När jag blir inbjuden till Oprah

Vi borde väl ha nått fram till framtiden nu. Den där framtiden där varenda människa skulle kunna få 15 minuters berömmelse i Andy Warhols 60-talstes. Vi har nått fram till framtiden, men inte får människor sin kvart i strålkastarljuset inte. Tvärt om blir det svårare och svårare att höras i bruset. Ju fler TV-kanaler det finns, desto färre tittare på varje kanal. Ju fler bloggar som skrivs, desto färre vill läsa varje blogg.

Människor vill uppenbarligen vara kända. Erkända, godkända, underkända – vad som helst, bara de blir kända. Folk blir som galna, klär av sig alla kläder, har sex i direktsändning och öser ur sig hela sin tragiska barndom i sensationslystna TV-program, bara för att få lite berömmelse. Vad är det för märklig drivkraft egentligen? Man ska marknadsföra sig själv, skapa sig ett eget varumärke och bli lycklig, lyckligare lyckligast. Lycklig som i nöjd räcker inte på långa vägar. Framgångsrik ska det vara. Så framgångsrik att så många människor som möjligt vet om hur framgångsrik du är. Det är lycka!

Med det resonemanget har Oprah Winfrey verkligen lyckats. I snart 25 år har hon haft sin pratshow på TV med 20 miljoner tittare bara i USA. Hon har överskridit sin kvart ganska många gånger vid det här laget. Hon har träffat världens alla andra kändisar och tjänar mer pengar än vad man kan räkna. Hon har till och med fler tår på fötterna än vad de flesta andra kan uppvisa. Vad skulle jag prata med henne om?

Jo, när jag, vilken dag som helst får en inbjudan till Oprah Winfrey, tänkte jag kontra med att bjuda henne till mig. Vi kunde packa ryggsäckarna och ta natttåget upp till Gällivare station, där bussen mot Ritsem väntar. Vi plockar fram trangiaköket vid Akkajaures strand och fikar medan vi tittar på kartan och väntar på båten. Kanske måste Oprah nu byta ut sina stilettklackar mot ett par kängor. I samma veva kanske hon får uppleva känslan av lycklig som i nöjd. På andra sidan sjön får vi nog ta och byta ut glitterdräkten mot ett rejält goretex-ställ eftersom det har börjat dugga lite lätt. Kanske vi rent utav kan göra det redan på båten över Akkajaure och ge dräkten och stilettklackarna till den där lilla lappflickan, som kan ha den som utklädningskläder på fjället.

En vecka senare har vi vandrat genom Rapadalen i total fjällycka. Inte lycka som i berömmelse och kändisskap, utan lyckan i att få uppleva jordens vackraste plats, att känna sig liten i en stor vidunderlighet. Den lycka som man aldrig kan få av att ha sex i direktsändning eller dela med sig av sin tragiska barndom med alla som vill lyssna. För det är inte lycka som i att vara STOR och framgångsrik. Det är lyckan av att vara liten i något större.

Och om du någonsin kommer förbi det majestätiska Akka och helt plötsligt ser en liten flicka trippa omkring i skyhöga stilettklackar och glitterdräkt invid renvistet, så vet du vad som har hänt!