Hade det varit en cymbal hade det väl varit OK...

Ingen kan i efterhand komma och hävda att jag inte laddat inför årets upplaga av Vertex fjällmarathon. Löpningen hade gått ganska bra och jag hade ju dessutom ett Fjällräven halvclassic i benen. OK. Kanske inte så många back-pass och kanske lite för få långpass, men ändå. Jag hade ätit bra och sovit bra och inte minst köpt sex påsar carboload. Tapetklister i portionsförpackningar á 25 kronor. Vitargo.

Onsdag kväll intogs den första, som sköljdes ned med en fin flaska Amarone någon timma senare. Torsdag frukost intogs #2 efter det sista lugna löppasset i Trebo och #3 slank ned på torsdagskvällen. Fredag morgon gick tåget norrut och Gunilla och jag smaskade i oss varsin flaska redan från morgonen. Allt enligt regelboken, eller hur? Gunilla drack även #5 på tåget; lugnt och sakta. Jag hällde i mig min på fjällstationen. När det var dags för middag mådde jag illa. Gunilla skällde på mig för att jag inte åt. Jag försökte skyla över lite och låtsas äta, men det gick inget vidare. På morgonen kände jag direkt att jag inte skulle klara av att äta någon frukost så jag klev upp lite tidigare än väckarklockan och hällde i mig en flaska Vitargo för att få i mig något. Till frukost blev det en liten tugga av mackan och ett par skedar filmjölk. Blä.

- Jag är spyfärdig, utbrast jag förtvivlat strax innan bussen mot starten skulle gå, varpå Gunilla kontrade med att det är bara bra, eftersom det bara är tävlingsnerverna.

Starten gick och vi sprang iväg. Solen sken som galen från en klarblå himmel och det var så vackert! Första kilometrarna i bra tempo på grusväg innan uppförsbackarna mot Väliste tog vid. Eftersom Patrik detta år gjort startled med tänkt måltid var tempot perfekt redan från start. Jag sprang där jag kunde och gick där det var för blött eller för brant. Illamåendet hängde över mig, men det var ingen fara förrän runt fem kilometer. Uppför. Uppför. Uppför.

Sexhundra höjdkilometer på sju kilometer. Förra året trodde jag att det var Väliste som var den stora utmaningen, men i år visste jag bättre. Illamåendet steg i takt med att pulsen ökade och strax innan skogsgränsen kastade jag mig in bakom ett träd och kaskadkräktes så att det blixtrade framför ögonen. Det kändes bättre i illamåendet men istället var hela magen i kramp. Sprang när det gick men gick när pulsen blev för hög och huvudvärken började mala i huvudet.

Hade det varit vänster knä hade det väl varit OK... jag kan hantera det. Jag kan prata med knät och berätta att det blir bättre. Känslan av knäont är så bekant att det hade funkat. Hade det varit höger hälsena hade det väl varit OK. Det går att leva med. Nu vacklade jag i jämmermod. Jag kan inte bryta det här loppet. Det går inte. Vad som helst, men inte bryta. Jag har inte brutit ett enda lopp i hela mitt liv, förutom Stockholm marathon 2008 och då var det ju bestämt redan innan loppet att jag skulle bryta. Det gills inte. Jag har varit i princip medvetslös men ändå fortsatt lopp, haft fruktansvärda knäsmärtor utan att bryta och alltid haft som mantra: Vad som helst, men aldrig att jag bryter. Vad händer när man brutit sitt första lopp? Bryter man alla då? Tappar man något väsentligt då? Är man kanske helt misslyckad som människa rent utav? Tankarna virvlade i min nu alltmer omtöcknade hjärna. Hade det varit ett mindre lopp hade det väl varit OK... men Vertex!

Efter Välistes topp började det gå nedför och jag kommer ihåg förra årets lyckokänsla av denna lutning. Ren och skär lycka! Den infann sig inte i år. Istället kräktes jag igen och började få riktigt svårt att fokusera blicken på stigen. Det gick inte. Ottsjökontrollen var några kilometer bort. Det blev mitt mål och det enda jag förmådde tänka på. Ett steg i taget. Knivar i magen så fort jag ansträngde mig för mycket. När Ottsjökontrollen dök upp utan förvarning sjönk jag ned i ett blåbärsris och bara andades. Jag hade brutit ett lopp. Vertex.

Resten av dagen gick åt till att hjälpa Henke med vattenpåfyllning, snitselnedtagning, skyltbortforsling och silversmedsletande. Min hjärna försökte bearbeta misslyckandet och eftersom det helt enkelt inte fanns något alternativ, gick det ganska bra att övergå till positiva tankar.

Väl tillbaka på fjällstationen fick jag några trevliga timmar med Hanna i målområdet där vi gassade i solen och hejade in folk i strida strömmar in mot målet. Gunilla framför allt förstås, som med imponerande styrka och målmedvetenhet passerade mållinjen på mirakulösa 5:35:35. Som fjärde kvinna. Vilken bragd! Hans-Åke började bulla upp med mackor, kruttar och kaffe och till slut kunde till och med jag trycka i mig en macka.

Hade det varit en cymbal hade det väl varit OK, men basen tar jag med mig till restaurangvagnen, kommenterade vår odräglige medpassagerare på tåget mot Gävle/ Uppsala. Tänk om. Tänk nytt. Nu var det inte ett ont knä. Det var inte ett lopp nära Sandviken. Det var inte hälsenan. Det var inte ett brutet ben. Det var inte ens en cymbal som ställde till det. Det var tapetklister i portionsförpackningar från Vitargo. Någon sådan tar jag ALDRIG mer med mig till restaurangvagnen. Så det så. Dyrköpt lärdom.

En djävulsk plan tar form

Förra veckan sprangs det Swiss Alpine Marathon och jag blev så sugen... 78 km alpin löpning. Jag vet, det är helt uppåt väggarna, men det vore så himla kul att göra något så otroligt krävande. Skulle jag klara det? Håller kroppen, knoppen, knäna...? Visst skulle jag klara det!

Kastade ut frågan till Tord idag och han nappade nästan direkt. Jag vill inte göra det ensam. Gärna med massor av kompisar, men inte själv. Jag vill ha någon att dela upplevelsen med. Tänk att få med sig hela Fjällräven Halvclassic-gänget. Det vore kul.

Nåväl. Om vi nu bestämmer oss för att köra Swiss Alpine Marathon den 30 juli 2011, så krävs det nog lite mer träning än vad jag lyckats med detta år. Fler backar. Fler långpass. Mer styrketräning. Mer pannben. Det är inte intervallerna som är viktiga, eller ens farten. Det är bara styrka och uthållighet i många, långa timmar. Hur länge tar det att springa 78 alpina kilometer? Tio timmar? Med tanke på att Vertex tog mig sju timmar förra året kanske tio är optimistiskt. Men jag skulle ju träna förstås... Håller andan i väntan på Tords besked.

Barnen...

...blir stora.

Imorse cyklade jag och Oscar till Jernvallen och spelade tennis. Jag fick slå snälla bollar och han blev lite less när hans gick in i nät hela tiden, men det är så nära att han verkligen funkar som motspelare och därefter kommer han att slå mig tusenfalt på vilken tennisplan som helst.

Efter lunch lastade vi cyklarna på bilen och körde till Högbo för ett mtb-pass. Jag är själv rudis på mtb och ganska feg, och jag kunde konstatera även här att det inte kommer att dröja länge innan Oscar cyklar i åttor runt mig. Nu hör jag honom fortfarande bakom mig när han kommit lite efter och jag saktar in, men han är modig och kör hårt över rötter och stenar, medan jag fegar. Han fyller tio om fem dagar. Jag är så överlycklig över att få träna med honom!

Vilken aktiv dag...

... och här sitter jag och dricker kaffe i lugn och ro. Isabellah Andersson försöker i skrivandes stund upprätthålla Sveriges heder i EM genom att springa allt vad hon kan under ett par timmar. Samtidigt är min kompis Sara ute och cyklar så fort hon kan i Kalmar triathlon. Upp i ottan och ut i Kalmar sund. 1:25 tog det henne att simma 3,8 kilometer. Så imponerad och så förvånad över att inte hitta henne bland de första tio kvinnorna. Där hittar man förstås inte 40-åriga tanter...

I Davos har Maria startat Swiss Alpine Marathon. 78 alpina kilometer. Och här sitter jag och dricker kaffe. Det gäller att verkligen njuta. Snegla lite på resultatlistan från Kalmar och Swiss (där det inte verkar finnas någon realtidsuppdatering dock), på Isabella på TV och rätt vad det är dra på mig löparskorna och jogga en sväng. Nästa helg är det min tur.

Gruvensamt

Jag vet inte om det finns ett svenskt ord som motsvarar jämtskans gruvensamt, men gruvensam känner jag mig just nu. Om en vecka sitter Gunilla och jag i Vålådalen och går igenom de sista detaljerna inför Vertex. Tre uppförsbackar och lika många nedförsbackar. Hur svårt kan det vara?

Tre backar och 2800 höjdmeter ska avverkas. En, två, tre, ... ettusensjuhundrasextiofem, ... tvåtusenetthundratjugofyra, ... och så vidare. Och det är bara på höjden. På bredden är det 43,000 meter som ska avverkas. En, två, tre, ... tjugoniotusenåttahundratrettisju... Många steg. Tre backar. Upp till Väliste, upp till Hållfjället och sannerligen upp till Ottfjället. Den sista backen, som mest handlar om bergsklättring, när benen redan är så trötta och tunga.

Fast jag vet ju hur underbart, fantastiskt det är att komma upp på det sista krönet där på Ottfjället och blicka ut över den vidunderliga fjällvärlden och veta att det bara är nedför kvar. Att svänga in på de sista kilometrarna innan fjällstationen och målet, där heta badtunnor och massage väntar. Det är värt allt. Varenda steg, varenda meter både i sidled och höjdled.

En vecka kvar.

Kusintriathlon 2010

Morgonen den 25 juli 2010 såg mörk ut. Den soliga eftersmaken från lördagens högsommarväder förtogs snabbt av regntunga moln och tio graders "värme". I Gällö laddade vi med Moa-tårta till frukost innan det bar av till Anders och Malins stuga. Där dallrade det av nervositet i väntan på startskottet. Det är definitivt prestige i Flatanäsets kusintriathlon. Ingen kan säga något annat.

Damstarten gick först och på bryggan stod Anders redo med geväret. I båten spejades det febrilt mot andra sidan där Hanna enligt överenskommelse skulle starta medelst rodd, för att förhindra mjölkstockning för den ammande modern. Ingen Hanna syntes till och vi bestämde oss för att starta på utsatt tid ändå. I vattnet stod fem frusna men taggade deltagare - Cina med våträkt och vi andra utan. Det var ju trots allt tjugo grader i vattnet. Där gick starten!

Fem entusiastiska damer kastade sig handlöst ut i det mörka vattnet och jag stoppade huvudet under vattnet med föresatsen att crawla hela vägen. Varje gång jag kommer upp och andas hör jag en kör av barnaröster som skriker åt mig. Jag hör inte vad de säger eftersom örat direkt åker ned i vattnet igen, men jag förutsätter att de ropar "Heja mamma!". Det gör de inte. De ropar "Fel håll!" Jag är på väg mot campingen och märker det själv efter ett tag när jag tittar upp och hittar målet någon helt annanstans än jag trodde. I en vid båge tar jag mig till målet och kravlar mig upp på land, letandes efter min påse som Stefan lagt ut så fint i regnet.

Torka fötterna, på med strumpor och skor, tröja och byxor ovanpå de blöta simkläderna. Visst ja, cykelnyckeln! På stappliga ben joggar jag upp till cyklarna och känner både Karin och Malin i hasorna. Hanna har dykt upp och står och väntar på att de sista ska komma upp ur vattnet. Hon får köra duathlon istället. Precis som förra året rinner det sjövatten ur näsan hela vägen till Bergvik ungefär. Det blåser dessutom kallt så armarna huttrar i fartvinden, men vägen är helt tom och snart övergår utförsbackarna till brutala uppförsbackar. Sega, långa. Så korsningen vid Floden och asfalt sista vägen till Sörviken där pappa Lars står och tar emot cykeln och erbjuder dricka. Jag springer. Jag ska ju slå Hans-Åke i år. Springer så gott jag kan nedför backen, men det är något fel på benen. De är liksom inte med i matchen. Stolpar. Stapplar nedför backen är nog rättare sagt. Snart övergår även den fina backen i sega långa uppförsbackar upp mot Landsom. En bil kommer åkande efter mig, fylld av Hans-Åke och ett stort antal barn som faktiskt inte skriker "fel håll!" utan "Heja mamma!".

Mållinjen flankeras av åror, tidtagare och hejarklack. 36:49 blir tiden. Tio sekunder bättre än förra året! Hans-Åke ser blek ut. Snart kommer en stark Karin in på upploppet med en tid som är betydligt mer än tio sekunder bättre än förra året. Tävlingsreglerna var förändrade detta år och den som förbättrade sin tid mest från förra året skulle stå som vinnare. Det stod tidigt klart att det inte skulle bli jag. Snart kom även Hanna in på upploppet, följd av Malin, som var upprörd över att ha blivit omkörd av Hanna på cykel och att inte ha slagit Karin. Cina kommer sedan med pigga ben nedför backen, följd av Ann som på ett synnerligen imponerande sätt kapat sin tid med sju minuter, trots graviditet, förlossning och spädbarnsvård det senaste året. Starkt och en värdig vinnare!

Regnet tilltar i styrka, liksom vinden och snart är det dags för herrarnas start. Ronny står på andra sidan och väntar på startskottet, eftersom han ska ro. Han har ingen skräck för mjölkstockning, men en mycket stark vilja att leva vidare även efter denna tävling, varför han skippar simningen och greppar årorna. Pang! Hanna skjuter startskottet och fem herrar kastar sig i vattnet. Åsa och Karin försöker förtvivlat komma ihåg hur man ror en eka. Det är ju vi som ska rädda alla drunknande män i vattnet! Vi får till det till slut och kan klocka herrarna vid uppstigning. Den som imponerar mest är Stefan, som tagit av sig både cyklop, snorkel och simfötter detta år, men ändå ligger Hans-Åke hack i häl med välplacerade crawltag. Den som har störst förbättringspotential är definitivt Anders som inte tycks ta sig framåt. Ronny väljer att lägga sig efter Anders och vänta in honom innan de båda cyklar iväg samtidigt.

Karin och Åsa står redo med målsnöresåror och dubbla tidtagarur och hoppas, hoppas att Hans-Åke ska dröja ytterligare en minut... Hoppas, hoppas. Nej, där kommer han på upploppet! Starkt jobbat. 36:25. Två sekunder sämre än förra året, men dock 24 sekunder före mig. Så nära! Snart kommer Olov in på upploppet och defilerar mållinjen, följd av en rafflande kamp mellan Ronny och Anders, som Ronny tar hem. Snart kommer även Stefan springandes över mållinjen. Ännu ett lyckat kusintriathlon var just avgjort.

Det foto jag helst av allt hade velat ha, är det som aldrig togs, av Stefan som rodde ekan med Anders i fören, iklädd en ljusblå mössa och mönstrad sjal. En obetalbar bild som definitivt hade kunnat visa kylan, vinden och huttrigheten.

I stugan väntade sjutton barn, ett stort antal tävlanden, samt Lars och Elisabeth med världens godaste hamburgare, cheese-cake och kaffe. Diskussionerna gick varma kring hur vi alla ska träna mer till nästa år. Simma rakare, springa fortare, cykla fortare, byta om snabbare...

Tack igen för ett lyckat arrangemang!

Fjällräven HalvClassic

Vaknar flera gånger under natten av att det smattrar obönhörligen där ute. Massiva mängder vatten timma in och timma ut. När väckarklockan ringer har det inte avtagit. Tvärt om. Ligger en stund och tittar på maken som snusar ned sig ännu djupare i kudden, drar täcket över sig och somnar om med ett leende på läpparna och ett lite ironiskt "Lycka till". Medan jag försöker övertyga mig själv om att det är en riktig höjdaridé att kliva upp och ge sig iväg till Medskogssjön för att springa fem och en halv mil i detta fruktade väder, börjar det skramla på övervåningen. Tord och Anna Karin verkar ha övertygat varandra. Jamen dåså.

Korttröja eller underställströja? Kicki ringer och berättar att hon tar ullfrottéunderställ, vilket helt utesluter kort T-shirt för oss. Det är ju trots allt bara nio grader och ösregn. Underställ och cykeljacka samt knälånga tights får det bli. Två mackor eller tre? Jag tar tre till slut, samt oanade mängder tejp, vaselin och ipren, vis av erfarenhet. Ett par torra strumpor åker också ned, liksom en camelbak full med vatten. Jäklar vad tungt det blev! Kicki kommer som vanligt med sjutton kassar grejor, stickningar och kläder och skor i långa rader, men det mesta blir kvar i hallen på Roddargatan 5.

Snart sitter vi vid starten, tittar ut genom bilrutefönstret och drar oss fortfarande för att utsätta oss för det vi föresatt oss, men till slut finns det ingen återvändo och vi letar rätt på Åsa och Daniel vid starten. Innan dess hinner vi sugträna med Anna Karin som inte fattat att man måste bita för att det ska komma vatten. Plockar på oss påsar med frystorkad gröt och allehanda grytor som dock får följa med Åsas pappa hem igen. Med en karta var i våra förhållandevis små ryggsäckar börjar vi jogga förbi vandrare i olika storlekar. Den gemensamma nämnaren för de flesta är rejäla regnkläder och stora ryggsäckar.

Snart är vi förbi de flesta och kampen om den smala stigen begränsas till att själv få plats, snarare än att försöka hoppa förbi andra.Terrängen är rätt brutal får man nog säga. Stock och sten avlöses av sly och dyngsura kärr. Helt plötsligt en bred stig att sträcka ut på, för att sedan återgå till hard core-terräng. Vrickningsrisken är påtaglig, och vi snubblar fram med höga knäuppdragningar, kilometer efter kilometer. Eftersom terrängen begränsar tempot rätt rejält är det fullt möjligt att prata och ta sig framåt samtidigt. Vi växeldrar och konstellationerna förändras hela tiden vilket gör att man hinner prata länge med alla. Vilken bonus! Det är dessutom alltid någon som har något uppmuntrande att säga, som gör att det aldrig är någon fråga om huruvida det här faktiskt var en riktigt lyckad idé.

Benen. Ett helt eget kapitel. Redan vid den första kontrollen, där kontrollanterna ännu inte fått ordning på materialet och stämplade våra vandringspass med en morakniv istället för stämpel, var benen upprörda. Det där med höga knäuppdragningar har vi inte kommit överens om, protesterar de. Snabbt är de så tunga att det är en stor ansträngning att få dem att lyfta sig över alla hinder. Höger hälsena gör väldigt ont efter en mil och jag försöker förklara för den att det kommer att gå över. Någon annan dag. Vänster knä sällar sig till klagomuren men får samma bistra svar. Det går över. Någon annan dag.

Lite materialproblem uppstår efter vägen. Skosnören som hela tiden löser upp sig, Anna Karins camelbak som kräver enorm lungkapacitet för att få ut något vatten och Tords bröstrem på ryggsäcken som går sönder. Inget allvarligt, men det blir retsamt efter några timmar för de drabbade – likt ett skavsår på ryggen av ryggsäcken, eller ett barr i skon. Det känns märkligt att springa förbi Högbo, Sandviken och Valbo köpcenter. Det ger perspektiv på hur löjligt långt vi faktiskt håller på och springer. De glada hurraropen blir färre och färre, men plötsligt utbrister Kicki: Personbästa på maradistansen! I det ögonblicket är min enda tanke: Fyra kilometer kvar. Det klarar jag.

Stigarna blir finare ju närmare Hemlingby vi kommer och målförväntningarna dallrar i hela gruppen. Vi klarar det här tillsammans. Hur beskriver man känslan av att tillsammans, med armarna om varandra, springa över mållinjen, 46 kilometer senare, sex timmar och åtta minuter senare? Det har ingenting med ösregn och tio grader, smärta eller trasig utrustning att göra. Bara ren och skär glädje.