Ett rop på hjälp

Vaknade kallsvettig härom morgonen efter en jobbig dröm, där jag liksom av misstag anmält mig till ett fruktansvärt terränglopp på 5,8 mil utan att ha tränat och utan att ha någon som helst utrustning med mig. Väckarklockan skonade mig från startskottet. Undrar vilken analys Freud skulle ha gjort av den drömmen.

Saken är ju den att den 30:e juli nästa år, går Swiss Alpine Marathon av stapeln. 7,8 alpina mil i trakterna kring Davos. Jag har bestämt mig för att stå på startlinjen; ett beslut som föddes ur den totala frustrationen efter ett brutet Vertex Fjällmarathon. Efter det har imponerande sega förkylningar avlöst varandra och Swiss har liksom förskjutits långt bak i medvetandet i en slags slö dimma. Så även när förkylningarna skrämts på flykten har träningen bestått av myslöpning i skogen med en likaledes dekadent kollega som inte heller fått upp farten.

Den brutala drömmen väckte mig ur denna villfarelse om att livet är en lek och att träning endast ska utföras när man verkligen har lust och då i ett trevligt tempo. Paniken kryper sig på och det är ju bara att sätta igång! På en gång. Vem gör ett träningspass till mig så att jag är stark och extremt uthållig den 30 juli nästa år? Det enda kravet är att det inte får ingå en enda påse Vitargo carboload. Någon?