Sidor

tisdag 30 augusti 2011

Världens kortaste VAB

Man blir ju så rädd när barnen blir sjuka! Imorse ringde åttaåringen klockan halv nio och var hur ynklig som helst. Pratade med fröken som var orolig eftersom han hade så uppenbart ont i magen. Jag skyndade mig förstås dit och blev själv väldigt orolig för han hade så ont att han inte kunde gå. Svetten rann av smärta och jag tänkte AKUTEN!

Staplade upp den lille kvidande kroken på pakethållaren och ledde varsamt cykeln med den ömtåliga lasten hemåt. När vi nästan var framme:

Nils: Mamma, jag kanske kan gå själv nu.
Jag: Känns det lite bättre?
Nils: Det känns faktiskt helt bra!
Jag: OK, men ska vi gå in och ta lite fika så du får känna efter ordentligt?
Nils: Nej, Då missar jag ju gympan! Kom igen nu mamma, så åker vi tillbaka till skolan!

Kom således tillbaka till jobbet innan någon märkt att jag försvunnit. Så ska en VAB attackeras! När jag hämtade ville fröknarna säkerställa att jag inte tyckte att de ringt i onödan, och jag ville säkerställa att de inte tyckte att jag var en dålig mor som lämnade tillbaka barnet till skolan, men faktum var ju att ungen hade galet ont i magen och att det gick över helt på nolltid. Vi var rörande överens om att det var en ganska lyckad form av VAB.

fredag 26 augusti 2011

Orkanen Irene

Svischade in i hemmet som orkanen Irene efter jobbet och började tokstäda. Inte nog med det. Barnen fick sig också en släng av sleven och blev bryskt tvingade att städa sina rum, plocka ur matkassar och akta sig för alla grejor som flög omkring runt runt i orkanens kölvatten.

Nu pustar jag ut på altanen med en välsignad kopp kaffe och undrar hur mina barn står ut med mig egentligen. Tänk tanken. Chefen reser sig hastigt upp på fredag eftermiddag och bestämmer att nu ska alla släppa allt de har för händerna, för nu ska vi göra en kommunikationsplan för radioaktiv stålbearbetning. Allihop. NU! Allt som medarbetarna själva valt att lägga sin tid på skulle plötsligt vara en fet felprioritering.

Ungefär så måste det ju te sig för mina stackars barn, som kommit hem från skolan efter en hård första vecka, bara för att mötas av en obegriplig människa som på ett synnerligen brutalt sätt bestämt sig för att alla ska städa. Bara för att vi får gäster om en timma. Lille N som plötsligt fann sig panikartat städande ihop alla barnens träningskläder: Mamma, vill du att de ska tro att vi är en välstädad familj? Ja, man kan ju fråga sig.

söndag 21 augusti 2011

Tips från cykelcoachen

"Hög kadens, låt cykeln hitta vägen, sitt ned i sadeln, titta bara på stigen där du ska köra - inte på allt läskigt runt ikring. Växla ofta och håll ganska hög fart." Tips från coachen i mountainbikespåret. Jag insåg ju efter Cykelvasan att jag behövde en coach och idag var första passet.

Sitter nu på altanen och njuter i augustisolens bleka strålar efter en ganska lång runda med superproffset Åsa S. Hon kör över stock och sten i ett rasande tempo, medan den här Åsa hänger efter som en liten nervös vante som inte ens vågar klicka i skorna när det blir lite steningt.

Vad är jag rädd för? Jag blir galen på mig själv när jag kliver av och går förbi steniga partier. Visserligen höll jag på att ramla ned i en å idag, men det var inte för att jag körde för snabbt, utan för att jag bromsade precis när jag kom upp på den såphala bron över. Jag ramlade också på ett ställe, men inte för att jag körde galet snabbt, utan tvärt om - för att jag saknade styrfart precis när stigen svängde 90 grader. Suck.

När sanningen ska fram är det ingen cykelcoach jag behöver, utan en psykolog, som kan förklara för mig varför jag är rädd för att cykla mountainbike, men inte tvekar inför att hoppa fallskärm, klättra uppför höga berg eller dyka i de djupaste av hav.

Det positiva med dagens runda är att jag inte kände dödsångest en enda gång. Ej heller blodsmak i munnen av skräck. Däremot är det knappast normalt att kliva av cykeln och gå, redan innan det tagit stopp... Ett steg i taget på min recovery-resa...

lördag 20 augusti 2011

Det var en gång...

... en familj, som hade väldigt många barn och alla barnens kompisar försökte ständigt och jämt överträffa varandra med de mest fantasifulla födelsedagskalasen. Som alla vet är det förenat med dödsstraff om en förälder skulle glömma bort ett födelsedagskalas, och därför går varje förälder ständigt omkring lite nervös över att drabbas av denna fruktade glömska och råka ut för barnens missaktning.

Denna morgon slängde den ömma modern ett öga på kylskåpskaoset och såg till sin oförblommade skräck att ett födelsedagskalas var i analkande. Samma dag, en knapp timma senare! Ishockeykalas. En iskyla spred sig i den ömma modern som insåg att present saknades, skridskorna låg i ide och dess storlekar antagligen inte alls hade någon likhet med barnens fötter, att hon själv skulle vara någon annanstans precis den tiden då kalaset börjde och att sonen inte alls hade förstått allvaret i situationen.

Det här var den sedelärande berättelsen om en moder som tappat greppet redan innan skolstarten. Det gick bra den här gången, men hur går det nästa gång? Där inte mycket som talar för att hon någonsin kommer att bli en bättre människa med bättre ordning på så viktiga saker som födelsedagskalas och skostorlekar, men kanske kan den här berättelsen hjälpa dig som inte riktigt sjunkit lika djupt?

onsdag 17 augusti 2011

Hur det gick egentligen

Eftersom det blev två blogginlägg innan Cykelvasan kom jag mig inte för att skriva efteråt. Men här kommer iallafall en återgivning av vad kloka människor skulle ha kallat för ett stölleprov.

Njöt i fulla drag av att köra ensam upp mot Sälen och av att strosa omkring på Lindvallentorget utan en blekaste aning om vad helgen skulle ha att erbjuda. Fick min nummerlapp och handlade bussbiljett för att säkerställa att jag skulle slippa cykla tillbaka från Mora till Sälen på lördag kväll. Twittrade ihop mig med Håkan och Jens och sedemera även Johannes, Gunnar och Sara. De finns på riktigt.

På lördag morgon var det en nervös samling twittrare som tramsade omkring i stugan. Vissa packade ned imponerande mängder power bars, gel, tabletter och sportdryck, medan jag smög ned en påse paranötter i min rygga. Och vatten.

Att Gustav Larsson, Ida Ingemarsdotter och många andra som orättvist nog fick starta först, inte heller är mountainbikecyklister, gör inte automatiskt att vi hamnar i samma division. Innan jag startade i mitt 25:e startled hade de nästan redan gått i mål, medan jag blev mer och mer nervös, kissnödig, hungrig och rädd. Vad gjorde jag där?! Starten gick och alla i min startgrupp körde om mig redan i första backen. Orutinerat, tänkte jag. De kommer krokna strax och då susar jag bara förbi dem. Lätt. Efter tre kilometer körde jag om den förste med punka och det kom att bli många fler. Jag borde ha tränat på att byta slang...

Den skräck som kunde anas i mina ögon i nedförsbackar, på grusvägar och överallt där det var sten och bök, var överväldigande. Medan dödsföraktande människor från senare startled flög förbi mig i de trassligaste av nedförsbackar, höll jag krampaktigt i bromsarna och längtade efter slät och nylagd asfalt. Jag borde ha tränat på att cykla mountainbike... Jag borde ha hållt mig till landsvägscykling...

Kort sammanfattning av loppet:
  • Snyggast i Smågan
  • Risigast i Risberg - övergav utan omsvep #lchf-kosten och kastade mig över blåbärssoppan.
  • Väldigt förvånad i Everstberg - bara hälften kvar!
  • Instängd i Oxberg, för då hade kreti och pleti hamnat i spåren. Både 4,5-an och 3-milagänget, bestående till stor del av små barn och överviktiga tanter, hade då startat och drev omkring till synes helt planlöst i spåren. Jag hade kraft kvar och jag hade nästan hunnit lära mig cykla mountainbike, men spåret var fullt av blåbär.
  • Piggast i målet - 5:13 h senare.

Jag borde ha kört snabbare i början...

Solen sken hela dagen och det var hur kul som helst. Nu vet jag att nio mil i skogen är långt och långsamt, att Gustav Larsson och Ida Ingemarsdotter visst kan cykla mountainbike och att det inte alls går lika långsamt för dem, att jag orkar mer än jag tror och att jag måste skaffa mig en mountainbike-coach.

Sen vet jag också att twittermänniskor finns på riktigt och om jag får dra alla över samma kam överträffar verkligheten dessutom dikten - om twitter får passera som dikt. Nästa år står vi där igen. Det är jag helt säker på!

torsdag 11 augusti 2011

Lyckoruset

Idag är det torsdag och två dagar kvar till Cykelvasan. Kom på mig själv med att sitta och fånle stort för mig själv idag när jag insåg att jag ju har en guldsemester framför mig!

Efter lunch imorgon sätter jag mig i min redan packade bil, svänger förbi Statoil och köper en stor latte, bränner på stereon på högsta volym och kör alldeles ensam upp till Sälen där jag får träffa världens trevliga människor i dagarna tre; god mat, vin och bara kul. Det enda jag måste göra är att cykla nio mil. Kan jag väl!

Visst, absolut kan man hitta mer vältränade personer än just mig på startlinjen på lördag, men vad gör väl det? Jag får väl hålla på så länge jag vill? En friluftsdag mellan Sälen och Mora är väl aldrig fel. Hur skönt som helst. Till och med vädret ska ju bli fint.

Vid lunchbordet idag berättade jag för mina arbetskamrater om den fantastiska husmorssemestern som väntar mig och min stackars chef såg ut som en brevlåda. Hennes mest framträdande kommentar var:

- Jag är väldigt noga med att uppfostra mina döttrar att aldrig dela med sig av telefonnummer, adress eller något personligt på nätet. Och vad gör du? Flyttar in i en liten stuga med folk du bara känner från Internet! Ge mig lösenorden till datorn innan du åker. Hälften av de där människorna kan ju vara massmördare!

Jag älskar min chef. Verkligen, men det känns ändå hårt att det är datorn hon känner sig mest oroad över. Själv är jag helt övertygad om att jag har en guldhelg framför mig!

tisdag 9 augusti 2011

Ambvivalent

Det är dags för Cykelvasan på lördag. Idag är det tisdag och här sitter jag och dricker vin i godan ro. Har inte cyklat på en dryg vecka och dessutom har jag ont i knät.

Var det någon som sa kolhydratuppladdning? Nej, Low carb high fat #lchf heter det. Det där som inte innehåller just några kolhydrater. Går säkert utmärkt att köra nio mil cykel utan kolhydrater i depåerna, eftersom jag ju har testat det så många gånger. Eller nä.

Vad håller jag på med? Har jag ställt in sadeln enligt konstens alla regler? Har jag massor av mil i benen? Har jag kondis och benstyrka som en häst? NEJ på alla frågor. Jag har inte ens haft vett att känna mig nervös ännu. Nio mil är ju bara tre varv runt sjön korta varvet. Eller till Gävle och tillbaka fyra gånger. Just ja, fast på sliriga stockar och skitvassa stenar...

Jag vet i ärlighetens namn inte ens var jag ska bo. Det är sant. Det enda jag vet är att jag ska bo, där jag nu ska bo, tillsammans med fyra-fem personer som jag aldrig träffat i levande livet, utan som jag hittat på Twitter. Seriöst? Tja, det känns som det lilla problemet just nu. Mycket kan man säga om den här tanten, men särskilt planerad är hon inte. Det här med kontrollbehov är inget som slagit mig med full kraft precis.

Började kolla i resultatlistan från förra året för att få en känsla för hur lång tid det kommer att ta. Det verkar kunna ta lång tid. Eller kort tid, beroende på hur snabbt man cyklar... Gissar på mellan 4,5 och 5 timmar. Under fem får det banne mig ta.

Det regnar i Sälen, det regnar i Mora och det regnar säkerligen hela vägen däremellan. Blött och lerigt kommer det att vara. För tillfället ser jag mest fram emot lördagskvällen med hela twittergänget samlat i stugan så att vi kan prata om dagens upplevelser som var leriga och blöta men vad bra det gick för alla! Och vad roligt det var!

söndag 24 juli 2011

Årets mest prestigefyllda tävling avgjord

Då var det dags igen för årets höjdpunkt; det prestigefyllda eventet Flatanäsets kusintriathlon som avgjordes för tredje året i rad.

Gällöfalangen ställde detta år upp en imponerande styrka, trots att både Ronny och Mats vek ned sig, medan Sörviksfalangens uppställning varit intakt sedan premiären 2009. Som vanligt blev det si och så med sömnen natten innan eftersom jag hade fullt sjå att köra igenom banan i huvudet och jag kände på mig att det skulle bli en strid på kniven i år. Hanna är stark som ett lokomotiv och betydligt bättre tränad än jag detta år och mitt enda trumfkort var ju simningen. OM jag skulle klara att komma iväg med cykeln innan hon kom upp ur vattnet fanns en chans att jag skulle klå henne.

På damernas startlinje stod förutom Hanna och jag även kontrahenterna Karin och Malin, Ann, Cina och imponerande nog, Ebba, 12 år. Hennes närvaro satte extra press på de andra. Att bli slagen av en tolvåring kändes säkerligen som ett föga attraktivt scenario.

Adrenalinhalten vid (absolut inte på) bryggan var ovanligt hög och när hagelskottet genljöd över Landsomfjärden kastade sig sju hysteriska simmare ut mot vassen. Jag hade tyvärr glömt att träna på det där med att simma rakt och till min fasa klev Hanna upp ur vattnet endast 45 sekunder efter mig. Yr var jag också, men eftersom Hanna hade andnöd och bröstsmärtor kändes min yrsel hanterbar där jag stapplade upp mot cykeln med en korvig tröja hastigt dragen över simkläderna. Blodsmak redan innan jag nådde cykeln.

Träffade en stackars tant på grusvägen mot Bergvik. Hon såg förvirrad ut redan när jag kom flygande med tungan vid knäna och jag kan tänka mig att hennes förvirring ökade med antalet cyklister senare på banan. Sneglade bakåt och såg Hanna tidigt, så jag låg i allt vad jag hade. När hon gick förbi mig strax innan Sörviken gav jag helt oväntat upp! Blev HELT desillusionerad och samtidigt förbannad på mig själv. Jäkla unge!

Hur som helst verkade hon inte ha speciellt mycket kraft när allt kom ikring och jag la mig bakom och småfes i största allmänhet fram till saftkontrollen där pappa och Ronny tog våra cyklar. Stappling är väl den mest korrekta benämningen på vår framfart nedför backen mot Näset. Eftersom LCHF satt stopp för min löpning de senaste tre månaderna var jag mycket förvånad över benen när de passerade Hanna på raksträckan. Speciellt med tanke på att jag faktiskt givit upp hela tävlingen bara tio minuter tidigare.

Med en dåres frenesi attackerade jag backen upp mot Landsom och liksom bara pinnade på i ren och skär hjärndödhet. I helvete att jag skulle låta henne vinna! Förstaplatsen är min och inte hennes. Kastade mig över mållinjen i tron att hon låg mig i hasorna och ingen var mer förvånad än jag när det dröjde en dryg minut innan hon visade sig uppe på krönet. YES! Men jag måste nog träna lite bättre till nästa år om jag ska få behålla förstaplatsen...

I ungefär en timma fick jag dessutom inneha världsrekordtiden på sträckan - 35:29. Malin fick klå Karin detta år och efter dem glider Ebba in som klar femma. Gissa om mamman fick en tår i ögat av stolthet! Cina sedan och slutligen Ann, som också gjorde personbästa.

Herrarnas startfält bestod detta år av en ohotad Hans-Åke, Olov och Anders som säkra tvåa/ trea, även om ordningen hela tiden var oklar, Stefan, samt de modiga kusinerna Oscar (10 år) och Joel (9 år). Hans-Åke var sammanbiten som bara han kan vara. Han hade en svår tid att slå detta år, men tyvärr klarade han den också, med nästan en hel minut. Den nya världsrekordtiden 34:34 gick han in på, den envise jäkeln. En mycket stark Anders seglade in strax efter på 36:34 och därefter Olov, men vem dyker upp där på krönet efter Olov, om inte världens bästa Oscar? Vilken liten hjälte, som med nästan samma tid som storasyrran, glider in i mål som fyra i herrarnas heat. Ytterligare en stolthetstår i mammas öga. Stefan kommer långt senare och slutligen en trött Joel som konstaterar att han måste träna cykling inför nästa år.

Vilken dag! Strålande solsken, värme, fantastiskt arrangemang av Sörvikenfalangen och fantastiskt trevligt. Nu blir det till att träna inför nästa år!

Sträckor:
Simning: 400 m
Cykel: 8 km
Löpning: 2 km

söndag 15 maj 2011

Facebook-marknadsföring

Idag hade jag bestämt mig för att gå in på Stadium och köpa mig ett par nya skor. Ett par Asics GT2160 som jag visste skulle kosta kring 1.299. Jag köper likadana skor varje år, så det är inget svårt val. Tänkte bara kila in och "hämta" dem, men så blev det nu inte.

Vid ingången fanns nänligen denna skylt, som ställde till det för både personal och konsumenter.

- Vad betyder det där? (skosugen person)
- Ja, alltså, man ska söka upp Stadium på Facebook... ehhh... (rodnande personal)
- Jaha... vänta. (knapp knapp på smartphonen) Jag hittar det inte? Ska jag typ bli vän med Stadium, eller?
- Mm. Typ. Tror jag. Jag ska höra med någon annan (ännu mer rodnande personal)

Eftersom jag inte kör Facebook Places kände jag plötsligt att jag inte ville köpa skorna där och då. Jag skulle ju "förlora" 20% på att inte checka in. Pratade med en kassörska när jag gick ut och informerade henne i förbifarten att de troligen förlorar massor av skokunder på den där annonsen, eftersom folk inte får till det och därmed känner att de förlorar pengar.

- Jag vet! Vi säljer inga skor alls och vad f-n är Facebook Places? Vi fattar ingenting! Vissa har faktiskt fått fram nåt' värdebevis på sin telefon, men ingen annan handlar skor idag.

Till saken hör att kassörskan var ung och inte ens hon hade koll på Facebook Places.

Snacka om misslyckad kampanj! Personalen var frustrerad och visste inte hur de skulle hantera de frustrerade kunderna som bara ville ha 20% rabatt på sina skor. Folk gick tomhänta från Stadium och kände sig antagligen korkade eftersom de inte fått till det. Jag tänker att det hade varit smartare att bedriva kampanjen på Facebook istället och låta de som "gillar" Stadium på där få erbjudandet istället. Kanske kan de även få information om Facebook Places där, men det är verkligen helt misslyckat att annonsera i den fysiska butiken om kampanjer man bara kan få via Facebook.

Vad tror du?

lördag 14 maj 2011

LCHF-bröd. Lyckan är gjord!

Om det är något jag saknat under mina tre första LCHF-veckor så är det bröd. Här kommer så Ulrika Davidsson med ett riktigt gott bröd. Med Philadelphiaost och parmaskinka på är det gudomligt!

50 g smör
100 g blandade nötter
4 dl hela linfrön
1 dl sesamfrön
1 dl torkade gojbär
50 g kruskakli
2 tsk bakpulver
1,5 msk malda brödkryddor
1 dl creme fraiche
250 g keso
6 ägg
2 msk solrosfrön

Sätt ugnen på 175 grader. Smält smöret. Hacka nötterna grovt. Blanda alla ingredienser utom solrosfrön i en skål och häll över blandningen i en smord brödform. Strö över solrosfrön och grädda i nedre delen av ugnen i ca 1 timma.

måndag 2 maj 2011

Tokträning i Karlskoga

När väckarklockan ringde klockan sex var det med blandade känslor jag ramlade ur sängen, vevade runt tandborsten lite i ett ansikte som mer liknade en pandabjörn än en atlet om vi säger så...

Karlskoga badhus öppnade speciellt för oss denna morgon, så att vi skulle kunna få första passet redan klockan sju. Eftersom Cambrex måste utgöra läkemedelsindustrins allra mest simkunniga företag handlade det naturligtvis inte om tantsim med småprat utan hardcore crawl i en halvtimma. Min #lchf-kropp fick bryskt vakna till liv där under ytan.

Efter en välbehövlig skratt- och omelettfrukost (för mig - de andra åt fil och mackor) begav vi oss snabbt iväg till gymet Aero där en bitig man i sina bästa år placerade oss på varsin roddmaskin och började ge order. Jag som brukar lessna efter fem-tio minuter i en roddmaskin, tyckte att det var riktigt kul. Intervaller, pyramid, biceps, triceps, ben, mage - inte klokt vad man kan göra med en roddmaskin! Och så trött man kan bli på fyra kilometers rodd!

Andningspaus och sedan TRX. Förvillande likt RedCord men här med mer hopp, puls och mjölksyra. Den bitige mannen var fortfarande med oss och hetsade oss likt rottweilers i våra rep. Det var inte bara jag som skrek rakt ut av mjölksyresmärta :-) Banantillskott på parkeringen. Föga #lchf, men nöden har verkligen ingen lag.

Innebandy. Hur jobbigt kan det vara? Exakt hur jobbigt som helst. En avbytare per lag och laguppdelningen var kanske inte heller helt klarlagd, men byte skedde enbart vid reell nära-döden-upplevelse. Jag skulle nog vilja säga att vi vann, men målsiffrorna sa något helt annat. Jag fick iallafall in ett snyggt mål och då vann jag väl?

Äntligen ett lågintensivt blowlingpass i Degerfors, där de också öppnat hallen enbart för vår skull. Eller lågintensivt var kanske att ta i, eftersom vi var max två pers per bana, men för mig var det ilska och förbannelse som fick upp pulsen, snarare än själva träningsmomentet. Kul var det iallafall, trots att jag faktiskt kom helt sist!

Lunch! Det var en fnittrig och ganska darrig samling människor som ramlade omkring hemma hos Tord och åt lunch. Moussaka till de vanliga människorna och lax med philadelfiaost till mig, blev en välbehövlig paus och näringstillskott innan det var dags att sätta sig på cykeln. Återigen. Det här är inte gänget som sätter sig på cykeln och småtrampar sig fram i sakta mak. Fullt ös. Vinden ven och pulsen steg. Låg och drog Anders och AnnaKarin halva vägen men sedan fick de dra den andra halvan. Moa for som en tätting fram och tillbaka i ett tempo som jag inte alls känner igen... medan vi hann tillbaka med några minuters försening.

Ef anfådd Moa höll sedan ett yogapass som vi inte kan kalla för vila. Det var väldigt skönt, men varenda muskel fick sig en släng av sleven och framför allt blev det återigen sådär otrevligt uppenbart hur stel jag är... Gällde för övrigt alla deltagare utom Kajsa, men iallafall.

Vad gör man när man toktränat hela dagen? Beger sig ut på ett löppass? Ja, naturligtvis! Off we went med en snabbfotad Anders i täten. Jag hängde på ett bra tag, men nu protesterade kroppen högljutt och ansåg att måttet var rågat. Inga kolhydrater på hela dagen. Bara prestationskrav. Jag fick ge mig. Springa fyra lampstolpar, gå en, springa fyra, gå en...

Nu var det kaffepaus och sedan stod promenad och spinning på agendan, vilket jag blev tvungen att skippa om vi inte skulle komma hem mitt i natten. Men herregud vad kul det var! Och herregud vilka underbara arbetskompisar som tycker att sånt här är kul!

Om jag var trött? Ja. Om jag stupade i säng när jag kom hem? Ja. Om jag sov som en stock? NEJ! Kroppen brann. Den brinner fortfarande, dagen efter. Vad är det med den? Håller den på att tugga i sig muskler eller vad sysslar den med? Jag vet för lite om kombinationen #lchf och tokträning för att kunna svara på det, men jag ska ta reda på det.

Det enda man kan säga är väl att det är värre för Bin Laden. Han dog på riktigt.

onsdag 27 april 2011

Mitt liv med lchf - dag sex

Första dagen med bacon till frukost. Första dagen som jag lyckats fullt ut med balansen mellan fett, kolhydrater och protein också. Stolt! 76% fett, 17% protein och 7% kolhydrater.

Det jag oroar mig över är att jag äter för många kalorier per dag. Jag har inte riktigt fattat om jag ska bry mig om det eller inte, men kommer upp i 2000 kalorier varje dag. Enligt Ulrika Davidsson ska man inte bry sig om hur många kalorier man äter, men det känns inte rimligt. Eller?

Dagens löppass blev en fadäs ur orkessynpunkt. Kände direkt att jag inte orkade med Staffans tempo och vi brukar alltid hålla samma ungefär. Jag var nära döden vid flera tillfällen och vid en korsning bad jag helt enkelt Staffan ta en extra sväng medan jag stretchade ut musklerna som hotade att sprängas i benen. Jag tog i för allt jag hade och orkade knappt hålla 5:20-tempo. Läskigt. Det tar väl en stund för kroppen att vänja sig vid den här dieten måhända.

Annars, inga konstigheter idag. Hjärtklappning emellanåt, eller åtminstone hög puls, men det är väl också omställningen. Nöjd med dagen, men nu vill jag börja se resultat!

tisdag 26 april 2011

Mitt liv med lchf - dag fem

Inget illamående alls idag, men däremot en kamp för att hålla fettsiffran och få ned kolhydratsandelen till under tio. Jag är således ingen riktigt lyckad lchf än så länge. Efter jobbet tog jag dock tag i mig själv och landade på ICA, inhandlandes grädde, bacon, feta ostar och diverse feta fiskar, så nu ska det väl bli ordning. Får se till att ta med lite allt möjligt till jobbet, för det är ju där mina dagar bedrivs som mest.

Det enda problem jag har haft idag är taskig smak i munnen. Kanske borde skaffa lite munskölj till jobbet också för att inte utsätta mina kollegor för onödig smärta.

Nu är jag så mätt att jag nästan spyr och dagens fråga lyder: Bör jag tänka på antalet kalorier också, eller är det bara att tokäta så länge fetthalten hålls på en hög nivå?

måndag 25 april 2011

LCHF - dag fyra

Ytterligare en dag i LCHF-branschen. En lika varm och fantastiskt solig dag som igår och i förrgår. Gårdagens problem har varit mycket mildare idag. Det var tungt att springa idag, men jag kanske sprang för snabbt och dessutom hade jag cykelben. Går bättre än väntat.

Fördelar:
  • Fortfarande inga hungerkänslor och definitivt inget sockersug.
  • Funkade att springa 7 km på mina tunga cykelben i femtempo
  • Pigg!
  • Kan knäppa shortsen utan ansträngning :) vilket antagligen beror på vätska som kroppen inte känner att den måste spara på sig.
  • Magen mår prima och sköter sig med den äran.
  • Har inga problem med illamående, äcklighetskänsla inför allt fett osv. Istället känns det extremt lyxigt att kunna frossa i ost.
Nackdelar:
  • En liten huvudvärk har kunnat anas, men bara om jag anstränger mig.
  • Är darrigare än vanligt efter träningspass, men det går över om jag stoppar i mig något direkt.
Summa summarum är jag stolt över min kropp som helt förbehållslöst ställer upp på detta och jobbar på för att lära sig att hantera denna nya situation.

Lärdom för dagen: 60% fett, 10% kolhydrater, 30% proteiner är riktlinjerna. Det är svårt att få i sig så mycket fett, men det går.

söndag 24 april 2011

Mitt liv som LCHF - dag tre

Vi kallar detta dag tre, trots att förrgår var mer GI än LCHF. Trots allt var det en mjukstart. Jag ska försöka komma ihåg att notera hur det går med detta initiativ, för att inte glömma det sedan. Alla verkar så sjukt positiva till LCHF, så innan jag blir hjärntvättad ska jag se till att vara balanserad.

Det hela började med att Kicki utmanade mig att gå ned tre kilo innan 11 juni. Det hände för två veckor sedan. Då satte jag omgående igång att äta så lite som möjligt. 50% kolhydrater, 30% fett och 20% proteiner. Jag gick faktiskt ned ett kilo första veckan och även en centimeter i midjan. I måndags var jag på hälsokontroll via jobbet och fick veta att jag borde gå ned åtta kilo och minst fem centimeter runt midjan. Kommentaren "Vid en okulär besiktning kan jag inte se att du är överviktig, men faktum är att du borde gå ned några kilo." blev för evigt inristade i min hjärna.

Hanna och H-Å har under veckan i Jämtland fått mig på GI-tankar och nu är jag helt såld. Jag ska ge det en chans. De förlösande orden kanske var Hans-Åkes "Björn Ferry kör också GI". Där stöp mitt enda argument mot GI - att man måste ha kolhydrater för att kunna träna.

Jag slår ihop gårdagens och dagens upplevelser nu:

Positivt:
  • Aldrig hungrig
  • Orkade en sexmilarunda kring sjön utan problem i högre hastighet än förra helgen!
  • Midjan har minskat och vikten likaså
Negativt:
  • Taskig smak i munnen
  • Lite yr och konstig
  • Huvudvärk igår
  • Ständigt törstig
  • Förbannat less på ägg och fet mat
  • Illamående

Summa summarum är det 6-3 till den negativa sidan idag, men ändå är de positiva punkterna så grymma att det väger upp. Jag har inga problem att köra vidare ett tag till så får vi se om det jämnar ut sig bland punkterna. Trots allt är det en ganska stor förändring som ska ske i kropp och hjärna. Inte konstigt om det blir lite skumt ett tag.

tisdag 12 april 2011

Dagens #twainingpass

Ca 30 min. 3 set av varje och 15 i varje set.
  • Knäböj
  • Rumplyft
  • Rygglyft
  • Armhävningar
  • Dips
  • Situps
  • Upphopp

Avsluta med Plankan så länge du kan!

PS. Plankan - orkade bara en minut.

lördag 9 april 2011

Utmaningen

Jodå, jag ska svara på dagens frågor, men först måste jag bara få ned min djävulska plan på pränt. På ett föga upphetsande sätt har sju kilo smygit sig fast runt midjan de senaste 13 åren. Väldigt sakta och lika säkert. Så kan vi ju inte ha det!

Sju kilo ska bort. Helst åtta om vi ska vara petiga. Vi säger åtta helt enkelt. Detta år. Ett kilo i månaden. Ett kilo är ca 7700 kcal, vilket innebär att jag därmed måste ha ett underskott på ca 260 kcal per dag.

Nu till frågorna - Nej, jag har inte riktigt varit i balans idag eftersom jag fokuserat väldigt mycket på vad jag stoppat i mig och på att röra mig massor, vilket slutade i huvudvärk och total matthet. Imorgon blir det andra tag. Mellanmål och annat väsentligt.

Energi har jag fått från den otroliga målmedvetenhet som uppenbarade sig. Det var ju Kicki som avkrävde mig på tre kilo till den 11/6 och som sedemera ledde till åtta innan årets slut. Therese har varit konsult idag och jag har lärt mig mer om kosthållning och kalorier än vad jag någonsin vetat.

Mest energi tog det att prova kläder på Esprit när det blev så uppenbart var dessa åtta kilo satt sig. Runt midjan.

Det blev inte riktigt fullständigt idag, men jag fick en ny utmaning att fokusera på... Tjipp på er!

fredag 8 april 2011

Veckans utmaning - Torsdag och fredag

Två dagar får dras över en kam, eftersom de liknar varandra våldsamt.

På vilket sätt har mitt liv varit i balans (inte i balans) dessa dagar?
Balans! Rolig kurs, bra tid med barnen och tidiga kvällar, så jag har hunnit sova OK. Dessutom har jag tagit mig tid att träna och promenera båda dagarna.

Hur har jag tagit vara på mig själv idag?

Bra! Sovit bra, ätit bra, tränat bra.

Hur har min uppmärksamhet varit idag?

100%

Hur har jag behandlat mina närmaste idag?

Bra!

Vilka känslor upplevde jag mest av idag?

Glädje, förvåning och tacksamhet.

Vad upplevde jag som mest obehagligt idag?

En övning på kursen som tog fram de sämsta sidorna hos några, vilket blev väldigt jobbigt för dem, och drog fram ilska och obehag hos oss andra.

Vad gav mig energi idag?

Kursen och människorna där. Feed-back från alla deltagare som visar att jag är ganska bra och massor av lärdomar om mig själv och hur jag beter mig i olika situationer.

Vad tömde mig mest på energi idag?

Den där övningen.

onsdag 6 april 2011

Veckans utmaning - Onsdag

Jag fortsätter på den inslagna vägen och ger mig på de dagliga frågorna.

På vilket sätt är mitt liv i balans (inte i balans) idag?

Balans! Prioriterade rätt idag och hamnade därmed i balans istället för i dåligt samvete och stress.

Hur har jag tagit vara på mig själv idag?

Bra! Jag har inte tränat på fyra dagar, vilket skulle kunna stressa mig i vanliga fall, men eftersom jag vetat att denna vecka skulle vara så här, accepterar jag bara faktum. Skönt och lite olikt mig.

Hur har min uppmärksamhet varit idag?

100% hela dagen!

Hur har jag behandlat mina närmaste idag?

Bra! Jag tog sovmorgon (alltså klev jag inte upp klockan fem som i vanliga fall) vilket gav mig en underbart lugn morgon med barnen. Sedan prioriterade jag bort middagen med kursgänget mot en myskväll med barnen, vilket var helt rätt och mycket uppskattat bland barnen som trodde att både mamma och pappa skulle vara borta på kvällen.

Vilka känslor upplevde jag mest av idag?

Kärlek till barnen är det första. De är underbara. Glädje. Går en kurs om kulturella skillnader, kommunikation, konflikt och förändringsarbete, vilket är väldigt roligt. Massor av helt okända människor som visade sig vara supertrevliga allihop och alla är sugna på att dela med sig av sina erfarenheter.

Vad upplevde jag som mest obehagligt idag?

Att ramla nedför trappen och fundera över om armarna var av eller brutna båda två.

Vad gav mig energi idag?

Barnen och människorna i kursen.

Vad tömde mig mest på energi idag?
Kan inte komma på något.

tisdag 5 april 2011

Veckans utmaning - Tisdag

På vilket sätt är mitt liv i balans (inte i balans) idag?
Balans! Klev som vanligt upp strax efter fem för att ta en skön promenad till tågstationen. Skön tågresa till huvudstaden och sedan intressant dag tillsammans med övriga gänget i ERFA-gruppen för sociala medier. Massor av idéer och tankar finns nu i hjärnan, redo att plockas fram och realiseras. Nu tåg tillbaka mot Sandviken.

Hur har jag tagit vara på mig själv idag?
Inte en enda stress-känsla på hela dagen!

Hur har min uppmärksamhet varit idag?

Inte hundra procent men nära på nittio. Har haft mailen uppe och svarat på både chat och mail under dagen trots att det varit fullt fokus i Erfa-gruppen. Nu försöker jag blogga samtidigt som jag lyssnar på ljudbok, vilket kanske inte heller är fullt fokus. Funkar dock ganska bra :-)

Hur har jag behandlat mina närmaste idag?

Inte alls ännu så länge. Har inte träffat dem ännu. Kommer att läsa godnattsaga och mysa med barnen när jag kommer hem och sedan förhoppningsvis hinna prata lite med maken innan det är dags att somna in.

Vilka känslor upplevde jag mest av idag?

Imponerad över vad mina vänner i Erfa-gruppen lyckas åstadkomma och glädje över att vi kan dela kunskap och erfarenheter.

Vad upplevde jag som mest obehagligt idag?

Gästföreläsaren. Han försökte sälja på oss sitt företag i förtäckta ordalag. Gav inget, utan tog mest kraft och energi.

Vad gav mig energi idag?

Erfa-gänget.

Vad tömde mig mest på energi idag?

Gästföreläsaren

Veckans utmaning - Måndag

Veckans utmaning från Therese är att svara på frågorna nedan varje dag denna vecka och jag gör ett första försök.

På vilket sätt är mitt liv i balans (inte i balans) idag?
Balans idag eftersom jag klarade av att prioritera bort jobbet till förmån för det viktigaste – barnen. Ebba skulle göra två konståkningstest i Leksand och det första började halv fyra. Istället för att försöka stressa ihop möten och sedan tokköra till Leksand tog jag ledigt från lunch, hämtade upp Ebba och hade en fantastisk eftermiddag med henne. Harmoni och tid till samtal och många skratt.

Hur har jag tagit vara på mig själv idag?

Vi lagade lunch hemma, vilket var både gott och betydligt trevligare och nyttigare än det enkla – Ett stressigt MacDonalds på vägen. Jag har faktiskt lyckats äta bra hela dagen trots att vi var ute på glid. Dessutom fick jag till en promenad ensam medan Ebba värmde upp med de andra tjejerna och en lång promenad tillsammans med Ebba mellan testen.

Hur har min uppmärksamhet varit idag?

Helt och hållet uppmärksam. Fullt fokus på jobbet imorse och full fokus på Ebba resten av dagen. Trött på grund av tidig morgon och lite för lite sömn, men helt OK.

Hur har jag behandlat mina närmaste idag?

De flesta har jag inte behandlat alls eftersom jag gick hemifrån innan killarna vaknat och kom hem när de redan somnat, men i det stora hela har jag fokuserat på den äldsta dottern och haft en underbar dag med henne. Inga konflikter. Bara kul, mysigt och utvecklande.

Vilka känslor upplevde jag mest av idag?

Glädje.

Vad upplevde jag som mest obehagligt idag?

Utsattheten som konståkningstjejerna måste hantera. De är så små och ger sig helt ensamna ut på den stora isen för att prestera framför två bistra domare som med ett pendrag kan stryka dem från listan. Anspänningen innan det är deras tur och sedan den stora känslan av eufori eller misslyckande som följer på domarnas pennstreck. Stor sorg, många tårar – jag undrar vad det gör med självförtroendet. Samtidigt föder ett godkännande från domarna en oerhörd styrka. Jag är ambvivalent i frågan. Obehaget av att se den stora sorgen var dock stor.

Vad gav mig energi idag?

Ebba

Vad tömde mig mest på energi idag?

För lite sömn.

måndag 7 februari 2011

Hundra procents insats

Upplevde mitt första Redcord-pass igår. Det var ingen lek. Ledare, Ove, visade hur jag skulle göra med repen och sedan tittade han strängt på mig och sa: Jag vet att det är första gången du är här och jag kräver bara en sak av dig: Hundra procents insats.

Jag tog i - som vanligt ungefär, ganska hårt, men inte max. Aldrig max. Jag vågar inte det. Tänk om jag inte orkar hela vägen? Det är därför jag kommer i mål efter tre mil Lidingölopp och gör hoppsasteg, eller känner att jag skulle kunna bränna en mil till utan problem. Och jag avundas dessa människor som ramlar över mållinjen, i stort behov av både dropp och akuten för att de tagit ut sig så hårt.

Naturligtvis såg Ove den omutbara, min uppenbara personlighetsbrist. "Åsa, jag ser att du inte tar i. Ta iiii nu. Kom igen!". Herregud, jag tog i så att jag nästan kräktes och insåg att jag nog aldrig har tränat förr. Inte ordentligt. Inte hundra procent.

Tänk om en arbetsgivare skulle säga så där på en anställningsintervju: När du är här, kräver jag hundra procent. Inget mindre än så. Då skulle facken protestera. Man måste få fika. Jovisst, men tänk igen. 100 procent insats, behöver inte betyda utbrändhet och akuten. Det kan betyda hundra procents fokus på det man gör just nu. Skriva en text, planera en produktion, delta i ett möte, fika - men gör det med hundra procents insats. Försök inte göra tre andra saker samtidigt.
När du spelar spel med barnen, läser läxor med dem, lyssnar på grannens problem med svärmor. Gör det fullt ut, utan att tänka på andra saker. Var där du är. Till hundra procent. Jag tror att det var precis vad omutbara Ove menade.

Och det är veckans utmaning: Försök i varje handling vara närvarande till hundra procent. Varje arbetsmöte. Varje möte med en annan människa. Om du inte hinner - säg nej till mötet, be att få återkomma till den människan som vill prata med dig, så att du verkligen har möjlighet att göra det bra.

Allt jag kräver är hundra procents insats.

torsdag 3 februari 2011

Chockvågad

Kände mig som en riktigt avancerad idrottskvinna när jag ramlade ut från sjukgymnasten idag, precis färdigbehandlad med chockvågsterapi. Sjukgymnasten hade dessutom beskrivit hur exklusiv denna maskin är och att den på nolltid fixar vad flera timmars hard core massage eventuellt skulle kunna åstadkomma. Dessutom gjorde det ont.

En vad som behandlas med en sådan exklusiv metod måste ju vara väldigt prioriterad. Eller hur!?

Googlade nyss på chockvågsterapi och blev mer och mer irriterad, när det visade sig att varje sökning resulterade i långa listor på cellulitbehandling. Va? Det där superidrottskvinneskimret som omgivit mig under dagen falnade snabbt. Smärtfri behandling. Pyttsan!

Nåja. Jag har iallafall ingen cellulit på min högra vad. Så det så.

onsdag 2 februari 2011

Överbevisad

Imorse hade jag en träningsvärk som kom raka vägen från helvetet. Kunde nästan inte ens stödja på höger ben, eftersom jag tillbringat ett helt aerobicspass hoppandes på just det benet (tack sjukgymnasten för det oanvändbara vänsterbenet).

När jag precis överlevt promenaden till kaffeautomaten och tillbaka, twittrade jag: Dagens utmaning: Att bära min träningsvärk med glädje.

Snart dyker det upp ett tweet från bästa Moniqa som säger:

Det blev en lång rad tweetförvecklingar men till slut hade jag förstått att hon på allvar tyckte att jag skulle klämma på örat - inte på låret. Om jag var skeptisk? Åh, herregud så skeptisk jag var. Rodnade nästan inför mig själv där jag stod och klämde på örat, precis där jag fått rådet att klämma - mellan knä och höft, ja fast i örat då alltså.

Efter ett tag sprang (javisst!) jag ut till skrivaren och stannade mitt i hoppsasteget i fullständig mållöshet. Musklerna i höger lår hade slappnat av så mycket att det inte var några problem att valsa runt som vanligt. Helt otroligt. Helt orimligt om du frågar en skeptiker som mig... men faktum var att det funkade!

Så vänner. Jag vidhåller att man ska njuta av sin träningsvärk, men ibland är det svårare än annars och då är det bara att klämma på örat en stund. Försök!

Tack för den kunskapen, Moniqa!


tisdag 11 januari 2011

Tema 4: Antik

Det här är en riktigt gammal goding som jag haft i min ägo i nästan hela livet. Jag fick den av min mamma när hon köpte en ny på 70-talet och jag har faktiskt aldrig önskat mig någon ny. Den går som en klocka och bråkar aldrig, trots att den fått lite skavanker under åren - saknar en högst vital del som tråden ska löpa igenom på baksidan bland annat.

söndag 9 januari 2011

Tema 3: Allvar

Jag kan inte låta bli att bjuda på ytterligare en orangutangbild, som får uttrycka temat Allvar. Man kan stå i många timmar och bara titta på uttryckssätt och kroppsspråk och man inser ganska snabbt att släktskapet mellan människa och orangutang är ganska nära. Dessa små organgutanger, fotade på Borneo, har en del allvar med sig i bagaget. Tillfångatagna av mindre nogräknade människor som tycker att deras barn ska få ett gulligt husdjur, som sedan behandlas som skit och lämnas att dö i minimala burar någonstans.

Tema 2: Akrobat

I Sabahs nordvästra hörn på malaysiska Borneo ligger en förhållandevis liten, men fantastiskt vacker regnskog som huserar fyra orangutanger som rehabiliteras från fruktansvärda öden som otvetydligen hade avkrävt dem livet om de inte blivit räddade. I denna lilla regnskog får de kasta sig fritt från gren till gren och sakta acklimatisera sig, trygga med att någon kommer och ger dem mat varje dag och ser till att de mår bra. Så småningom får de ta steget vidare till de betydligt större regnskogarna på östra delarna av ön.

lördag 8 januari 2011

Tema 1 - Accessoar

Ganska udda accessoar, men dock en accessoar. Edvard Munchs skriet i ny tappning. Masken är köpt i Kota Kinabalu i Sabah på Borneo. Ungen är Ebba, tolv år.


Gadgeten innehöll ett fel