Ingen kan i efterhand komma och hävda att jag inte laddat inför årets upplaga av Vertex fjällmarathon. Löpningen hade gått ganska bra och jag hade ju dessutom ett Fjällräven halvclassic i benen. OK. Kanske inte så många back-pass och kanske lite för få långpass, men ändå. Jag hade ätit bra och sovit bra och inte minst köpt sex påsar carboload. Tapetklister i portionsförpackningar á 25 kronor. Vitargo.
Onsdag kväll intogs den första, som sköljdes ned med en fin flaska Amarone någon timma senare. Torsdag frukost intogs #2 efter det sista lugna löppasset i Trebo och #3 slank ned på torsdagskvällen. Fredag morgon gick tåget norrut och Gunilla och jag smaskade i oss varsin flaska redan från morgonen. Allt enligt regelboken, eller hur? Gunilla drack även #5 på tåget; lugnt och sakta. Jag hällde i mig min på fjällstationen. När det var dags för middag mådde jag illa. Gunilla skällde på mig för att jag inte åt. Jag försökte skyla över lite och låtsas äta, men det gick inget vidare. På morgonen kände jag direkt att jag inte skulle klara av att äta någon frukost så jag klev upp lite tidigare än väckarklockan och hällde i mig en flaska Vitargo för att få i mig något. Till frukost blev det en liten tugga av mackan och ett par skedar filmjölk. Blä.
- Jag är spyfärdig, utbrast jag förtvivlat strax innan bussen mot starten skulle gå, varpå Gunilla kontrade med att det är bara bra, eftersom det bara är tävlingsnerverna.
Starten gick och vi sprang iväg. Solen sken som galen från en klarblå himmel och det var så vackert! Första kilometrarna i bra tempo på grusväg innan uppförsbackarna mot Väliste tog vid. Eftersom Patrik detta år gjort startled med tänkt måltid var tempot perfekt redan från start. Jag sprang där jag kunde och gick där det var för blött eller för brant. Illamåendet hängde över mig, men det var ingen fara förrän runt fem kilometer. Uppför. Uppför. Uppför.
Sexhundra höjdkilometer på sju kilometer. Förra året trodde jag att det var Väliste som var den stora utmaningen, men i år visste jag bättre. Illamåendet steg i takt med att pulsen ökade och strax innan skogsgränsen kastade jag mig in bakom ett träd och kaskadkräktes så att det blixtrade framför ögonen. Det kändes bättre i illamåendet men istället var hela magen i kramp. Sprang när det gick men gick när pulsen blev för hög och huvudvärken började mala i huvudet.
Hade det varit vänster knä hade det väl varit OK... jag kan hantera det. Jag kan prata med knät och berätta att det blir bättre. Känslan av knäont är så bekant att det hade funkat. Hade det varit höger hälsena hade det väl varit OK. Det går att leva med. Nu vacklade jag i jämmermod. Jag kan inte bryta det här loppet. Det går inte. Vad som helst, men inte bryta. Jag har inte brutit ett enda lopp i hela mitt liv, förutom Stockholm marathon 2008 och då var det ju bestämt redan innan loppet att jag skulle bryta. Det gills inte. Jag har varit i princip medvetslös men ändå fortsatt lopp, haft fruktansvärda knäsmärtor utan att bryta och alltid haft som mantra: Vad som helst, men aldrig att jag bryter. Vad händer när man brutit sitt första lopp? Bryter man alla då? Tappar man något väsentligt då? Är man kanske helt misslyckad som människa rent utav? Tankarna virvlade i min nu alltmer omtöcknade hjärna. Hade det varit ett mindre lopp hade det väl varit OK... men Vertex!
Efter Välistes topp började det gå nedför och jag kommer ihåg förra årets lyckokänsla av denna lutning. Ren och skär lycka! Den infann sig inte i år. Istället kräktes jag igen och började få riktigt svårt att fokusera blicken på stigen. Det gick inte. Ottsjökontrollen var några kilometer bort. Det blev mitt mål och det enda jag förmådde tänka på. Ett steg i taget. Knivar i magen så fort jag ansträngde mig för mycket. När Ottsjökontrollen dök upp utan förvarning sjönk jag ned i ett blåbärsris och bara andades. Jag hade brutit ett lopp. Vertex.
Resten av dagen gick åt till att hjälpa Henke med vattenpåfyllning, snitselnedtagning, skyltbortforsling och silversmedsletande. Min hjärna försökte bearbeta misslyckandet och eftersom det helt enkelt inte fanns något alternativ, gick det ganska bra att övergå till positiva tankar.
Väl tillbaka på fjällstationen fick jag några trevliga timmar med Hanna i målområdet där vi gassade i solen och hejade in folk i strida strömmar in mot målet. Gunilla framför allt förstås, som med imponerande styrka och målmedvetenhet passerade mållinjen på mirakulösa 5:35:35. Som fjärde kvinna. Vilken bragd! Hans-Åke började bulla upp med mackor, kruttar och kaffe och till slut kunde till och med jag trycka i mig en macka.
Hade det varit en cymbal hade det väl varit OK, men basen tar jag med mig till restaurangvagnen, kommenterade vår odräglige medpassagerare på tåget mot Gävle/ Uppsala. Tänk om. Tänk nytt. Nu var det inte ett ont knä. Det var inte ett lopp nära Sandviken. Det var inte hälsenan. Det var inte ett brutet ben. Det var inte ens en cymbal som ställde till det. Det var tapetklister i portionsförpackningar från Vitargo. Någon sådan tar jag ALDRIG mer med mig till restaurangvagnen. Så det så. Dyrköpt lärdom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar