Sidor

fredag 7 maj 2010

Perspektiv på tillvaron

Har jag slagit ihjäl mig eller bara brutit alla ben i kroppen? Jag ligger kvar på marken och känner efter, alldeles stilla.- Hur gick det, hörs en ängslig röst någonstans ovanför mig. Barr i munnen. Lyfter långsamt på huvudet och tittar upp. Kicki brister ut i skratt och jag med. Lättnad. Det verkar ha gått bra.

- Men herregud, utbrister hon och tittar på något i mitt ansikte. Nu känner jag också att det är något som verkar leva ett eget liv i min panna! Snabbt som blixten kastar jag mig ned till strandkanten för att lägga pannan i det iskalla vattnet. Kanske, kanske kan det få stopp på den skenande bulan.

Nästa dag får jag en chock när jag ser mig i spegeln. Hela den enorma bulan som vuxit trots tidigt vattenläge har liksom ramlat ned över och under ögat och transformerat sig till ett osannolikt blåöga som vilken boxare som helst skulle avundas. Det är nu den intressanta resan börjar. Jag anar det först när jag går ifrån boxningen denna morgon. Boxarkompisarna skrattar och frågar och skämtar om att de nog ska kunna fixa till ett blåöga på andra sidan också. Skönt avslappnat och helt odramatiskt.

Efteråt, när jag plockar fram stora sminkväskan och försöker dölja blåögat med täckstift visar det sig att det funkar hyfsat, men inte tillräckligt för att det inte ska synas. Folk som möter mig rycker till, men säger inget. Jag vänder bort ansiktet för att de ska slippa se och undra. Helst skulle jag vilja ha en skylt på magen där det står: Jag är medveten om att jag har ett blåöga. Fråga om du undrar.

I varje möte känner jag instinktivt att jag måste förklara mig. Trovärdigt. Någonstans gnager det en oro att någon ska få för sig att jag är ett offer för kvinnomisshandel. Varför då? Män som slår kvinnor, har väl en tendens att slå så att det inte syns? Men jag ser verkligen ut som om jag fått en hård smocka och anstränger mig för att förklara trovärdigt. Jo, jag ramlade i skogen… titta här – det var inte ögat jag slog, utan på sidan om ögat… och jag hade med mig en kompis som kan intyga att det var så här det gick till… Så går jag på, som för att förklara att min man är snäll. Framför allt låter jag så när folk hajar till, men ignorerar min knepiga uppsyn.

Jag ska hålla föredrag för ledningen. Blåögat lyser som bäst denna morgon, två dagar efter kraschen. In kommer VD med sin stålblick som han sveper över rummet, stannar till vid mig där den dröjer en sekund extra, innan han sätter sig ned, synligt störd över hur jag ser ut. Jag säger: Ja, det stämmer. Jag har ett blåöga. Han brister ut i ett skratt som bullrar i hela lokalen och alla andra följer hans exempel. Då kommer frågorna. Lättnad! Vilken ice breaker! Föredraget går hur bra som helst och jag är helt avslappnad. Betydligt mer avslappnad än om jag sett ut som vanligt. Helt grå.

Vad är det som är så laddat med utseendet? Vi kämpar som aldrig förr för att se snygga ut. Snygga, men ungefär lika alla andra. Smink säljs för mångmiljardbelopp varje år till människor som inte vill annorlunda ut på dagen än på natten när de sover. Det är viktigt att man inte sticker ut och har för rött läppstift eller för blå ögonskugga. Lagom ska det vara. När något sticker ut för mycket blir uppmärksamheten stor. Ett blått öga, ett födelsemärke som sitter illa, ett harmynt eller ett ärr som skär genom ansiktet. Hur jag än tänker på vad det är som är så laddat och varför vi är så noga med vårt utseende, kan jag inte svara på frågan. Det enda jag vet är att det är nyttigt för perspektivet att ibland befinna sig utanför normalfördelningskurvan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Gadgeten innehöll ett fel