Vilken aktiv dag...

... och här sitter jag och dricker kaffe i lugn och ro. Isabellah Andersson försöker i skrivandes stund upprätthålla Sveriges heder i EM genom att springa allt vad hon kan under ett par timmar. Samtidigt är min kompis Sara ute och cyklar så fort hon kan i Kalmar triathlon. Upp i ottan och ut i Kalmar sund. 1:25 tog det henne att simma 3,8 kilometer. Så imponerad och så förvånad över att inte hitta henne bland de första tio kvinnorna. Där hittar man förstås inte 40-åriga tanter...

I Davos har Maria startat Swiss Alpine Marathon. 78 alpina kilometer. Och här sitter jag och dricker kaffe. Det gäller att verkligen njuta. Snegla lite på resultatlistan från Kalmar och Swiss (där det inte verkar finnas någon realtidsuppdatering dock), på Isabella på TV och rätt vad det är dra på mig löparskorna och jogga en sväng. Nästa helg är det min tur.

Gruvensamt

Jag vet inte om det finns ett svenskt ord som motsvarar jämtskans gruvensamt, men gruvensam känner jag mig just nu. Om en vecka sitter Gunilla och jag i Vålådalen och går igenom de sista detaljerna inför Vertex. Tre uppförsbackar och lika många nedförsbackar. Hur svårt kan det vara?

Tre backar och 2800 höjdmeter ska avverkas. En, två, tre, ... ettusensjuhundrasextiofem, ... tvåtusenetthundratjugofyra, ... och så vidare. Och det är bara på höjden. På bredden är det 43,000 meter som ska avverkas. En, två, tre, ... tjugoniotusenåttahundratrettisju... Många steg. Tre backar. Upp till Väliste, upp till Hållfjället och sannerligen upp till Ottfjället. Den sista backen, som mest handlar om bergsklättring, när benen redan är så trötta och tunga.

Fast jag vet ju hur underbart, fantastiskt det är att komma upp på det sista krönet där på Ottfjället och blicka ut över den vidunderliga fjällvärlden och veta att det bara är nedför kvar. Att svänga in på de sista kilometrarna innan fjällstationen och målet, där heta badtunnor och massage väntar. Det är värt allt. Varenda steg, varenda meter både i sidled och höjdled.

En vecka kvar.

Kusintriathlon 2010

Morgonen den 25 juli 2010 såg mörk ut. Den soliga eftersmaken från lördagens högsommarväder förtogs snabbt av regntunga moln och tio graders "värme". I Gällö laddade vi med Moa-tårta till frukost innan det bar av till Anders och Malins stuga. Där dallrade det av nervositet i väntan på startskottet. Det är definitivt prestige i Flatanäsets kusintriathlon. Ingen kan säga något annat.

Damstarten gick först och på bryggan stod Anders redo med geväret. I båten spejades det febrilt mot andra sidan där Hanna enligt överenskommelse skulle starta medelst rodd, för att förhindra mjölkstockning för den ammande modern. Ingen Hanna syntes till och vi bestämde oss för att starta på utsatt tid ändå. I vattnet stod fem frusna men taggade deltagare - Cina med våträkt och vi andra utan. Det var ju trots allt tjugo grader i vattnet. Där gick starten!

Fem entusiastiska damer kastade sig handlöst ut i det mörka vattnet och jag stoppade huvudet under vattnet med föresatsen att crawla hela vägen. Varje gång jag kommer upp och andas hör jag en kör av barnaröster som skriker åt mig. Jag hör inte vad de säger eftersom örat direkt åker ned i vattnet igen, men jag förutsätter att de ropar "Heja mamma!". Det gör de inte. De ropar "Fel håll!" Jag är på väg mot campingen och märker det själv efter ett tag när jag tittar upp och hittar målet någon helt annanstans än jag trodde. I en vid båge tar jag mig till målet och kravlar mig upp på land, letandes efter min påse som Stefan lagt ut så fint i regnet.

Torka fötterna, på med strumpor och skor, tröja och byxor ovanpå de blöta simkläderna. Visst ja, cykelnyckeln! På stappliga ben joggar jag upp till cyklarna och känner både Karin och Malin i hasorna. Hanna har dykt upp och står och väntar på att de sista ska komma upp ur vattnet. Hon får köra duathlon istället. Precis som förra året rinner det sjövatten ur näsan hela vägen till Bergvik ungefär. Det blåser dessutom kallt så armarna huttrar i fartvinden, men vägen är helt tom och snart övergår utförsbackarna till brutala uppförsbackar. Sega, långa. Så korsningen vid Floden och asfalt sista vägen till Sörviken där pappa Lars står och tar emot cykeln och erbjuder dricka. Jag springer. Jag ska ju slå Hans-Åke i år. Springer så gott jag kan nedför backen, men det är något fel på benen. De är liksom inte med i matchen. Stolpar. Stapplar nedför backen är nog rättare sagt. Snart övergår även den fina backen i sega långa uppförsbackar upp mot Landsom. En bil kommer åkande efter mig, fylld av Hans-Åke och ett stort antal barn som faktiskt inte skriker "fel håll!" utan "Heja mamma!".

Mållinjen flankeras av åror, tidtagare och hejarklack. 36:49 blir tiden. Tio sekunder bättre än förra året! Hans-Åke ser blek ut. Snart kommer en stark Karin in på upploppet med en tid som är betydligt mer än tio sekunder bättre än förra året. Tävlingsreglerna var förändrade detta år och den som förbättrade sin tid mest från förra året skulle stå som vinnare. Det stod tidigt klart att det inte skulle bli jag. Snart kom även Hanna in på upploppet, följd av Malin, som var upprörd över att ha blivit omkörd av Hanna på cykel och att inte ha slagit Karin. Cina kommer sedan med pigga ben nedför backen, följd av Ann som på ett synnerligen imponerande sätt kapat sin tid med sju minuter, trots graviditet, förlossning och spädbarnsvård det senaste året. Starkt och en värdig vinnare!

Regnet tilltar i styrka, liksom vinden och snart är det dags för herrarnas start. Ronny står på andra sidan och väntar på startskottet, eftersom han ska ro. Han har ingen skräck för mjölkstockning, men en mycket stark vilja att leva vidare även efter denna tävling, varför han skippar simningen och greppar årorna. Pang! Hanna skjuter startskottet och fem herrar kastar sig i vattnet. Åsa och Karin försöker förtvivlat komma ihåg hur man ror en eka. Det är ju vi som ska rädda alla drunknande män i vattnet! Vi får till det till slut och kan klocka herrarna vid uppstigning. Den som imponerar mest är Stefan, som tagit av sig både cyklop, snorkel och simfötter detta år, men ändå ligger Hans-Åke hack i häl med välplacerade crawltag. Den som har störst förbättringspotential är definitivt Anders som inte tycks ta sig framåt. Ronny väljer att lägga sig efter Anders och vänta in honom innan de båda cyklar iväg samtidigt.

Karin och Åsa står redo med målsnöresåror och dubbla tidtagarur och hoppas, hoppas att Hans-Åke ska dröja ytterligare en minut... Hoppas, hoppas. Nej, där kommer han på upploppet! Starkt jobbat. 36:25. Två sekunder sämre än förra året, men dock 24 sekunder före mig. Så nära! Snart kommer Olov in på upploppet och defilerar mållinjen, följd av en rafflande kamp mellan Ronny och Anders, som Ronny tar hem. Snart kommer även Stefan springandes över mållinjen. Ännu ett lyckat kusintriathlon var just avgjort.

Det foto jag helst av allt hade velat ha, är det som aldrig togs, av Stefan som rodde ekan med Anders i fören, iklädd en ljusblå mössa och mönstrad sjal. En obetalbar bild som definitivt hade kunnat visa kylan, vinden och huttrigheten.

I stugan väntade sjutton barn, ett stort antal tävlanden, samt Lars och Elisabeth med världens godaste hamburgare, cheese-cake och kaffe. Diskussionerna gick varma kring hur vi alla ska träna mer till nästa år. Simma rakare, springa fortare, cykla fortare, byta om snabbare...

Tack igen för ett lyckat arrangemang!