaffe. Diskussionerna gick varma kring hur vi alla ska träna mer till nästa år. Simma rakare, springa fortare, cykla fortare, byta om snabbare...

Tack igen för ett lyckat arrangemang!

onsdag 16 juni 2010

Fjällräven HalvClassic

Vaknar flera gånger under natten av att det smattrar obönhörligen där ute. Massiva mängder vatten timma in och timma ut. När väckarklockan ringer har det inte avtagit. Tvärt om. Ligger en stund och tittar på maken som snusar ned sig ännu djupare i kudden, drar täcket över sig och somnar om med ett leende på läpparna och ett lite ironiskt "Lycka till". Medan jag försöker övertyga mig själv om att det är en riktig höjdaridé att kliva upp och ge sig iväg till Medskogssjön för att springa fem och en halv mil i detta fruktade väder, börjar det skramla på övervåningen. Tord och Anna Karin verkar ha övertygat varandra. Jamen dåså.

Korttröja eller underställströja? Kicki ringer och berättar att hon tar ullfrottéunderställ, vilket helt utesluter kort T-shirt för oss. Det är ju trots allt bara nio grader och ösregn. Underställ och cykeljacka samt knälånga tights får det bli. Två mackor eller tre? Jag tar tre till slut, samt oanade mängder tejp, vaselin och ipren, vis av erfarenhet. Ett par torra strumpor åker också ned, liksom en camelbak full med vatten. Jäklar vad tungt det blev! Kicki kommer som vanligt med sjutton kassar grejor, stickningar och kläder och skor i långa rader, men det mesta blir kvar i hallen på Roddargatan 5.

Snart sitter vi vid starten, tittar ut genom bilrutefönstret och drar oss fortfarande för att utsätta oss för det vi föresatt oss, men till slut finns det ingen återvändo och vi letar rätt på Åsa och Daniel vid starten. Innan dess hinner vi sugträna med Anna Karin som inte fattat att man måste bita för att det ska komma vatten. Plockar på oss påsar med frystorkad gröt och allehanda grytor som dock får följa med Åsas pappa hem igen. Med en karta var i våra förhållandevis små ryggsäckar börjar vi jogga förbi vandrare i olika storlekar. Den gemensamma nämnaren för de flesta är rejäla regnkläder och stora ryggsäckar.

Snart är vi förbi de flesta och kampen om den smala stigen begränsas till att själv få plats, snarare än att försöka hoppa förbi andra.Terrängen är rätt brutal får man nog säga. Stock och sten avlöses av sly och dyngsura kärr. Helt plötsligt en bred stig att sträcka ut på, för att sedan återgå till hard core-terräng. Vrickningsrisken är påtaglig, och vi snubblar fram med höga knäuppdragningar, kilometer efter kilometer. Eftersom terrängen begränsar tempot rätt rejält är det fullt möjligt att prata och ta sig framåt samtidigt. Vi växeldrar och konstellationerna förändras hela tiden vilket gör att man hinner prata länge med alla. Vilken bonus! Det är dessutom alltid någon som har något uppmuntrande att säga, som gör att det aldrig är någon fråga om huruvida det här faktiskt var en riktigt lyckad idé.

Benen. Ett helt eget kapitel. Redan vid den första kontrollen, där kontrollanterna ännu inte fått ordning på materialet och stämplade våra vandringspass med en morakniv istället för stämpel, var benen upprörda. Det där med höga knäuppdragningar har vi inte kommit överens om, protesterar de. Snabbt är de så tunga att det är en stor ansträngning att få dem att lyfta sig över alla hinder. Höger hälsena gör väldigt ont efter en mil och jag försöker förklara för den att det kommer att gå över. Någon annan dag. Vänster knä sällar sig till klagomuren men får samma bistra svar. Det går över. Någon annan dag.

Lite materialproblem uppstår efter vägen. Skosnören som hela tiden löser upp sig, Anna Karins camelbak som kräver enorm lungkapacitet för att få ut något vatten och Tords bröstrem på ryggsäcken som går sönder. Inget allvarligt, men det blir retsamt efter några timmar för de drabbade – likt ett skavsår på ryggen av ryggsäcken, eller ett barr i skon. Det känns märkligt att springa förbi Högbo, Sandviken och Valbo köpcenter. Det ger perspektiv på hur löjligt långt vi faktiskt håller på och springer. De glada hurraropen blir färre och färre, men plötsligt utbrister Kicki: Personbästa på maradistansen! I det ögonblicket är min enda tanke: Fyra kilometer kvar. Det klarar jag.

Stigarna blir finare ju närmare Hemlingby vi kommer och målförväntningarna dallrar i hela gruppen. Vi klarar det här tillsammans. Hur beskriver man känslan av att tillsammans, med armarna om varandra, springa över mållinjen, 46 kilometer senare, sex timmar och åtta minuter senare? Det har ingenting med ösregn och tio grader, smärta eller trasig utrustning att göra. Bara ren och skär glädje.

fredag 7 maj 2010

Perspektiv på tillvaron

Har jag slagit ihjäl mig eller bara brutit alla ben i kroppen? Jag ligger kvar på marken och känner efter, alldeles stilla.- Hur gick det, hörs en ängslig röst någonstans ovanför mig. Barr i munnen. Lyfter långsamt på huvudet och tittar upp. Kicki brister ut i skratt och jag med. Lättnad. Det verkar ha gått bra.

- Men herregud, utbrister hon och tittar på något i mitt ansikte. Nu känner jag också att det är något som verkar leva ett eget liv i min panna! Snabbt som blixten kastar jag mig ned till strandkanten för att lägga pannan i det iskalla vattnet. Kanske, kanske kan det få stopp på den skenande bulan.

Nästa dag får jag en chock när jag ser mig i spegeln. Hela den enorma bulan som vuxit trots tidigt vattenläge har liksom ramlat ned över och under ögat och transformerat sig till ett osannolikt blåöga som vilken boxare som helst skulle avundas. Det är nu den intressanta resan börjar. Jag anar det först när jag går ifrån boxningen denna morgon. Boxarkompisarna skrattar och frågar och skämtar om att de nog ska kunna fixa till ett blåöga på andra sidan också. Skönt avslappnat och helt odramatiskt.

Efteråt, när jag plockar fram stora sminkväskan och försöker dölja blåögat med täckstift visar det sig att det funkar hyfsat, men inte tillräckligt för att det inte ska synas. Folk som möter mig rycker till, men säger inget. Jag vänder bort ansiktet för att de ska slippa se och undra. Helst skulle jag vilja ha en skylt på magen där det står: Jag är medveten om att jag har ett blåöga. Fråga om du undrar.

I varje möte känner jag instinktivt att jag måste förklara mig. Trovärdigt. Någonstans gnager det en oro att någon ska få för sig att jag är ett offer för kvinnomisshandel. Varför då? Män som slår kvinnor, har väl en tendens att slå så att det inte syns? Men jag ser verkligen ut som om jag fått en hård smocka och anstränger mig för att förklara trovärdigt. Jo, jag ramlade i skogen… titta här – det var inte ögat jag slog, utan på sidan om ögat… och jag hade med mig en kompis som kan intyga att det var så här det gick till… Så går jag på, som för att förklara att min man är snäll. Framför allt låter jag så när folk hajar till, men ignorerar min knepiga uppsyn.

Jag ska hålla föredrag för ledningen. Blåögat lyser som bäst denna morgon, två dagar efter kraschen. In kommer VD med sin stålblick som han sveper över rummet, stannar till vid mig där den dröjer en sekund extra, innan han sätter sig ned, synligt störd över hur jag ser ut. Jag säger: Ja, det stämmer. Jag har ett blåöga. Han brister ut i ett skratt som bullrar i hela lokalen och alla andra följer hans exempel. Då kommer frågorna. Lättnad! Vilken ice breaker! Föredraget går hur bra som helst och jag är helt avslappnad. Betydligt mer avslappnad än om jag sett ut som vanligt. Helt grå.

Vad är det som är så laddat med utseendet? Vi kämpar som aldrig förr för att se snygga ut. Snygga, men ungefär lika alla andra. Smink säljs för mångmiljardbelopp varje år till människor som inte vill annorlunda ut på dagen än på natten när de sover. Det är viktigt att man inte sticker ut och har för rött läppstift eller för blå ögonskugga. Lagom ska det vara. När något sticker ut för mycket blir uppmärksamheten stor. Ett blått öga, ett födelsemärke som sitter illa, ett harmynt eller ett ärr som skär genom ansiktet. Hur jag än tänker på vad det är som är så laddat och varför vi är så noga med vårt utseende, kan jag inte svara på frågan. Det enda jag vet är att det är nyttigt för perspektivet att ibland befinna sig utanför normalfördelningskurvan.

onsdag 5 maj 2010

Nyttiga lärdomar för en tävlingsmänniska

Söndag kväll och tennis igen. Kul! Jag hamnar tillsammans med Maria på banan bakom det vita galonskynket, medan de andra spelar tre på förstabanan.

Jag servar. Fegservar. Vinner mitt game och känner mig nöjd. Det här blir en enkel match. Maria har problem med servarna, men de servar som går in, sitter som smäck! Omöjliga att ta. Hon vinner andra game. När det är min tur igen känner jag pressen. Jag måste vinna! Maria ser helnöjd ut på andra sidan och jag blir arg på mig själv över att jag känner mig stressad över 1-1 medan hon känner sig hur lugn som helst.

- Det är verkligen min dag idag, utbrister Maria glatt när det står 5-2. Det är inte hon som har fem och jag två. Nej, det är jag som har fem vunna game och hon har två. Hur nöjd som helst. Det är Maria som får peppa mig för att jag bara får till mes-servar. Själv strålar hon av självförtroende eftersom hon fått in 4-5 servess, medan jag inte fått in något.

Hennes mål med tennisen idag var uppenbarligen inte att vinna, vilket jag kämpar med att förstå. Hon ville få till sina servar och satsade allt på det. För henne spelade det ingen roll att jag vann game efter game, eftersom hon ju fick till sina servar bättre och bättre för varje game. På andra sidan nätet har hon en stackare som inte blir ett uns bättre under den timma som går; som inte vågar chansa alls utan feg-servar och slår säkra bollar hela tiden, utan att försöka tänja det minsta på gränserna. Visst vinner fegisen nästan alla gamen, men vänta bara! Jag är helt säker på att Maria gick hem med ett segervisst leende på läpparna, medan jag faktiskt gick hem med en skrällseger, utan att vara särskillt nöjd. 7-2 blev det till slut.

Jaha, vad lär vi oss av detta? Klara, väl definierade mål. Inte luddiga och övergripande. Fira segrar. Inte bara vinsten, utan framför allt delsegrar. Jag fixar antagligen inte att springa milen under femtio minuter nu, eftersom jag inte tränat på ett halvår. Då måste jag sätta upp delmål för tusan. Tack Maria för lärdomen.

söndag 18 april 2010

Blickars makt

Tio barn på tennisen i morse. Tio föräldrar. En tennisfröken med en ängels tålamod och hennes två medhjälpare som är för unga för att kunna få tio sjuåringar att ställa sig på led eller lyssna på vad de har att säga.

Mammor och pappor på rad längs kanten, ängsligt iakttagande sin egen lilla sjuåring som tjoar runt på plan med stora shorts och strumpor som korvar sig runt smala barnben. Så mycket energi det finns i de där små kropparna! Så mycket glädje och så mycket kraft. En mamma tar tag i sin lille pojke och spänner blicken i honom. Den rymmer så mycket, den där blicken. Trötthet, leda, uppgivenhet. Hon säger argt: Nu lyssnar du på vad fröken säger! I de orden fanns det mycket mer än så. Hon hade lika gärna kunnat säga: Jag är trött på dig, du är hopplös, jag orkar knappt vara din mamma längre, du förstör alltid allting. Nu håller du käften och gör som fröken säger!

En annan mamma sätter sig på huk framför sin sjuåring. Hon säger ingenting men håller i honom en liten stund. Med ett milt tillrättavisande leende på läpparna. Den blick hon ger sin lille pojke följer mig resten av dagen. Den innehåller så mycket kärlek och omsorg om sin lille vilding som flyger omkring på plan med sitt racket i allt annat än forehandposition. Hon hade lika gärna kunnat säga: Jag älskar dig över allt annat i hela världen och kommer att gå genom eld och vatten för din skull om det skulle behövas. Jag förstår att du tycker att det är jättekul att leka med alla kompisarna och att du är uppe i varv, men nu måste du lyssna på tennisfröken och göra som hon säger.

Två sjuåriga vildbattingar med omåttligt mycket energi i sina små kroppar. De går i samma klass och kommer att ha samma läxor och prov framöver. Samma fröknar och kanske samma vänner, men jag förstår redan nu vem av dem som har störst chans att lyckas här i världen. Jag vet ingenting om ekonomi, utbildning eller vem som bor i det finaste huset eller det finaste området, men jag vet att den ena av dessa killar har sin mammas och förhoppningsvis också sin pappas stöd i allt han gör. De kommer att hjälpa honom, stötta och visa rätt. Oavsett vilka projekt han sätter igång vet han att han har ett par hängivna supportrar som tror på honom. Den där blicken utlovade allt detta. Till och med tennisfröken stannade upp i steget och log när hon såg den - så van vid att höra den andra sortens tillrättavisningar från föräldrarna vid tennisplanens kant.

Vad vi säger till våra barn är inte så viktigt egentligen. Det är hur vi säger det och vad vi egentligen menar med det vi säger. Det var vad den mammans blick berättade för mig idag. Jag är henne evigt tacksam utan att hon vet om det, men jag tar med mig lärdomen och lovar att alltid uttrycka Jag älskar dig till mina barn, även när jag inte säger något, eller när jag säger åt dem att lyssna på sin tennisfröken.

lördag 10 april 2010

Hur svårt kan det vara?

I dagens Svd står att läsa om magsäcksoperationer som den enda metoden som fungerar för överviktiga människor som försökt allt. Att jojo-bantningarnas berg och dalbana tar knäcken på dessa människor som bara blir större och större.

Men vad fan, tänker jag. Hur svårt kan det vara? Har jag blivit helt empatilös som inte kan förstå den avgrund dessa smällfeta människor hamnat i? Nej, det har jag inte. Jag kan mycket väl tänka mig in i deras situation som sådan. Att de liksom givit upp vid någon tidpunkt och låtit fetman ta över och att de nu kämpar på olika sätt med att komma tillbaka till en rimlig omkrets.

Jag kan se hur de inte kan låta bli godis och chips fast de vet att de inte borde. Att de snaskar i sig något varje gång de går förbi skafferiet, trots att det är givet att måttbandet kommer att håna dem ännu mer nästa gång det läggs runt midjan. Det har jag inga problem att förstå.

Men att man kan tänka sig att plocka hundra tusen kronor ur sin egen ficka och för den nätta summan betala för en plågsam operation som för evigt stympar kroppen, bara för att vakna upp ur narkosen och ha ett besvärligt liv framför sig där det tar timmar att stoppa i sig mat och där man måste äta små, små portioner av viss mat massor av gånger per dag, eftersom det inte får plats något i den nya magsäcken i en storlek som motsvarar 25% av den medfödda. Det är det jag har oerhört svårt att förstå. Varför inte bara bestämma sig för att äta lika små måltider, lika ofta, men med bibehållen magsäck? Hur svårt kan det vara? Hur illa ute är det med oss människor egentligen? Har vi ingen makt alls över vårt eget beteende längre?

Frågan man ställde sig i reportaget var vem som skulle behöva betala sådana operationer själv och vilka samhället ska ta ansvar för. Mitt svar är: Varje människa som hellre opererar bort 75% av sin magsäck för att de helt saknar självbevarelsedrift borde få betala ingreppet själv. Ge mig gärna ett argument som talar emot min rigida inställning. Jag vill förstå.

onsdag 10 februari 2010

Vinterljus och fågelkvitter

Vilken vinter! Imorse klättrade jag över snövallen (tack igen snöplogen) och tjavade iväg till jobbet i storskorna igen. Minus sex. Bländande vitt överallt. Ljust, trots att det egentligen är alldeles mörkt. På kvällarna är det ljust i sovrummet – inte på grund av grannens lampor eller världens största fullmåne, utan tack vare snön. Fluffig och vit ligger den utanför fönstret och lyser upp tillvaron med självklarhet. Ett ljus som bara kan åstadkommas av mörker och snö. Magiskt. Vinterljus.

På dagarna har fåglarna börjat göra sig hörda. Trots kylan tar de ut våren i förskott. Det obekymrade kvittrandet får den buttraste att dra på smilbanden, den olyckligaste att se ett möjlighet, den argaste att för ett ögonblick släppa alla oförrätter. Kanske till och med Usama där nere i källaren skulle släppa sin argsinta min om han fick höra detta sällsamma fågelkvitter, dämpat av meterdjup snö?


En vinter som denna lämnar ingen oberörd och även om det gnisslas om snöskottning och kyla, tycker jag mig märka en sprittande vinterlycka hos människor jag möter. Alla ser lite friskare ut, hostar lite mindre, ler lite mer. Utan vinter vore våren intet. Utan vinter blir sommaren blek. Jag njuter av snöhögar, fågelkvitter och vinterljus.

fredag 22 januari 2010

När jag blir inbjuden till Oprah

Vi borde väl ha nått fram till framtiden nu. Den där framtiden där varenda människa skulle kunna få 15 minuters berömmelse i Andy Warhols 60-talstes. Vi har nått fram till framtiden, men inte får människor sin kvart i strålkastarljuset inte. Tvärt om blir det svårare och svårare att höras i bruset. Ju fler TV-kanaler det finns, desto färre tittare på varje kanal. Ju fler bloggar som skrivs, desto färre vill läsa varje blogg.

Människor vill uppenbarligen vara kända. Erkända, godkända, underkända – vad som helst, bara de blir kända. Folk blir som galna, klär av sig alla kläder, har sex i direktsändning och öser ur sig hela sin tragiska barndom i sensationslystna TV-program, bara för att få lite berömmelse. Vad är det för märklig drivkraft egentligen? Man ska marknadsföra sig själv, skapa sig ett eget varumärke och bli lycklig, lyckligare lyckligast. Lycklig som i nöjd räcker inte på långa vägar. Framgångsrik ska det vara. Så framgångsrik att så många människor som möjligt vet om hur framgångsrik du är. Det är lycka!

Med det resonemanget har Oprah Winfrey verkligen lyckats. I snart 25 år har hon haft sin pratshow på TV med 20 miljoner tittare bara i USA. Hon har överskridit sin kvart ganska många gånger vid det här laget. Hon har träffat världens alla andra kändisar och tjänar mer pengar än vad man kan räkna. Hon har till och med fler tår på fötterna än vad de flesta andra kan uppvisa. Vad skulle jag prata med henne om?
Jo, när jag, vilken dag som helst får en inbjudan till Oprah Winfrey, tänkte jag kontra med att bjuda henne till mig. Vi kunde packa ryggsäckarna och ta natttåget upp till Gällivare station, där bussen mot Ritsem väntar. Vi plockar fram trangiaköket vid Akkajaures strand och fikar medan vi tittar på kartan och väntar på båten. Kanske måste Oprah nu byta ut sina stilettklackar mot ett par kängor. I samma veva kanske hon får uppleva känslan av lycklig som i nöjd. På andra sidan sjön får vi nog ta och byta ut glitterdräkten mot ett rejält goretex-ställ eftersom det har börjat dugga lite lätt. Kanske vi rent utav kan göra det redan på båten över Akkajaure och ge dräkten och stilettklackarna till den där lilla lappflickan, som kan ha den som utklädningskläder på fjället.

En vecka senare har vi vandrat genom Rapadalen i total fjällycka. Inte lycka som i berömmelse och kändisskap, utan lyckan i att få uppleva jordens vackraste plats, att känna sig liten i en stor vidunderlighet. Den lycka som man aldrig kan få av att ha sex i direktsändning eller dela med sig av sin tragiska barndom med alla som vill lyssna. För det är inte lycka som i att vara STOR och framgångsrik. Det är lyckan av att vara liten i något större.

Och om du någonsin kommer förbi det majestätiska Akka och helt plötsligt ser en liten flicka trippa omkring i skyhöga stilettklackar och glitterdräkt invid renvistet, så vet du vad som har hänt!

lördag 16 januari 2010

Bokslut

Igår fick jag ett mail från kommunen som lyder:


I samband med att vi påbörjat arbetet med kommuns bokslut har vi påminnts om att kommunen lånat ut pengar till Friluftsfrämjandet. Vi ser i vår bokföring att ni har en skuld till oss på 23 000 kronor. Den uppkom för länge sedan. Jag har kopior på inteckningsreverser från 1966 och 1968.

Jag blir orolig. Gör inte kommunen bokslut oftare än vart förtioandra år? Alla andra måste ju göra bokslut varje år. Eller?

För Friluftsfrämjandets räkning är det i alla fall dags för bokslut. Böckerna ska fram, verifikationer granskas och bedömmas; vilka aktiviteter har varit lyckade under året och vilka borde vi ha skippat helt? Konton fylls med debet och kredit. Sida upp och sida ned. På nedersta raden blir det plus eller minus. Ett bra år eller ett dåligt? Varje år gör jag detta bokslut för Friluftsfrämjandets räkning, men hur ofta gör vi bokslut i livet?


Vissa gör bokslut i ålderskrisers spår och granskar kritiskt det liv som gått. Jag har en vän som tar med sig en stor termos kaffe och sätter sig på en vacker plats för årligt bokslut. Klokt att avsätta tid till det och fundera vad året har gett och vad året har tagit. Analysera och lära sig av sina misstag. Det blir inte så laddat när ålderskrisen kommer om man gjort bokslut varje år. När Friluftsfrämjandet går minus ett år är det inte så dramatiskt, eftersom åren av plus är räknade och väger upp ett enstaka minus-år.


Jag gick minus förra året. Att förlora mamma tog knäcken på alla räkenskaper och sorgen över dels förlusten och dels över att pappa står ensam kvar, späddes på ytterligare när pappas bästa vän gick bort i slutet av året. Rejält minus alltså, men jag gör ett bokslut och tar förlusten på 2009. Det här året ska jag göra allt för att det ska bli vinst!

Jag springer

Fåglarna kvittrar som tokiga i den ljusgröna vårskogen och den första morgonsolen strilar in mellan träden. Mjukt inbjudande leder stigen upp mot sjön och jag vill skrika av löparglädje. Benen löper lätt och smidigt och kroppen svarar på varje ökning. Allt stämmer. Jag kan springar hur långt som helst.

Eller, tidig novembermorgon, så mörk och regntung att det är omöjligt att se en meter framför sig. Fem tappra kollegor stretchar vid den regnblöta skogskanten och morgonkylan ryker ur munnarna. Blytunga morgonben som helst hade velat ligga kvar under duntäcket ska springa livet ur sig på hala skogsstigar i långa treminutersintervaller.

Aldrig känns livet mer påtagligt än i språnget. Aldrig är tankarna klarare. Ett steg i taget. Dunk. Dunk. Dunk. Jag springer för att jag måste. Jag är inte jag om jag inte får springa och jag har sprungit i hela mitt liv. Aldrig för att tävla mot andra, men alltid för att tävla mot mig själv. En tävling som jag aldrig kan vinna och därmed borde lägga åt sidan för att ägna mig åt njutandet istället. Ett knä protesterar envetet. Jag gör vad som helst för att få det att fungera igen, och ingen får komma och säga att knät gjort sitt.

För om jag inte får springa så är jag inte jag.

Jag och Haiti

Jag har inte lämnat en enda krona till Haiti.

En fruktansvärd naturkatastrof har inträffat och femtio tusen människor beräknas ha dött. Flera miljoner människor blivit hemlösa och barn står utan föräldrar och hem i ett Port-au-Princeinferno. Jag har sett bilderna. Jag har sett nyheterna, men inte gjort ett endaste dugg.

Istället funderar jag över vad jag ska laga för mat, när jag ska hinna städa eller om veden som jag hämtat under snön hos grannen har torkat tillräckligt för att jag ska kunna göra upp en brasa i öppna spisen.

Är det konstigt att världen ser ut som den gör när den rika världen knappt orkar reagera när hela tillvaron rasar för flera miljoner medmänniskor? Detta är inte en dåres försvarstal. Snarare en dåres bikt. Mitt förhållande till Haiti är minst sagt svalt och ingen är mer förvånad än jag.

För att råda liten bot mot min underlåtenhet skänker jag härmed 200 kronor till Röda Korset, som definitivt har ett bättre förhållande till verkligheten än vad jag har!

fredag 15 januari 2010

Världsdåliga journalister

Sitter och läser om vindkraftverk och förlupna turbinblad på Ny Tekniks hemsida. En av kommentarerna till artikeln, undertecknad Sokrates, börjar så här:








Sokrates – du är säkert en klippa på teknik, men hur gick det med språklektionerna i småskolan?
Gadgeten innehöll ett fel