Sidor

söndag 15 januari 2012

Kommit över det

Det har snart gått en vecka och jag har kommit över min nära-döden-upplevelse så pass mycket att jag faktiskt kan skriva ned vad som egentligen hände.

Måndagen den 9:e januari 2011 går till historien som den vackraste av vinterdagar. Fem minus, lite vind, strålande sol från en klarblå himmel och svarta, blanka isar över hela sjön. Magiskt! Tog med mig barnen på en tur på förmiddagen i allt det gnistrande och fick lite panik över att inte få susa fram i full fart över fjärdarna, så när alla plötsligt försvann till kompisar var jag snabb som en iller ned till strandkanten med mina skridskor, isdubbar och ispik.

Njöt i fulla drag där jag skrinnade fram över de hisnande isarna. Tänkte mig en liten tur runt typ fem öar eller så, men så ringde telefonen. Fortsatte åka i ganska snabbt tempo medan jag pratade med banken, som ville ha massor av uppgifter, och när jag la på stannade jag upp och såg mig omkring. Inte en aning om var jag var. I en vik uppenbarligen, men vilken vik? Öster, väster, norr eller söder om Sandviken? Allt såg likadant ut. Letade febrilt efter Aga-skorstenarna som man brukar se från ganska långt håll, men icke. Letade andra skridskoåkare - det var ju så många nyss? Lyssnade efter ljud från stålverket. Inget. Allt var bara lugnt och frostigt vitt.

Åkte på måfå för att få tillbaka orienteringen - hitta något att hänga upp kartbilden på och plockade till slut fram telefonen för att försöka reda ut var jag var. Ingen täckning. Så kom skymningen. Där stod jag, ensam mitt på isen medan mörkret la sig, utan extrakläder, helt utan kontroll på var jag var. Jag vet att det finns råkar och tunna isar på flera ställen, men det började bli svårt att se. Började fundera över hur jag skulle göra om jag plurrade... Min vanliga tänkta strategi är att snabbt ta sig upp och tokåka hem. Nu visste jag inte åt vilket håll det hemmet låg ens... Paniken började helt klart visa sitt grinande ansikte. Dunk, dunk, dunk hälsade hjärtat.

Fortsatte att åka på måfå men hamnade hela tiden i nya vikar. Hela landskapet hade tappat konturerna och det gick inte att se vad som var öar och vad som var fastland. Svor, åkte och letade täckning på mobilen. På kompass-appen gick det att se koordinaterna och jag kröp till korset. Ringde maken och sa lite försiktigt: Jag är vilse. Här är jag (koordinaterna). Kan du ta reda på åt vilket håll jag borde åka för att komma hem? Jag behöver kanske inte berätta att han blev lite upprörd?

Medan jag började se ut lämpliga sommarstugor att bryta sig in i, lade sig mörkret över vidderna och maken med ett helt räddningsteam började försöka hitta koordinaterna och någon typ av livsriktning för mig. Själv åkte jag planlöst runt en ö... och plötsligt hade det blivit mörkt nog för att gatu- och huslampor började tändas här och där. Långt borta i fjärran kunde man faktiskt ana en större ansamling ljus, vilket skulle kunna innebära Forsbacka, men jag la hela förhoppningen på att det skulle vara Sandviken och drog på som ett spjut. Struntade i att titta ned på isen efter råkar. Bara tokkörde. Pang! hördes lite vagt i fjärran. Stålverket? Yes! Rätt håll! När jag kunde ana Aga-skorstenarna långt borta, ringde jag tillbaka till maken och avblåste räddningsarbetet på Mossvägen 10.

Lättnaden. Den gick att ta på. Jag fick en chans till helt enkelt. Den ska jag ta vara på.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Gadgeten innehöll ett fel