Sidor

måndag 27 september 2010

Världens sämsta kundbemötande

En liten tioårig son med 20 kronor i veckopeng, sparade och sparade sina pengar för att slutligen få köpa en efterlängtad iPod Touch på Mediamarkt eftersom den var billigast där. Lyckan var total och spel efter spel laddades ned i den nya, fina iPoden, som behandlades som vore den gjord av skiraste kristall.
En vacker dag gick iPoden inte att ladda. Det gick bra att spela spel på den om sladden satt i, men inte annars. Till sonens stora glädje kunde föräldrarna berätta om konsumentköplagen och garanti och den kära ägodelen lämnades in på service, där en till synes förtroendeingivande servicekille tittade på den medan vi var kvar och kunde konstatera mjukvarufel, varpå grundligare service skulle behövas.
I förvissning om att sonens iPod nu var i tryggt förvar väntade vi med spänning på att få den tillbaka. Några veckor senare piper det till i telefonen och följande meddelande visas: "Bästa kund, de ungefärliga kostnaderna för er order uppgår till ca 1767,00 skr." Inget mer. Försökte förstås svara på sms:et, vilket inte gick, varpå sonens ömma fader traskade in på Mediamarkt för att reda ut missförståndet.
Vattenskada, hävdade killen som för tillfället huserade i den tragiska del av varuhuset som går under benämningen Service. Den ömme fadern trodde inte sina öron, eftersom han visste att iPoden vårdats som ett barn och att den dessutom aldrig vistats utomhus, men lämnade Mediamarkt i chocktillstånd.
Någon vecka senare ringer Christer från Mediamarkt och undrar hur vi ska ha det. Vi har tre alternativ: Låta service skrota iPoden, betala 330 kronor för att få tillbaka den i trasigt skick, eller betala 1,767 kronor för en hel iPod, som dock blivit av med alla de spel som sonen laddat upp i den. På frågan om varför vi ska betala för något som fortfarande är trasigt får jag det fantastiska svaret: Du skrev på ett papper. Det står väldigt finstilt att vi kommer att ta betalt för att titta på produkten. Skratta eller gråta?
Eftersom jag numer vet hur osannolikt enkelt det är att se på en iPod Touch om den är vattenskadad, är förfarandet synnerligen märkligt. Den egna servicekillen kontrollerade produkten ingående utan att hitta något anmärkningsvärt. Därefter skickar Mediamarkt produkten i post (?) någon annanstans, varpå den plötsligt uppvisar utlöst vätskeindikator och garantin är satt ur spel.
Sonen gråter. Modern är arg. Fadern är fortfarande chockad. För första gången i livet är det dags att kontakta Konsumentombudsmannen.

söndag 26 september 2010

Ett rop på hjälp

Vaknade kallsvettig härom morgonen efter en jobbig dröm, där jag liksom av misstag anmält mig till ett fruktansvärt terränglopp på 5,8 mil utan att ha tränat och utan att ha någon som helst utrustning med mig. Väckarklockan skonade mig från startskottet. Undrar vilken analys Freud skulle ha gjort av den drömmen.

Saken är ju den att den 30:e juli nästa år, går Swiss Alpine Marathon av stapeln. 7,8 alpina mil i trakterna kring Davos. Jag har bestämt mig för att stå på startlinjen; ett beslut som föddes ur den totala frustrationen efter ett brutet Vertex Fjällmarathon. Efter det har imponerande sega förkylningar avlöst varandra och Swiss har liksom förskjutits långt bak i medvetandet i en slags slö dimma. Så även när förkylningarna skrämts på flykten har träningen bestått av myslöpning i skogen med en likaledes dekadent kollega som inte heller fått upp farten.

Den brutala drömmen väckte mig ur denna villfarelse om att livet är en lek och att träning endast ska utföras när man verkligen har lust och då i ett trevligt tempo. Paniken kryper sig på och det är ju bara att sätta igång! På en gång. Vem gör ett träningspass till mig så att jag är stark och extremt uthållig den 30 juli nästa år? Det enda kravet är att det inte får ingå en enda påse Vitargo carboload. Någon?

tisdag 21 september 2010

Valet mellan pest och kolera

Det blev morgon den 20 september 2010 och Sverige vaknade upp till en ny verklighet, med Sverigedemokraterna i vågmästarroll mellan de trygga politiska blocken, som inte nämnvärt skiljer sig mellan varandra. Visst finns det skillnader; framför allt rent ideologiskt, men verkligheten klämmer lätt ihop utrymmet för ideologiska skillnader när det väl gäller.

Ilska, besvikelse och uppgivenhet var de känslor som dominerade min hjärna när jag fladdrade igenom nyheter, twitterflöde och en och annan blogg på måndagsmorgonen. Hur är det möjligt att vi låtit ett främlingsfientligt parti få nästan sex procent av våra röster? Hur jävla dumma är folk? Maria Wetterstrand ger Reinfeldt kalla handen och säger att hon aldrig kan tänka sig stödja ett parti utan miljöpolitik; ett parti som utförsäkrar sjuka människor. Ett omänskligt parti.

Men Maria, vad är alternativet? Blir det mänskligare av att Alliansen tvingas söka stöd hos Sverigedemokraterna i varje fråga? Knappast troligt. Förhoppningsvis vaknar Sverige upp ur chocken snart och inser att det är dags att kavla upp armarna och börja jobba. Det finns en anledning till missnöjet. Hitta det. Åtgärda. Det finns en anledning till att var femte förstagångsväljare inte gick och röstade. Hitta den anledningen. Åtgärda. Inse att skillnaderna mellan Miljöpartiet och Alliansen inte alls är så stora. Samarbeta. Svälj stoltheten, Maud, och släpp in Maria i samarbetet. Det finns bara vinster. Det blir svårt att förbise Sverigedemokraterna hädanefter, men låt oss gemensamt se till att de får så lite utrymme som möjligt. OK?

söndag 19 september 2010

Ambvivalens

Aldrig har väl en valrörelse varit hetare än i år? Eller är det förflyttningen från tidningsmediet till de sociala medierna som gör det så påtagligt och nära?

Politikerna blir personer - ja, åtminstone de som vaknat upp och upptäckt kraften i sociala medier. Nästan samtidigt som Fredrick Federley blir nedslagen mitt i valdebatten, finns det statusuppdateringar på Twitter och bloggar. Snart finns han där själv och berättar från sjukhuset, följt av otaliga kommentarer från oroliga "followers". Självklart känns en sådan politiker mer personlig än den som bara omtalas i tredje person i pressen.

Alla partier finns på Twitter idag. Även Jimmie Åkesson har vågat sig dit, men naturligtvis inte förstått mediet. Han följer tio personer och beskriver sig själv så här: Vi gillar SVERIGE och det som är SVENSKT. Det är det bästa! 26 statusuppdateringar. Nej, naturligtvis har han inte förstått. Han är ju Sverigedemokrat.

Jag kräks av Sverigedemokraterna och tar bestämt avstånd ifrån dem på alla tänkbara sätt. Inte minst på Twitter. Ändå hajade jag till över Expressens förstasida idag, där tidningen tar avstånd till ett politiskt parti som hotar tippa över det trygga och välkända i höger mot vänster. Jag känner mig otroligt ambvivalent inför detta. Vad som helst, bara SD inte blir vågmästare säger hjärtat. Samtidigt skaver förstasidan som ett ganska stort gruskorn i demokratin och det fria ordet.

Det blir ett ovanligt spännande val och antagligen har de sociala medierna spelat en vågmästarroll denna gång. Må SD falla i glömska och samtidigt: må det fria ordet få frodas.

Ambvivalens.

söndag 12 september 2010

Det blev inget

Nej, det blev inte det. Och tack och lov för det. Vaknade på lördag morgon med snor i hela huvudet, hosta i hela lungorna och förkylningskänsla i hela systemet. Samt en stor uppgivenhet. Hur länge kan en förkylning hänga sig kvar? Eller är det flera förkylningar som följer på varandra?

Fredagsmorgonen vilade i total dimma som Staffan och jag joggade oss igenom. Riktigt skönt och kroppen kändes helt OK. Staffan var tröttare än jag och det bästa var att vi redan var färdigstretchade och klara när morgongänget kom utklampandes för sina intervaller, kvart över sju. På eftermiddagen skulle jag hålla föredrag för en massa människor i hela företaget om social collaboration och kände mig helt enkelt som en snorigt vrak. Igen.

Nej, något Stockholm halvmarathon blev det inte i år och tack och lov för det. Sprang en mil idag och var nära döden flera gånger. Nu är det bara att börja om igen. Man kanske ändå skulle fundera på en karriär som snuvig soffpotatis?

fredag 3 september 2010

Medialt utrymme efterlyses

När jag sprang Lidingöloppet 2007 sprang jag en timma och åtta minuter snabbare än Renata Chlumska.

Ja, det är sant. Hon bestiger Mount Everest hur lätt som helst och paddlar runt hela världen utan att blinka, men jag sprang ifrån henne rätt rejält.

Och det var ju kul, ända tills jag slog upp Svenska Dagbladet, DN, Expressen och Aftonbladet nästa dag, där hon hade fått allt utrymme i världen att beskriva hur ont hon hade i knät och att hon bara gick Lidingöloppet för att det var en del i Klassikern. Vad fan! När man kollar i resultatlistorna från 2004, när jag gick Lidingöloppet för att jag hade ont i knät men ändå var med för att det var en del i Klassikern, ser det bara ut som om jag var riktigt långsam. Tittar man efter Renata i resultatlistorna tänker man genast: - Ja, just ja, hon var ju skadad.

Varför gnäller jag över stackars Renata helt plötsligt? Jo, för att jag ska springa Stockholm Halvmarathon om en vecka och jag vill gärna att alla som möjligtvis läser resultatet från Stockholm halvmarathon ska tänka: - Ja, just ja, hon har ju varit svårt förkyld och dessutom haft ont i hälsenan! Är det OK? Jag tror nämligen inte att jag kommer att ha tillfälle att beskriva det i dags- och kvällstidningarna tyvärr...
Gadgeten innehöll ett fel