- Varför har du alltid så bråttom, grät väninnan vid min mammas kista på begravningen för ett år sedan. Min mamma hade bråttom i livet och bråttom att dö.
Kanske verkar det konstigt att jag inleder ett blogginlägg om mina föräldrar med att tala om döden, när det är livet som ska behandlas, men den där brådskan är något som genomsyrar min familj. På gott och ont. Min man brukar säga att hela familjen är som små gnagare som rusar runt och förbrukar oss själva på nolltid. Det är en egenskap som vi barn har ärvt av båda föräldrarna och som vi antagligen för vidare till våra egna barn.
Jag anser att föräldrars viktigaste uppdrag är att ge barnen kärlek, vettiga värderingar och en tro på att de ska klara sig här i livet. Ja, förutom det självklara - mat, tak över huvudet och hela, rena kläder. Det har mina föräldrar gjort bra. Hur medvetet de uppfostrat oss till självständiga personer som tror att det mesta är möjligt känns oklart, men det är iallafall resultatet. Inget gnäll och kämpa på nu är sånt som sitter i ryggmärgen. På gott och ont, precis som det där med brådskan. Att be om hjälp är helt enkelt överkurs.
Jag har en far som fixar allt. Mina barn säger att morfar är världens bästa på att snickra, på att laga trasiga grejor och på att hugga ned träd. Han fixar allt, även om vägen till tillfixat ibland är lite krokig. Som när han ordnade så att hela bostadsrättsföreningen i Vasastan blev svart efter att ha klippt av fel elsladd. Bagateller. Det löser sig alltid. Världens bästa pappa.
Barnen säger också att mormor är världens bästa. Det är hon. Hon är visserligen inte fysiskt hos oss längre, men i tanke och samtal är hon fortfarande med oss hela tiden. Världens bästa mamma och mormor.
Fint!! :-)
SvaraRadera