Gnället

Ja, jag vet att det finns finfina spår i Storvik och Hohälla, liksom norr om Falun och Harsa... men det går utmärkt att åka på golfbanan också.

Sätter på mig (slit-och-släng)-skidorna precis utanför dörren hemma och åker hela vägen ned till golfbanan, där det inte är någon trängsel i de handgjorda spåren precis. Helt fantastiskt egentligen. Jag åker runt på 2,7-kilometersrundan med ett stort leende på läpparna och snackar lite med hundägarna längs vägen. Döm om min förvåning när jag idag träffade på en surmulen skidåkare (som körde moturs, vilket innebar att vi träffades två gånger varje runda) som varje gång vi sågs hade nya klagomål att förmedla:

- Vilka sladdriga spår! (Vad förväntar han sig på en golfbana?)
- Vad trögt det går! (eh, ja, det ligger helt underbar nysnö i spåren)
- Du ser ju ut som Sixten Jernberg när du åker. Sträck på dig!

Sådär höll det på och jag funderade på vad som driver ut en människa i skidspåret över huvud taget när allt som rör sig i huvudet är negativa tankar. Den inverkan han fick på mig var bara att jag åkte snabbare och snabbare för att klå honom. Moget va?

Kan iallafall inte släppa tanken. Varför göra det jobbigare och tristare än det behöver vara? Och hur ofta gör jag det själv utan att tänka på det? Varje gång jag ska städa, vika tvätt, tömma diskmaskinen, leta rätt på kvitton som aldrig finns där de borde... Det finns massor av tillfällen varje dag när jag säkert gör likadant. Låter negativa tankar ta över så att det blir ännu mer tröstlöst... Ska genast börja träna bort den ovanan och skänka den buttre skidåkaren en tacksamhetstanke när jag lyckas. Börjar redan nu med att plocka undan efter kaosmiddagen. Vad KUL det ska bli!