När väckarklockan ringde klockan sex var det med blandade känslor jag ramlade ur sängen, vevade runt tandborsten lite i ett ansikte som mer liknade en pandabjörn än en atlet om vi säger så...Karlskoga
badhus öppnade speciellt för oss denna morgon, så att vi skulle kunna få första passet redan klockan sju. Eftersom Cambrex måste utgöra läkemedelsindustrins allra mest simkunniga företag handlade det naturligtvis inte om tantsim med småprat utan hardcore crawl i en halvtimma. Min #lchf-kropp fick bryskt vakna till liv där under ytan.
Efter en välbehövlig skratt- och omelettfrukost (för mig - de andra åt fil och mackor) begav vi oss snabbt iväg till gymet Aero där en bitig man i sina bästa år placerade oss på varsin
roddmaskin och började ge order. Jag som brukar lessna efter fem-tio minuter i en roddmaskin, tyckte att det var riktigt kul. Intervaller, pyramid, biceps, triceps, ben, mage - inte klokt vad man kan göra med en roddmaskin! Och så trött man kan bli på fyra kilometers rodd!
Andningspaus och sedan
TRX. Förvillande likt RedCord men här med mer hopp, puls och mjölksyra. Den bitige mannen var fortfarande med oss och hetsade oss likt rottweilers i våra rep. Det var inte bara jag som skrek rakt ut av mjölksyresmärta :-) Banantillskott på parkeringen. Föga #lchf, men nöden har verkligen ingen lag.
Innebandy. Hur jobbigt kan det vara? Exakt hur jobbigt som helst. En avbytare per lag och laguppdelningen var kanske inte heller helt klarlagd, men byte skedde enbart vid reell nära-döden-upplevelse. Jag skulle nog vilja säga att vi vann, men målsiffrorna sa något helt annat. Jag fick iallafall in ett snyggt mål och då vann jag väl?
Äntligen ett lågintensivt
blowlingpass i Degerfors, där de också öppnat hallen enbart för vår skull. Eller lågintensivt var kanske att ta i, eftersom vi var max två pers per bana, men för mig var det ilska och förbannelse som fick upp pulsen, snarare än själva träningsmomentet. Kul var det iallafall, trots att jag faktiskt kom helt sist!
Lunch! Det var en fnittrig och ganska darrig samling människor som ramlade omkring hemma hos Tord och åt lunch. Moussaka till de vanliga människorna och lax med philadelfiaost till mig, blev en välbehövlig paus och näringstillskott innan det var dags att sätta sig på
cykeln. Återigen. Det här är inte gänget som sätter sig på cykeln och småtrampar sig fram i sakta mak. Fullt ös. Vinden ven och pulsen steg. Låg och drog Anders och AnnaKarin halva vägen men sedan fick de dra den andra halvan. Moa for som en tätting fram och tillbaka i ett tempo som jag inte alls känner igen... medan vi hann tillbaka med några minuters försening.
Ef anfådd Moa höll sedan ett
yogapass som vi inte kan kalla för vila. Det var väldigt skönt, men varenda muskel fick sig en släng av sleven och framför allt blev det återigen sådär otrevligt uppenbart hur stel jag är... Gällde för övrigt alla deltagare utom Kajsa, men iallafall.
Vad gör man när man toktränat hela dagen? Beger sig ut på ett
löppass? Ja, naturligtvis! Off we went med en snabbfotad Anders i täten. Jag hängde på ett bra tag, men nu protesterade kroppen högljutt och ansåg att måttet var rågat. Inga kolhydrater på hela dagen. Bara prestationskrav. Jag fick ge mig. Springa fyra lampstolpar, gå en, springa fyra, gå en...
Nu var det kaffepaus och sedan stod promenad och spinning på agendan, vilket jag blev tvungen att skippa om vi inte skulle komma hem mitt i natten. Men herregud vad kul det var! Och herregud vilka underbara arbetskompisar som tycker att sånt här är kul!
Om jag var trött? Ja. Om jag stupade i säng när jag kom hem? Ja.
Om jag sov som en stock? NEJ! Kroppen brann. Den brinner fortfarande, dagen efter. Vad är det med den? Håller den på att tugga i sig muskler eller vad sysslar den med? Jag vet för lite om kombinationen #lchf och tokträning för att kunna svara på det, men jag ska ta reda på det.
Det enda man kan säga är väl att det är värre för Bin Laden.
Han dog på riktigt.
Vid ingången fanns nänligen denna skylt, som ställde till det för både personal och konsumenter.