Sidor

fredag 22 januari 2010

När jag blir inbjuden till Oprah

Vi borde väl ha nått fram till framtiden nu. Den där framtiden där varenda människa skulle kunna få 15 minuters berömmelse i Andy Warhols 60-talstes. Vi har nått fram till framtiden, men inte får människor sin kvart i strålkastarljuset inte. Tvärt om blir det svårare och svårare att höras i bruset. Ju fler TV-kanaler det finns, desto färre tittare på varje kanal. Ju fler bloggar som skrivs, desto färre vill läsa varje blogg.

Människor vill uppenbarligen vara kända. Erkända, godkända, underkända – vad som helst, bara de blir kända. Folk blir som galna, klär av sig alla kläder, har sex i direktsändning och öser ur sig hela sin tragiska barndom i sensationslystna TV-program, bara för att få lite berömmelse. Vad är det för märklig drivkraft egentligen? Man ska marknadsföra sig själv, skapa sig ett eget varumärke och bli lycklig, lyckligare lyckligast. Lycklig som i nöjd räcker inte på långa vägar. Framgångsrik ska det vara. Så framgångsrik att så många människor som möjligt vet om hur framgångsrik du är. Det är lycka!

Med det resonemanget har Oprah Winfrey verkligen lyckats. I snart 25 år har hon haft sin pratshow på TV med 20 miljoner tittare bara i USA. Hon har överskridit sin kvart ganska många gånger vid det här laget. Hon har träffat världens alla andra kändisar och tjänar mer pengar än vad man kan räkna. Hon har till och med fler tår på fötterna än vad de flesta andra kan uppvisa. Vad skulle jag prata med henne om?
Jo, när jag, vilken dag som helst får en inbjudan till Oprah Winfrey, tänkte jag kontra med att bjuda henne till mig. Vi kunde packa ryggsäckarna och ta natttåget upp till Gällivare station, där bussen mot Ritsem väntar. Vi plockar fram trangiaköket vid Akkajaures strand och fikar medan vi tittar på kartan och väntar på båten. Kanske måste Oprah nu byta ut sina stilettklackar mot ett par kängor. I samma veva kanske hon får uppleva känslan av lycklig som i nöjd. På andra sidan sjön får vi nog ta och byta ut glitterdräkten mot ett rejält goretex-ställ eftersom det har börjat dugga lite lätt. Kanske vi rent utav kan göra det redan på båten över Akkajaure och ge dräkten och stilettklackarna till den där lilla lappflickan, som kan ha den som utklädningskläder på fjället.

En vecka senare har vi vandrat genom Rapadalen i total fjällycka. Inte lycka som i berömmelse och kändisskap, utan lyckan i att få uppleva jordens vackraste plats, att känna sig liten i en stor vidunderlighet. Den lycka som man aldrig kan få av att ha sex i direktsändning eller dela med sig av sin tragiska barndom med alla som vill lyssna. För det är inte lycka som i att vara STOR och framgångsrik. Det är lyckan av att vara liten i något större.

Och om du någonsin kommer förbi det majestätiska Akka och helt plötsligt ser en liten flicka trippa omkring i skyhöga stilettklackar och glitterdräkt invid renvistet, så vet du vad som har hänt!

lördag 16 januari 2010

Bokslut

Igår fick jag ett mail från kommunen som lyder:


I samband med att vi påbörjat arbetet med kommuns bokslut har vi påminnts om att kommunen lånat ut pengar till Friluftsfrämjandet. Vi ser i vår bokföring att ni har en skuld till oss på 23 000 kronor. Den uppkom för länge sedan. Jag har kopior på inteckningsreverser från 1966 och 1968.

Jag blir orolig. Gör inte kommunen bokslut oftare än vart förtioandra år? Alla andra måste ju göra bokslut varje år. Eller?

För Friluftsfrämjandets räkning är det i alla fall dags för bokslut. Böckerna ska fram, verifikationer granskas och bedömmas; vilka aktiviteter har varit lyckade under året och vilka borde vi ha skippat helt? Konton fylls med debet och kredit. Sida upp och sida ned. På nedersta raden blir det plus eller minus. Ett bra år eller ett dåligt? Varje år gör jag detta bokslut för Friluftsfrämjandets räkning, men hur ofta gör vi bokslut i livet?


Vissa gör bokslut i ålderskrisers spår och granskar kritiskt det liv som gått. Jag har en vän som tar med sig en stor termos kaffe och sätter sig på en vacker plats för årligt bokslut. Klokt att avsätta tid till det och fundera vad året har gett och vad året har tagit. Analysera och lära sig av sina misstag. Det blir inte så laddat när ålderskrisen kommer om man gjort bokslut varje år. När Friluftsfrämjandet går minus ett år är det inte så dramatiskt, eftersom åren av plus är räknade och väger upp ett enstaka minus-år.


Jag gick minus förra året. Att förlora mamma tog knäcken på alla räkenskaper och sorgen över dels förlusten och dels över att pappa står ensam kvar, späddes på ytterligare när pappas bästa vän gick bort i slutet av året. Rejält minus alltså, men jag gör ett bokslut och tar förlusten på 2009. Det här året ska jag göra allt för att det ska bli vinst!

Jag springer

Fåglarna kvittrar som tokiga i den ljusgröna vårskogen och den första morgonsolen strilar in mellan träden. Mjukt inbjudande leder stigen upp mot sjön och jag vill skrika av löparglädje. Benen löper lätt och smidigt och kroppen svarar på varje ökning. Allt stämmer. Jag kan springar hur långt som helst.

Eller, tidig novembermorgon, så mörk och regntung att det är omöjligt att se en meter framför sig. Fem tappra kollegor stretchar vid den regnblöta skogskanten och morgonkylan ryker ur munnarna. Blytunga morgonben som helst hade velat ligga kvar under duntäcket ska springa livet ur sig på hala skogsstigar i långa treminutersintervaller.

Aldrig känns livet mer påtagligt än i språnget. Aldrig är tankarna klarare. Ett steg i taget. Dunk. Dunk. Dunk. Jag springer för att jag måste. Jag är inte jag om jag inte får springa och jag har sprungit i hela mitt liv. Aldrig för att tävla mot andra, men alltid för att tävla mot mig själv. En tävling som jag aldrig kan vinna och därmed borde lägga åt sidan för att ägna mig åt njutandet istället. Ett knä protesterar envetet. Jag gör vad som helst för att få det att fungera igen, och ingen får komma och säga att knät gjort sitt.

För om jag inte får springa så är jag inte jag.

Jag och Haiti

Jag har inte lämnat en enda krona till Haiti.

En fruktansvärd naturkatastrof har inträffat och femtio tusen människor beräknas ha dött. Flera miljoner människor blivit hemlösa och barn står utan föräldrar och hem i ett Port-au-Princeinferno. Jag har sett bilderna. Jag har sett nyheterna, men inte gjort ett endaste dugg.

Istället funderar jag över vad jag ska laga för mat, när jag ska hinna städa eller om veden som jag hämtat under snön hos grannen har torkat tillräckligt för att jag ska kunna göra upp en brasa i öppna spisen.

Är det konstigt att världen ser ut som den gör när den rika världen knappt orkar reagera när hela tillvaron rasar för flera miljoner medmänniskor? Detta är inte en dåres försvarstal. Snarare en dåres bikt. Mitt förhållande till Haiti är minst sagt svalt och ingen är mer förvånad än jag.

För att råda liten bot mot min underlåtenhet skänker jag härmed 200 kronor till Röda Korset, som definitivt har ett bättre förhållande till verkligheten än vad jag har!

fredag 15 januari 2010

Världsdåliga journalister

Sitter och läser om vindkraftverk och förlupna turbinblad på Ny Tekniks hemsida. En av kommentarerna till artikeln, undertecknad Sokrates, börjar så här:








Sokrates – du är säkert en klippa på teknik, men hur gick det med språklektionerna i småskolan?
Gadgeten innehöll ett fel