Gruvensamt

Jag vet inte om det finns ett svenskt ord som motsvarar jämtskans gruvensamt, men gruvensam känner jag mig just nu. Om en vecka sitter Gunilla och jag i Vålådalen och går igenom de sista detaljerna inför Vertex. Tre uppförsbackar och lika många nedförsbackar. Hur svårt kan det vara?

Tre backar och 2800 höjdmeter ska avverkas. En, två, tre, ... ettusensjuhundrasextiofem, ... tvåtusenetthundratjugofyra, ... och så vidare. Och det är bara på höjden. På bredden är det 43,000 meter som ska avverkas. En, två, tre, ... tjugoniotusenåttahundratrettisju... Många steg. Tre backar. Upp till Väliste, upp till Hållfjället och sannerligen upp till Ottfjället. Den sista backen, som mest handlar om bergsklättring, när benen redan är så trötta och tunga.

Fast jag vet ju hur underbart, fantastiskt det är att komma upp på det sista krönet där på Ottfjället och blicka ut över den vidunderliga fjällvärlden och veta att det bara är nedför kvar. Att svänga in på de sista kilometrarna innan fjällstationen och målet, där heta badtunnor och massage väntar. Det är värt allt. Varenda steg, varenda meter både i sidled och höjdled.

En vecka kvar.