Det blev morgon den 20 september 2010 och Sverige vaknade upp till en ny verklighet, med Sverigedemokraterna i vågmästarroll mellan de trygga politiska blocken, som inte nämnvärt skiljer sig mellan varandra. Visst finns det skillnader; framför allt rent ideologiskt, men verkligheten klämmer lätt ihop utrymmet för ideologiska skillnader när det väl gäller.
Ilska, besvikelse och uppgivenhet var de känslor som dominerade min hjärna när jag fladdrade igenom nyheter, twitterflöde och en och annan blogg på måndagsmorgonen. Hur är det möjligt att vi låtit ett främlingsfientligt parti få nästan sex procent av våra röster? Hur jävla dumma är folk? Maria Wetterstrand ger Reinfeldt kalla handen och säger att hon aldrig kan tänka sig stödja ett parti utan miljöpolitik; ett parti som utförsäkrar sjuka människor. Ett omänskligt parti.
Men Maria, vad är alternativet? Blir det mänskligare av att Alliansen tvingas söka stöd hos Sverigedemokraterna i varje fråga? Knappast troligt. Förhoppningsvis vaknar Sverige upp ur chocken snart och inser att det är dags att kavla upp armarna och börja jobba. Det finns en anledning till missnöjet. Hitta det. Åtgärda. Det finns en anledning till att var femte förstagångsväljare inte gick och röstade. Hitta den anledningen. Åtgärda. Inse att skillnaderna mellan Miljöpartiet och Alliansen inte alls är så stora. Samarbeta. Svälj stoltheten, Maud, och släpp in Maria i samarbetet. Det finns bara vinster. Det blir svårt att förbise Sverigedemokraterna hädanefter, men låt oss gemensamt se till att de får så lite utrymme som möjligt. OK?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar