Sidor

tisdag 30 augusti 2011

Världens kortaste VAB

Man blir ju så rädd när barnen blir sjuka! Imorse ringde åttaåringen klockan halv nio och var hur ynklig som helst. Pratade med fröken som var orolig eftersom han hade så uppenbart ont i magen. Jag skyndade mig förstås dit och blev själv väldigt orolig för han hade så ont att han inte kunde gå. Svetten rann av smärta och jag tänkte AKUTEN!

Staplade upp den lille kvidande kroken på pakethållaren och ledde varsamt cykeln med den ömtåliga lasten hemåt. När vi nästan var framme:

Nils: Mamma, jag kanske kan gå själv nu.
Jag: Känns det lite bättre?
Nils: Det känns faktiskt helt bra!
Jag: OK, men ska vi gå in och ta lite fika så du får känna efter ordentligt?
Nils: Nej, Då missar jag ju gympan! Kom igen nu mamma, så åker vi tillbaka till skolan!

Kom således tillbaka till jobbet innan någon märkt att jag försvunnit. Så ska en VAB attackeras! När jag hämtade ville fröknarna säkerställa att jag inte tyckte att de ringt i onödan, och jag ville säkerställa att de inte tyckte att jag var en dålig mor som lämnade tillbaka barnet till skolan, men faktum var ju att ungen hade galet ont i magen och att det gick över helt på nolltid. Vi var rörande överens om att det var en ganska lyckad form av VAB.

fredag 26 augusti 2011

Orkanen Irene

Svischade in i hemmet som orkanen Irene efter jobbet och började tokstäda. Inte nog med det. Barnen fick sig också en släng av sleven och blev bryskt tvingade att städa sina rum, plocka ur matkassar och akta sig för alla grejor som flög omkring runt runt i orkanens kölvatten.

Nu pustar jag ut på altanen med en välsignad kopp kaffe och undrar hur mina barn står ut med mig egentligen. Tänk tanken. Chefen reser sig hastigt upp på fredag eftermiddag och bestämmer att nu ska alla släppa allt de har för händerna, för nu ska vi göra en kommunikationsplan för radioaktiv stålbearbetning. Allihop. NU! Allt som medarbetarna själva valt att lägga sin tid på skulle plötsligt vara en fet felprioritering.

Ungefär så måste det ju te sig för mina stackars barn, som kommit hem från skolan efter en hård första vecka, bara för att mötas av en obegriplig människa som på ett synnerligen brutalt sätt bestämt sig för att alla ska städa. Bara för att vi får gäster om en timma. Lille N som plötsligt fann sig panikartat städande ihop alla barnens träningskläder: Mamma, vill du att de ska tro att vi är en välstädad familj? Ja, man kan ju fråga sig.

söndag 21 augusti 2011

Tips från cykelcoachen

"Hög kadens, låt cykeln hitta vägen, sitt ned i sadeln, titta bara på stigen där du ska köra - inte på allt läskigt runt ikring. Växla ofta och håll ganska hög fart." Tips från coachen i mountainbikespåret. Jag insåg ju efter Cykelvasan att jag behövde en coach och idag var första passet.

Sitter nu på altanen och njuter i augustisolens bleka strålar efter en ganska lång runda med superproffset Åsa S. Hon kör över stock och sten i ett rasande tempo, medan den här Åsa hänger efter som en liten nervös vante som inte ens vågar klicka i skorna när det blir lite steningt.

Vad är jag rädd för? Jag blir galen på mig själv när jag kliver av och går förbi steniga partier. Visserligen höll jag på att ramla ned i en å idag, men det var inte för att jag körde för snabbt, utan för att jag bromsade precis när jag kom upp på den såphala bron över. Jag ramlade också på ett ställe, men inte för att jag körde galet snabbt, utan tvärt om - för att jag saknade styrfart precis när stigen svängde 90 grader. Suck.

När sanningen ska fram är det ingen cykelcoach jag behöver, utan en psykolog, som kan förklara för mig varför jag är rädd för att cykla mountainbike, men inte tvekar inför att hoppa fallskärm, klättra uppför höga berg eller dyka i de djupaste av hav.

Det positiva med dagens runda är att jag inte kände dödsångest en enda gång. Ej heller blodsmak i munnen av skräck. Däremot är det knappast normalt att kliva av cykeln och gå, redan innan det tagit stopp... Ett steg i taget på min recovery-resa...

lördag 20 augusti 2011

Det var en gång...

... en familj, som hade väldigt många barn och alla barnens kompisar försökte ständigt och jämt överträffa varandra med de mest fantasifulla födelsedagskalasen. Som alla vet är det förenat med dödsstraff om en förälder skulle glömma bort ett födelsedagskalas, och därför går varje förälder ständigt omkring lite nervös över att drabbas av denna fruktade glömska och råka ut för barnens missaktning.

Denna morgon slängde den ömma modern ett öga på kylskåpskaoset och såg till sin oförblommade skräck att ett födelsedagskalas var i analkande. Samma dag, en knapp timma senare! Ishockeykalas. En iskyla spred sig i den ömma modern som insåg att present saknades, skridskorna låg i ide och dess storlekar antagligen inte alls hade någon likhet med barnens fötter, att hon själv skulle vara någon annanstans precis den tiden då kalaset börjde och att sonen inte alls hade förstått allvaret i situationen.

Det här var den sedelärande berättelsen om en moder som tappat greppet redan innan skolstarten. Det gick bra den här gången, men hur går det nästa gång? Där inte mycket som talar för att hon någonsin kommer att bli en bättre människa med bättre ordning på så viktiga saker som födelsedagskalas och skostorlekar, men kanske kan den här berättelsen hjälpa dig som inte riktigt sjunkit lika djupt?

onsdag 17 augusti 2011

Hur det gick egentligen

Eftersom det blev två blogginlägg innan Cykelvasan kom jag mig inte för att skriva efteråt. Men här kommer iallafall en återgivning av vad kloka människor skulle ha kallat för ett stölleprov.

Njöt i fulla drag av att köra ensam upp mot Sälen och av att strosa omkring på Lindvallentorget utan en blekaste aning om vad helgen skulle ha att erbjuda. Fick min nummerlapp och handlade bussbiljett för att säkerställa att jag skulle slippa cykla tillbaka från Mora till Sälen på lördag kväll. Twittrade ihop mig med Håkan och Jens och sedemera även Johannes, Gunnar och Sara. De finns på riktigt.

På lördag morgon var det en nervös samling twittrare som tramsade omkring i stugan. Vissa packade ned imponerande mängder power bars, gel, tabletter och sportdryck, medan jag smög ned en påse paranötter i min rygga. Och vatten.

Att Gustav Larsson, Ida Ingemarsdotter och många andra som orättvist nog fick starta först, inte heller är mountainbikecyklister, gör inte automatiskt att vi hamnar i samma division. Innan jag startade i mitt 25:e startled hade de nästan redan gått i mål, medan jag blev mer och mer nervös, kissnödig, hungrig och rädd. Vad gjorde jag där?! Starten gick och alla i min startgrupp körde om mig redan i första backen. Orutinerat, tänkte jag. De kommer krokna strax och då susar jag bara förbi dem. Lätt. Efter tre kilometer körde jag om den förste med punka och det kom att bli många fler. Jag borde ha tränat på att byta slang...

Den skräck som kunde anas i mina ögon i nedförsbackar, på grusvägar och överallt där det var sten och bök, var överväldigande. Medan dödsföraktande människor från senare startled flög förbi mig i de trassligaste av nedförsbackar, höll jag krampaktigt i bromsarna och längtade efter slät och nylagd asfalt. Jag borde ha tränat på att cykla mountainbike... Jag borde ha hållt mig till landsvägscykling...

Kort sammanfattning av loppet:
  • Snyggast i Smågan
  • Risigast i Risberg - övergav utan omsvep #lchf-kosten och kastade mig över blåbärssoppan.
  • Väldigt förvånad i Everstberg - bara hälften kvar!
  • Instängd i Oxberg, för då hade kreti och pleti hamnat i spåren. Både 4,5-an och 3-milagänget, bestående till stor del av små barn och överviktiga tanter, hade då startat och drev omkring till synes helt planlöst i spåren. Jag hade kraft kvar och jag hade nästan hunnit lära mig cykla mountainbike, men spåret var fullt av blåbär.
  • Piggast i målet - 5:13 h senare.

Jag borde ha kört snabbare i början...

Solen sken hela dagen och det var hur kul som helst. Nu vet jag att nio mil i skogen är långt och långsamt, att Gustav Larsson och Ida Ingemarsdotter visst kan cykla mountainbike och att det inte alls går lika långsamt för dem, att jag orkar mer än jag tror och att jag måste skaffa mig en mountainbike-coach.

Sen vet jag också att twittermänniskor finns på riktigt och om jag får dra alla över samma kam överträffar verkligheten dessutom dikten - om twitter får passera som dikt. Nästa år står vi där igen. Det är jag helt säker på!

torsdag 11 augusti 2011

Lyckoruset

Idag är det torsdag och två dagar kvar till Cykelvasan. Kom på mig själv med att sitta och fånle stort för mig själv idag när jag insåg att jag ju har en guldsemester framför mig!

Efter lunch imorgon sätter jag mig i min redan packade bil, svänger förbi Statoil och köper en stor latte, bränner på stereon på högsta volym och kör alldeles ensam upp till Sälen där jag får träffa världens trevliga människor i dagarna tre; god mat, vin och bara kul. Det enda jag måste göra är att cykla nio mil. Kan jag väl!

Visst, absolut kan man hitta mer vältränade personer än just mig på startlinjen på lördag, men vad gör väl det? Jag får väl hålla på så länge jag vill? En friluftsdag mellan Sälen och Mora är väl aldrig fel. Hur skönt som helst. Till och med vädret ska ju bli fint.

Vid lunchbordet idag berättade jag för mina arbetskamrater om den fantastiska husmorssemestern som väntar mig och min stackars chef såg ut som en brevlåda. Hennes mest framträdande kommentar var:

- Jag är väldigt noga med att uppfostra mina döttrar att aldrig dela med sig av telefonnummer, adress eller något personligt på nätet. Och vad gör du? Flyttar in i en liten stuga med folk du bara känner från Internet! Ge mig lösenorden till datorn innan du åker. Hälften av de där människorna kan ju vara massmördare!

Jag älskar min chef. Verkligen, men det känns ändå hårt att det är datorn hon känner sig mest oroad över. Själv är jag helt övertygad om att jag har en guldhelg framför mig!

tisdag 9 augusti 2011

Ambvivalent

Det är dags för Cykelvasan på lördag. Idag är det tisdag och här sitter jag och dricker vin i godan ro. Har inte cyklat på en dryg vecka och dessutom har jag ont i knät.

Var det någon som sa kolhydratuppladdning? Nej, Low carb high fat #lchf heter det. Det där som inte innehåller just några kolhydrater. Går säkert utmärkt att köra nio mil cykel utan kolhydrater i depåerna, eftersom jag ju har testat det så många gånger. Eller nä.

Vad håller jag på med? Har jag ställt in sadeln enligt konstens alla regler? Har jag massor av mil i benen? Har jag kondis och benstyrka som en häst? NEJ på alla frågor. Jag har inte ens haft vett att känna mig nervös ännu. Nio mil är ju bara tre varv runt sjön korta varvet. Eller till Gävle och tillbaka fyra gånger. Just ja, fast på sliriga stockar och skitvassa stenar...

Jag vet i ärlighetens namn inte ens var jag ska bo. Det är sant. Det enda jag vet är att jag ska bo, där jag nu ska bo, tillsammans med fyra-fem personer som jag aldrig träffat i levande livet, utan som jag hittat på Twitter. Seriöst? Tja, det känns som det lilla problemet just nu. Mycket kan man säga om den här tanten, men särskilt planerad är hon inte. Det här med kontrollbehov är inget som slagit mig med full kraft precis.

Började kolla i resultatlistan från förra året för att få en känsla för hur lång tid det kommer att ta. Det verkar kunna ta lång tid. Eller kort tid, beroende på hur snabbt man cyklar... Gissar på mellan 4,5 och 5 timmar. Under fem får det banne mig ta.

Det regnar i Sälen, det regnar i Mora och det regnar säkerligen hela vägen däremellan. Blött och lerigt kommer det att vara. För tillfället ser jag mest fram emot lördagskvällen med hela twittergänget samlat i stugan så att vi kan prata om dagens upplevelser som var leriga och blöta men vad bra det gick för alla! Och vad roligt det var!
Gadgeten innehöll ett fel