Sidor

fredag 7 maj 2010

Perspektiv på tillvaron

Har jag slagit ihjäl mig eller bara brutit alla ben i kroppen? Jag ligger kvar på marken och känner efter, alldeles stilla.- Hur gick det, hörs en ängslig röst någonstans ovanför mig. Barr i munnen. Lyfter långsamt på huvudet och tittar upp. Kicki brister ut i skratt och jag med. Lättnad. Det verkar ha gått bra.

- Men herregud, utbrister hon och tittar på något i mitt ansikte. Nu känner jag också att det är något som verkar leva ett eget liv i min panna! Snabbt som blixten kastar jag mig ned till strandkanten för att lägga pannan i det iskalla vattnet. Kanske, kanske kan det få stopp på den skenande bulan.

Nästa dag får jag en chock när jag ser mig i spegeln. Hela den enorma bulan som vuxit trots tidigt vattenläge har liksom ramlat ned över och under ögat och transformerat sig till ett osannolikt blåöga som vilken boxare som helst skulle avundas. Det är nu den intressanta resan börjar. Jag anar det först när jag går ifrån boxningen denna morgon. Boxarkompisarna skrattar och frågar och skämtar om att de nog ska kunna fixa till ett blåöga på andra sidan också. Skönt avslappnat och helt odramatiskt.

Efteråt, när jag plockar fram stora sminkväskan och försöker dölja blåögat med täckstift visar det sig att det funkar hyfsat, men inte tillräckligt för att det inte ska synas. Folk som möter mig rycker till, men säger inget. Jag vänder bort ansiktet för att de ska slippa se och undra. Helst skulle jag vilja ha en skylt på magen där det står: Jag är medveten om att jag har ett blåöga. Fråga om du undrar.

I varje möte känner jag instinktivt att jag måste förklara mig. Trovärdigt. Någonstans gnager det en oro att någon ska få för sig att jag är ett offer för kvinnomisshandel. Varför då? Män som slår kvinnor, har väl en tendens att slå så att det inte syns? Men jag ser verkligen ut som om jag fått en hård smocka och anstränger mig för att förklara trovärdigt. Jo, jag ramlade i skogen… titta här – det var inte ögat jag slog, utan på sidan om ögat… och jag hade med mig en kompis som kan intyga att det var så här det gick till… Så går jag på, som för att förklara att min man är snäll. Framför allt låter jag så när folk hajar till, men ignorerar min knepiga uppsyn.

Jag ska hålla föredrag för ledningen. Blåögat lyser som bäst denna morgon, två dagar efter kraschen. In kommer VD med sin stålblick som han sveper över rummet, stannar till vid mig där den dröjer en sekund extra, innan han sätter sig ned, synligt störd över hur jag ser ut. Jag säger: Ja, det stämmer. Jag har ett blåöga. Han brister ut i ett skratt som bullrar i hela lokalen och alla andra följer hans exempel. Då kommer frågorna. Lättnad! Vilken ice breaker! Föredraget går hur bra som helst och jag är helt avslappnad. Betydligt mer avslappnad än om jag sett ut som vanligt. Helt grå.

Vad är det som är så laddat med utseendet? Vi kämpar som aldrig förr för att se snygga ut. Snygga, men ungefär lika alla andra. Smink säljs för mångmiljardbelopp varje år till människor som inte vill annorlunda ut på dagen än på natten när de sover. Det är viktigt att man inte sticker ut och har för rött läppstift eller för blå ögonskugga. Lagom ska det vara. När något sticker ut för mycket blir uppmärksamheten stor. Ett blått öga, ett födelsemärke som sitter illa, ett harmynt eller ett ärr som skär genom ansiktet. Hur jag än tänker på vad det är som är så laddat och varför vi är så noga med vårt utseende, kan jag inte svara på frågan. Det enda jag vet är att det är nyttigt för perspektivet att ibland befinna sig utanför normalfördelningskurvan.

onsdag 5 maj 2010

Nyttiga lärdomar för en tävlingsmänniska

Söndag kväll och tennis igen. Kul! Jag hamnar tillsammans med Maria på banan bakom det vita galonskynket, medan de andra spelar tre på förstabanan.

Jag servar. Fegservar. Vinner mitt game och känner mig nöjd. Det här blir en enkel match. Maria har problem med servarna, men de servar som går in, sitter som smäck! Omöjliga att ta. Hon vinner andra game. När det är min tur igen känner jag pressen. Jag måste vinna! Maria ser helnöjd ut på andra sidan och jag blir arg på mig själv över att jag känner mig stressad över 1-1 medan hon känner sig hur lugn som helst.

- Det är verkligen min dag idag, utbrister Maria glatt när det står 5-2. Det är inte hon som har fem och jag två. Nej, det är jag som har fem vunna game och hon har två. Hur nöjd som helst. Det är Maria som får peppa mig för att jag bara får till mes-servar. Själv strålar hon av självförtroende eftersom hon fått in 4-5 servess, medan jag inte fått in något.

Hennes mål med tennisen idag var uppenbarligen inte att vinna, vilket jag kämpar med att förstå. Hon ville få till sina servar och satsade allt på det. För henne spelade det ingen roll att jag vann game efter game, eftersom hon ju fick till sina servar bättre och bättre för varje game. På andra sidan nätet har hon en stackare som inte blir ett uns bättre under den timma som går; som inte vågar chansa alls utan feg-servar och slår säkra bollar hela tiden, utan att försöka tänja det minsta på gränserna. Visst vinner fegisen nästan alla gamen, men vänta bara! Jag är helt säker på att Maria gick hem med ett segervisst leende på läpparna, medan jag faktiskt gick hem med en skrällseger, utan att vara särskillt nöjd. 7-2 blev det till slut.

Jaha, vad lär vi oss av detta? Klara, väl definierade mål. Inte luddiga och övergripande. Fira segrar. Inte bara vinsten, utan framför allt delsegrar. Jag fixar antagligen inte att springa milen under femtio minuter nu, eftersom jag inte tränat på ett halvår. Då måste jag sätta upp delmål för tusan. Tack Maria för lärdomen.
Gadgeten innehöll ett fel