Sidor

söndag 28 november 2010

Day 14 – What you wore today

Denna blogguppmaning känns som en upprepning. En bloggupprepning.

Söndag och ledig med massor av snö att pulsa omkring i och försöka förflytta till lämpligare ställen, gör att min klädsel denna dag mest varit mössa, jacka, storskor, dubbla vantar och överdragsbyxor av märket REI, inköpta 1995 och flitigt använda året om i femton år således. Snacka om kvalitet!

På REI hamnade jag av en slump 1995 då lillasysterns dåvarande pojkvän bestämt sig för att jag skulle inhandla klätter-friends åt honom på just REI i Washington, där de var extra billiga. Att de var skrymmande och tunga var inget som bekymrade honom det minsta. Jag minns än idag vilken glädje det var att komma in i den butiken dock. Flera våningar med friluftsgrejor. Allt fanns där! Väl hemma i Sverige igen handlade jag flera gånger därifrån via nätet, vilket ju i sig var ganska tidigt jobbat av dem, men slutligen kom tullen på att folk börjat näthandla och då var det slut på sötbrödsdagarna. Skatten åt upp allt det roliga och därefter har jag inte ens varit in på deras websida.

Jag ska inte berätta historier om resten av klädseln. Det skulle ta länge. OK, en kortversion. Mamma har stickat vantarna. Skorna ser varmare ut än vad de är och jackan är inhandlad på Outlet i Sälen. Mössan fanns en gång för många år sedan i tältet vid Vasaloppsstarten och när man står i begrepp att åka ett Vasalopp finns inget stopp för hur mycket man anser sig kunna handla. Mössan är nog ett av de mer lyckade köpen i det tältet.

En bloggupprepning var det, men utfallet blev iallafall helt annorlunda. Tack och lov.

Day 13 - This week

Tiden går så osannolikt snabbt att det nästan är omöjligt att hålla ordning på en hel vecka, men jag gör ett försök eftersom blogguppmaningen avkräver mig detta.

Det skulle bli en vanlig arbetsvecka där alla är hemma och jag kan pipa iväg tidigt till jobbet och hinna umgås med barnen på eftermiddagen. Just den där biten med att jag kunde åka till jobbet före klockan sex varje dag funkade faktiskt, men snön satte käppar i hjulet för umgägesdelen. Det började nämligen snöa något så osannolikt mycket att hela eftermiddagarna gick åt till att försöka hitta huset bakom resultaten av snöplogens framfart. Barnen lekte i de växande snöhögarna medan den arma modern skottade, svettades, skottade och slet. Det är roligt med snö! Tja, det slutade faktist inte att snöa förrän på söndagen och då var det mesta översnöat.

I övrigt har pappan hittat en bil som han anser att familjen får plats i och som vi fått låna hem över helgen. Hans argument för bilen är skrämmande lika bilhandlarens och hans min över min totala dissning av bilen var identiska med bilhandlarens på frågan om vi gillade lånebilen. Jag misstänker faktiskt en komplott.

Jennie fick tillbaka sina barn efter 68 dagar i socialens klor. Det var nog den största händelsen denna vecka egentligen. Det sprutade glädjetårar överallt och förbittringstårar riktade mot socialen, som verkligen uppvisat sin mest inkompetenta sida under denna långa tid.

Två utvecklingssamtal i skolan avklarade och på jobbet går det också bra. Icke! Alla mina projekt verkar vara i skottlinjen för åtminstone någon, som gör allt för att sätta dem i sank. Det tar massor av energi och som ett mantra har jag upprepat för mig själv: Det är bara ett jobb. Det är bara ett jobb. Det är bara ett jobb.

Världen har fått ett nytt ord att peta in i alla världens SAOL:er. Twaining. Träning på Twitter. Varannan dag kämpar vi på med fler och fler armhävningar, situps och utfallssteg. En vacker dag kanske magrutorna tittar fram, även om det verkar rätt osannolikt för tillfället. Själva krockkudden kanske måste bort för att de ska synas?

Sjukgymnasten har slutligen konstaterat att vi nog får ge upp det här med att försöka få ordning på mitt knä medelst utfallssteg och vila. Två år senare kom vi fram till det och nu inväntar jag en remiss till Sabbatsbergs sjukhus för magnetröntgen och vidare åtgärder som förhoppningsvis leder till våldsamt hållbara knän...

Så kom helgen varpå pappan reste till Kina och ersattes med Gunilla. Vilken fruktansvärd tragedi att hon flyttat härifrån! Stora mängder vin och brasved passerade revy medan livet analyserades in i detalj och nattimmarna övergick i morgontimmar.

Första advent innefattade allt från tennisträning, julmarknad, snöskottning, läxor och allehanda adventsljusstakar i varenda fönster. En vecka gick och lämnade ett vitt skimmer över sig.

fredag 26 november 2010

Day 12 - What's in your bag

Ända sedan Åke Nordin introducerade Fjällräven Kånken 1978 har jag burit ryggsäck.

Där de flottare kompisarna kommer med snygga handväskor, kommer jag dragandes med min ryggsäck, full med bra-att-ha-grejor. Ibland tömmer jag den och blir alltid lika förvånad över hur mycket skit jag samlar på mig. Den sväljer ju en del och ofta hittar jag allt från cykellås och träningskläder till stenar som barnen släpat med sig och viktiga papper som blivit kvar i ryggan istället för att betalas eller något annat klokt.

En sådan här dag, hade jag behövt tre saker i väskan: Datorn, telefonen och en frukostmacka. Nu kommer uppräkningen av de fynd man kan hitta där:
  • 3,86 Zloty
  • 2,5 pennor
  • 3 plastpåsar
  • 1 roll-on
  • Ett USB-minne
  • En hemmanyckel
  • En telefon
  • En karta ipren
  • Visitkort från Hotel Swing i Krakow
  • Ett knallrosa klistermärke från Photomic
  • Läppglans
  • En frukostmacka
  • En liten ängel
  • Kort till B-hallen på Jernvallen
  • Mina egna visitkort med fel telefonnummer på
  • 6 biobiljetter - oanvända!
  • En att-göra-lista
Japp, då fick jag den genomgången och städad. Det tackar vi blogguppmaningen för!

torsdag 25 november 2010

Day 11 - Your siblings

Karin föddes bokstavligen i farstun, så vid två års ålder hade jag redan varit med om en förlossning. Jag har fått berättat för mig att jag blev djupt besviken eftersom jag trott att det skulle komma ut en cykel. Fyra år senare dök Hanna upp, men då var jag sex och hade bättre koll på förväntningarna.

Syskon är det bästa föräldrar kan ge till sina barn. Jag fick två och tacksamheten över dessa två systrar är större än jag kan beskriva i en bloggpost. De finns där när det blåser och när solen skiner och det finns snart inget vi inte gått igenom tillsammans. Hanna, som ju var rätt meningslös när hon var liten - ja, hon var inte ens tio när jag flyttade hemifrån - har vuxit upp och blivit världsbäst att göra saker med. Skida över Grönland och sova i tält i minus trettio till exempel. Karin och jag har nästan gjort allt tillsammans. Vi fortsätter med det.

Världens bästa systrar finns 40 mil bort, men ändå alltid nära. Det finns inga bättre vänner.

onsdag 24 november 2010

Day 10- What I wore today

Funderar ibland på hur mycket tid och kraft människor lägger på sin klädsel och har en krypande känsla av att andra människor har full koll - inte bara på vad de själva ska ha på sig, utan även på vad jag har på mig och vad jag hade igår...

Antagligen är det inte så. Man blir förvånad över hur lite folk bryr sig om hur andra människor ser ut. Jag har ett lysande exempel på det från jobbet. Jag var ute och sprang på lunchen och efter duschen hade jag bråttom för att hinna äta innan nästa möte. Så fortsatte dagen och när jag kom hem frågade min dotter direkt: "Mamma, har du gått omkring så där på jobbet? Med blusen ut och in?". Ingen hade sagt något och det hängde lappar både i nacken och på sidan. Knapparna ut och in - utan tvekan uppenbart.

Nästa dag ställde jag några kollegor mot väggen och frågade varför de inte sagt åt mig. Tror ni att de hade sett något? Näe. Alla har fullt upp med sitt eget och märker knappt om någon kommer utan kläder.

Så därmed är det dags att berätta vad jag har på mig idag. Svarta strumpor, vita jeans - så vita att de konkurrerar med snödrivorna utanför - bruna skor och en cerise tröja med rosa och vita rutor på från Benetton. Ganska fin faktiskt.

tisdag 23 november 2010

Day 09 - My Believes

Dagens blogguppmaning ska handla om vad jag tror på. Här kommer de fem saker som först slog mig när jag såg rubriken.
  1. Barns klokskap
  2. Att kvinnor är starkare än män
  3. Att alla människor klarar så otroligt mycket mer än de tror
  4. Enchinaforce. Eller rättare sagt Röd solhatt.
  5. Att man blir en gladare människa av att le - även om tvingar fram ett leende.

Vissa rätt knäppa saker egentligen, men dock de jag kom att tänka på först. Tron på människors lika värde och att man ska behandla andra människor som de vill bli behandlade känns inte som jag behöver skriva. Det är självklart, liksom att de tio budorden är bra att hålla sig fast vid. Jag kan däremot inte säga att man stenhårt och fast ska hålla sig inom lagens råmärken, eftersom det verkligen inte stämmer överallt här i världen. Ja, det blir inte bättre. Sorry!

måndag 22 november 2010

Day 08 - A moment

Ett ögonblick. Ja, det är otroligt vad som kan hända på ett ögonblick. En bil som inte märker barnet som springer ut i vägen för att hämta en boll, en kär mor som får en stroke och inte finns mer, ett barn som föds eller ett oväntat telefonsamtal. Ögonblick som förändrar livet. Dramatik och brutala förändringar som ställer allt på ända.

Sedan finns det mindre brutala ögonblick som inte förändrar världen ett dugg, men som får dig att tänka i andra banor. Något som någon säger, något som du själv kommer på. Odramatiskt för världen, men nog så stort för den enskilda människan.

På tennisplan händer det ofta sådana ögonblick, som andra inte ens märker, men som påverkar mig. Jag kommer till insikt om många stora saker på mina tennisträningar. Som den med servarna och den med blickarna. Igår hade jag ett nytt ögonblick att lägga till handlingarna som ett sådant viktigt ögonblick.

För ungefär en månad sedan spelade vi dubbel och jag spelade tillsammans med en kvinna som inte tar våra tennisträningar som träningar utan på fullt allvar. Hon blir galen när hon förlorar och vid det här tillfället låg vi rätt mycket under. Då började hon skälla på mig. Högt inför de andra. Förnedring på hög nivå i stil med: Får man byta partner? Det är för ojämnt, jag vill inte spela med henne. Osv. Jag blev sämre och sämre och kunde till slut inte ta en enda boll.

Gången efter ville jag inte spela alls. Skyllde på knät. Självförtroendet i botten. Ytterligare en vecka senare gick jag dit för att jag visste att hon inte skulle komma. Jag bad alla om ursäkt över hur kass jag var på tennis och stackars den som skulle drabbas av att spela med mig. Jag vann varenda game mot den som jag spelade mot, och inte förrän på slutet av matchen kunde jag börja tänka positivt.

Så igår. Jag visste att hon skulle vara där och kände självförtroendet dala i snabb takt. En ängel frågade om jag ville spela singel med henne så första halvtimman blev fredad, men efter det kom den fruktade kvinnan över på vår sida och ville spela singel. Min ängel sjappade och lämnade en trasa till Åsa kvar. Hon vann första game. Lätt. Andra game vann jag! Helt otroligt och jag bortförklade det med tur och fick en smärre chock när hon sa: Det var ditt game. Du spelade skitbra. Det var då det där ögonblicket kom. När jag slutade fegserva och började satsa. Jag visste ju att hon skulle vinna, men det gjorde inget. Inget alls! För mig blev det en halvtimma helt utan prestige. Det lilla lilla erkännandet ändrade på hela min inställning. Det säger en del om min självkänsla, jag vet och jag blir ledsen över att konstatera det, men det där var ett viktigt steg på vägen. Ett ögonblick. Helt obetydligt för världen. Viktigt för mig.

söndag 21 november 2010

Day 07 – Your best friend

Direkt när jag såg rubriken för dagens blogguppmaning fick jag instinktivt panik. En konstig panik som jag först hade svårt att förstå, men som jag efter ett tag insåg härrörde sig från barndomen när alla som inte hade en bästis var ufon och värda allt förakt.

Jag ville vara bästis med Annika som var tuffaste tjejen i klassen och ibland fick jag vara med henne, men alltid på hennes villkor och när hon var på det humöret. Inte var vi bästisar precis. Till min stora sorg. Istället fanns där Anna, som struntade högaktningsfullt i de tuffa tjejerna i klassen och som det alltid var kul att vara med. Helt bekymmersfri och med en integritet som vem som helst borde avundas henne. Tillsammans välte vi berg och var oövervinnerliga.

Försöker tänka på vem som är min bästa vän idag. Det är inte Anna, Vi växte ifrån varandra. Det är inte Susanne, en annan Anna, David, Jonny eller Peter heller - bästisarna från gymnasiet och ända upp i 25-årsåldern. Det är kanske inte ens är världens bästa Helena eller världens bästa Mia, eller Jenny - alla tre helt underbara människor som jag träffar för sällan men när vi väl ses är det precis som om vi setts varenda dag. Inget finns emellan som stör.

De älskade systrarna är det förstås. Och Anna - den tredje Anna. Såklart. Och Tord. Och Gunilla, och Åsa och Kicki. Förstås. Alla har en given plats i mitt hjärta och jag kan inte välja ut en av dem. Jag har kommit ifrån den där panikkänslan från låg- och mellanstadiet när man skulle ha en bästis. Jag har flera och jag älskar dem allihop.

Day 06 - Your day

Denna blogguppmaningspost gäller för igår. Det är för svårt att skriva ett blogginlägg om en dag som ännu inte passerat.

Som vanligt vaknade jag lite för tidigt för mitt eget bästa, eftersom de flesta barnen började rumstrera runt vid sju. Tystnad på morgonkvisten är inte deras främsta gren. Klev upp och för ovanlighetens skull hade jag inget pressat morgonschema utan kokade mig en kopp thé och satte mig i favoritfåtöljen och flanerade planlöst mellan nyheter, twitter och facebook innan det var dags att ufodra hungriga ungar som skulle iväg på innebandy.

Tack och lov hade jag ingen bakläxa i Berghskursen Interactive communication denna vecka så att jag kunde kasta mig över själva läxan, vilken behandlade Content and digital PR. Kursen är grymt bra på att få mig att tänka lite långsiktigt och ifrågasätta i princip allt. Det tog några timmar att få till en hyffsad inlämningsuppgift med sökordsanalyser och funderna över strategier för bloggosfären.

Lunchen fick för dagen bli köttfärssås och spagetti av köpt nötfärs för ovanlighetens skull. Älgfärs i all ära, men nötfärs är definitivt mer lättflörtad. Dessutom hade den en fantastisk effekt på min städiver. Helt plötsligt hade garaget städats, trainern fanns på plats med cykeln monterad och alla tolv (!) cyklarna i ordning bland tält, liggunderlag, sovsäckar, takbox, spadar och allt däremellan. Två trappor upp hittade min städiver nya utmaningar, i en tioårings kaos. Innan någon egentligen fattat hur det gått till, hade ungen ett helt skinande rent rum.

Plötsligt var det dags att samla ihop de äldsta barnen och åka iväg till Gävle på Harry Potter och Dödsrelikerna del ett. Hur underbart är det inte att sjunka ned i biomörkret med popcorn och förväntansfulla barn och bara bli road? Jag var lite besviken på filmen men det berodde bara på att jag hade för höga förväntningar.

Hem igen i snöslasket för att stryka kläder och piffa till mig lite. Det var ju dags för finmiddag med inneskor två hus bort. Premiär för att låta barnen vara barnvakt till varandra. Vi tänkte att det skulle bli en stel tillställning, men det visade sig vara helt fel. Felaktiga förväntningar igen. Andra gången för dagen, men det är roligare när det är åt det här hållet. Riktigt trevligt var det och maten var fantastisk. Kom sent i säng och barnen hade haft en toppenkväll.

Så blev den dagen. Ganska normal i sin hektiskhet, men kanske inte helt normal i typen av aktiviteter.

fredag 19 november 2010

Day 05 – Your definition of love

På banan igen, med blogguppmaningen. Min definition av kärlek. Hoppla.

Det finns ingen starkare kärlek än den till sina barn, tänker jag. Oavsett hur mycket man älskar sin man eller hustru kan den kärleken aldrig mäta sig med den till barnen. Men definition...

Tänker också på känslan när man ser mycket gamla människor som levt ihop nästan hela livet och vandrar fram, hand i hand och bara älskar varandra. Deras kärlek har förstås övergått till något utöver vad jag kan förstå. Den är antagligen starkare än den till deras barn, eftersom barnen vuxit upp och lever sina egna liv. Men definition...

Att hjärtat hoppar över ett slag när man tänker på personen? Att man känner doften av den personen bara genom att tänka på honom/ henne? Att man längtar ihjäl sig, nästan, när man är ifrån varandra? Att man åtminstone teoretiskt skulle simma över ett helt hav för den personens skull? Är det en definition på kärlek? Ja, det är iallafall min definition av kärlek.

Day 04 – What you ate today

Missade en dag igår. Undrar vad man får för straff? Jag kör två idag istället.

Hm. Hur gör man ett blogginlägg om mat spännande? En sån här dag dessutom. Jag skulle vilja berätta om hur jag botaniserade på Östermalmshallen och valde ut de allra läckraste råvarorna och tillagade en fantastisk sjurättersmiddag som jag sedan bjöd mina närmaste tio vänner tillsammans med vinet som jag nogsamt valt ut efter att ha konsulterat senaste Allt om Mat.

Istället var det så här: Åt frukost med barnen till stearinljusets sken innan de flesta begav sig till skolan. Fil, flingor och juice. Hade sedan möte här hemma eftersom lillen var hemma från skolan för femte dagen i rad och det började bli ohållbart att avhålla sig från möten. Kaffe, thé och en C-vitamin slank ned innan det var dags för lunch med lillen. Rester från igår, toppat med en god sallad.

Telefonmöte med collaboration-gänget och sedan var det dags att hämta den andra sjuåringen på skolan och åka och handla innan dagens första #twaining-del tog vid; det vill säga träning på Twitter. Var därmed tvungen att förbereda maten innan så det blev tandorikyckling och ris. Föga upphetsande och föga likt den där önskningen som jag inledde inlägget med, men en vanlig dag i ett vanligt liv. Så blev det!

onsdag 17 november 2010

Day 03 - Your parents

Dagens blogguppmaning handlar om föräldrar. Mina föräldrar.

- Varför har du alltid så bråttom, grät väninnan vid min mammas kista på begravningen för ett år sedan. Min mamma hade bråttom i livet och bråttom att dö.

Kanske verkar det konstigt att jag inleder ett blogginlägg om mina föräldrar med att tala om döden, när det är livet som ska behandlas, men den där brådskan är något som genomsyrar min familj. På gott och ont. Min man brukar säga att hela familjen är som små gnagare som rusar runt och förbrukar oss själva på nolltid. Det är en egenskap som vi barn har ärvt av båda föräldrarna och som vi antagligen för vidare till våra egna barn.

Jag anser att föräldrars viktigaste uppdrag är att ge barnen kärlek, vettiga värderingar och en tro på att de ska klara sig här i livet. Ja, förutom det självklara - mat, tak över huvudet och hela, rena kläder. Det har mina föräldrar gjort bra. Hur medvetet de uppfostrat oss till självständiga personer som tror att det mesta är möjligt känns oklart, men det är iallafall resultatet. Inget gnäll och kämpa på nu är sånt som sitter i ryggmärgen. På gott och ont, precis som det där med brådskan. Att be om hjälp är helt enkelt överkurs.

Jag har en far som fixar allt. Mina barn säger att morfar är världens bästa på att snickra, på att laga trasiga grejor och på att hugga ned träd. Han fixar allt, även om vägen till tillfixat ibland är lite krokig. Som när han ordnade så att hela bostadsrättsföreningen i Vasastan blev svart efter att ha klippt av fel elsladd. Bagateller. Det löser sig alltid. Världens bästa pappa.

Barnen säger också att mormor är världens bästa. Det är hon. Hon är visserligen inte fysiskt hos oss längre, men i tanke och samtal är hon fortfarande med oss hela tiden. Världens bästa mamma och mormor.

tisdag 16 november 2010

Day 02 – Your first love

Ett blogginlägg om min första kärlek... Tänker så det knakar, men svaret måste bli Håkan.

Det började redan första dagen i första klass. Den väna lilla fröken kallade in vaktmästaren i klassrummet och bad honom såga av benen på tre bänkar och tre stolar och ställa dem längst fram. Därefter blev jag, Håkan och Susanne kommenderade att sätta oss på dessa pygméplatser, eftersom vi var så korta i rocken. Fruktansvärt pinsamt, redan i första klass. Håkan, som nu är närmare två meter lång, hade vid tillfället lika stora fötter som jag och ungefär samma längd som jag och Susanne - det vill säga inte så mycket att skriva hem om. Tycke uppstod hur som helst i vår yttersta förnedring.

Åren gick och vissa tjejer trädde imponerande snabbt in i puberteten och skaffade sig äldre killar på löpande band, medan jag mest tävlade med killarna i vem som låg först i matteboken. Någon av dessa mer utvecklade tjejer bjöd in till party, vilket i stora drag gick ut på att det skulle dansas tryckare och lekas ryska posten. Läskigt som tusan, men snart var det en trend och alla blev ihop med alla. Det här var väl i fyran och jag förstod inte riktigt vitsen med att vara ihop, men alla som inte var ihop med någon var konstig. Därför blev jag ihop med Håkan. Förstås.

Därmed får dagens blogguppmaning, dag 2, tillägnas Håkan.

måndag 15 november 2010

Day 01 - Introduce yourself

Läste idag Sara Ödmarks fina beskrivning av sig själv i hennes blogg Älskade Dumburk och kan förstås inte låta bli att hänga på en utmaning. Trettio blogginlägg på trettio dagar. Jag som inte har tid att sova, äta, jobba eller motionera. Det är bara att göra.

Det kanske är den allra lättaste beskrivningen av den som är jag. Jag säger ja till utmaningar. Stora som små. Två Vasalopp på en vecka, femtio armhävningar om dagen eller ett blogginlägg om dagen i trettio dagar. Det går inte att motstå. Jobbar med mig själv för att inte säga ja till alla uppdrag på jobbet eftersom jag redan har för många, men allt verkar ju så kul. Om bara jag fick slippa tidsrapportering, budgetuppföljning och fakturakontering. Överskattade detaljer om man frågar mig. Instruktionsböcker är andra oviktigheter som jag kan gå över berg för att slippa konfronteras med, medan jag blir galen på människor som inte klarar av att skriva ihop ord som ska skrivas ihop.

Jag har läst imponerande många A-kurser på Uppsala universitet. Helt plötsligt fick jag nog av pluggandet och tvärslutade läsa. Var arbetslös i en vecka och helt säker på att jag aldrig skulle få ett endaste jobb, men sedan dess har jag aldrig lidit brist på arbete. När jag var trettio trodde jag att jag inte skulle få några barn. När jag fyllde 35 hade jag fyra stycken.

Så där går det på. Lite hipp som happ. Försöker ibland styra upp mig privat med tidplaner, att-göra-listor och långsiktiga målsättningar, men det är som att begå på våld på mig själv. Jag ser till att barnen har med sig gympakläder och fika på rätt dagar och jag försöker verkligen vara strukturerad på jobbet, men det bor en anarkist i mitt väsen som kräver sin rätt till spontanitet. Flexibilitet kan man säga om man är på det humöret.

Morgonpigg, social, tidsoptimist på lång sikt och tidspessimist på kort, vilket leder till att jag alltid är i tid till möten, men alltid överskattar vad jag ska hinna göra. Det är nog jag i korta drag.

Ja, och här kommer listan på inlägg som uppmaningen ska behandla:
Day 01 – Introduce yourself
Day 02 – Your first love
Day 03 – Your parents
Day 04 – What you ate today
Day 05 – Your definition of love
Day 06 – Your day
Day 07 – Your best friend
Day 08 – A moment
Day 09 – Your beliefs
Day 10 – What you wore today
Day 11 – Your siblings
Day 12 – What’s in your bag
Day 13 – This week
Day 14 – What you wore today
Day 15 – Your dreams
Day 16 – Your first kiss
Day 17 – Your favorite memory
Day 18 – Your favorite birthday
Day 19 – Something you regret
Day 20 – This month
Day 21 – Another moment
Day 22 – Something that upsets you
Day 23 – Something that makes you feel better
Day 24 – Something that makes you cry
Day 25 – A first
Day 26 – Your fears
Day 27 – Your favorite place
Day 28 – Something that you miss
Day 29 – Your aspirations
Day 30 – One last moment
Gadgeten innehöll ett fel