Fåglarna kvittrar som tokiga i den ljusgröna vårskogen och den första morgonsolen strilar in mellan träden. Mjukt inbjudande leder stigen upp mot sjön och jag vill skrika av löparglädje. Benen löper lätt och smidigt och kroppen svarar på varje ökning. Allt stämmer. Jag kan springar hur långt som helst.Eller, tidig novembermorgon, så mörk och regntung att det är omöjligt att se en meter framför sig. Fem tappra kollegor stretchar vid den regnblöta skogskanten och morgonkylan ryker ur munnarna. Blytunga morgonben som helst hade velat ligga kvar under duntäcket ska springa livet ur sig på hala skogsstigar i långa treminutersintervaller.
Aldrig känns livet mer påtagligt än i språnget. Aldrig är tankarna klarare. Ett steg i taget. Dunk. Dunk. Dunk. Jag springer för att jag måste. Jag är inte jag om jag inte får springa och jag har sprungit i hela mitt liv. Aldrig för att tävla mot andra, men alltid för att tävla mot mig själv. En tävling som jag aldrig kan vinna och därmed borde lägga åt sidan för att ägna mig åt njutandet istället. Ett knä protesterar envetet. Jag gör vad som helst för att få det att fungera igen, och ingen får komma och säga att knät gjort sitt.
För om jag inte får springa så är jag inte jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar