Hur det gick egentligen

Eftersom det blev två blogginlägg innan Cykelvasan kom jag mig inte för att skriva efteråt. Men här kommer iallafall en återgivning av vad kloka människor skulle ha kallat för ett stölleprov.

Njöt i fulla drag av att köra ensam upp mot Sälen och av att strosa omkring på Lindvallentorget utan en blekaste aning om vad helgen skulle ha att erbjuda. Fick min nummerlapp och handlade bussbiljett för att säkerställa att jag skulle slippa cykla tillbaka från Mora till Sälen på lördag kväll. Twittrade ihop mig med Håkan och Jens och sedemera även Johannes, Gunnar och Sara. De finns på riktigt.

På lördag morgon var det en nervös samling twittrare som tramsade omkring i stugan. Vissa packade ned imponerande mängder power bars, gel, tabletter och sportdryck, medan jag smög ned en påse paranötter i min rygga. Och vatten.

Att Gustav Larsson, Ida Ingemarsdotter och många andra som orättvist nog fick starta först, inte heller är mountainbikecyklister, gör inte automatiskt att vi hamnar i samma division. Innan jag startade i mitt 25:e startled hade de nästan redan gått i mål, medan jag blev mer och mer nervös, kissnödig, hungrig och rädd. Vad gjorde jag där?! Starten gick och alla i min startgrupp körde om mig redan i första backen. Orutinerat, tänkte jag. De kommer krokna strax och då susar jag bara förbi dem. Lätt. Efter tre kilometer körde jag om den förste med punka och det kom att bli många fler. Jag borde ha tränat på att byta slang...

Den skräck som kunde anas i mina ögon i nedförsbackar, på grusvägar och överallt där det var sten och bök, var överväldigande. Medan dödsföraktande människor från senare startled flög förbi mig i de trassligaste av nedförsbackar, höll jag krampaktigt i bromsarna och längtade efter slät och nylagd asfalt. Jag borde ha tränat på att cykla mountainbike... Jag borde ha hållt mig till landsvägscykling...

Kort sammanfattning av loppet:

• Snyggast i Smågan
• Risigast i Risberg - övergav utan omsvep #lchf-kosten och kastade mig över blåbärssoppan.
• Väldigt förvånad i Everstberg - bara hälften kvar!
• Instängd i Oxberg, för då hade kreti och pleti hamnat i spåren. Både 4,5-an och 3-milagänget, bestående till stor del av små barn och överviktiga tanter, hade då startat och drev omkring till synes helt planlöst i spåren. Jag hade kraft kvar och jag hade nästan hunnit lära mig cykla mountainbike, men spåret var fullt av blåbär.
• Piggast i målet - 5:13 h senare.

Jag borde ha kört snabbare i början...

Solen sken hela dagen och det var hur kul som helst. Nu vet jag att nio mil i skogen är långt och långsamt, att Gustav Larsson och Ida Ingemarsdotter visst kan cykla mountainbike och att det inte alls går lika långsamt för dem, att jag orkar mer än jag tror och att jag måste skaffa mig en mountainbike-coach.

Sen vet jag också att twittermänniskor finns på riktigt och om jag får dra alla över samma kam överträffar verkligheten dessutom dikten - om twitter får passera som dikt. Nästa år står vi där igen. Det är jag helt säker på!