Jag ville vara bästis med Annika som var tuffaste tjejen i klassen och ibland fick jag vara med henne, men alltid på hennes villkor och när hon var på det humöret. Inte var vi bästisar precis. Till min stora sorg. Istället fanns där Anna, som struntade högaktningsfullt i de tuffa tjejerna i klassen och som det alltid var kul att vara med. Helt bekymmersfri och med en integritet som vem som helst borde avundas henne. Tillsammans välte vi berg och var oövervinnerliga.
Försöker tänka på vem som är min bästa vän idag. Det är inte Anna, Vi växte ifrån varandra. Det är inte Susanne, en annan Anna, David, Jonny eller Peter heller - bästisarna från gymnasiet och ända upp i 25-årsåldern. Det är kanske inte ens är världens bästa Helena eller världens bästa Mia, eller Jenny - alla tre helt underbara människor som jag träffar för sällan men när vi väl ses är det precis som om vi setts varenda dag. Inget finns emellan som stör.
De älskade systrarna är det förstås. Och Anna - den tredje Anna. Såklart. Och Tord. Och Gunilla, och Åsa och Kicki. Förstås. Alla har en given plats i mitt hjärta och jag kan inte välja ut en av dem. Jag har kommit ifrån den där panikkänslan från låg- och mellanstadiet när man skulle ha en bästis. Jag har flera och jag älskar dem allihop.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar